Till sist möts vi upp vid Stadsbiblioteket. Trots en del misskommunikation verkar Jonas Bergsten vara på bra humör. Å andra sidan är det svårt att inte vara glad; sommaren har äntligen intagit Stockholm och kvällen innan bilade han ner från Umeå för att spela på Debaser Slussens nyöppnade terass. Det var hans blott andra spelning efter det att hans minialbum, Ingen av oss är väl hård på riktigt, släpptes tidigare i vår och han beskriver den själv som sin bästa Stockholms-spelning hittills.
När jag hör ditt minialbum tänker jag på något Christopher Owens sade när jag intervjuade honom i samband med att Girls släppte sitt första album; hur artister idag kan plocka influenser från alla möjliga håll. Ditt minialbum innehåller alltifrån en svensköversatt parafras på delfinversen i “Heroes” till klassiska körer i Aldrig gå hem. På vilket sätt påverkas din egen musik av sånt som du tar in?
– Jag lyssnar verkligen på all sorts musik, på så sätt påverkas det antar jag. Det är ingen egen ö. Men jag tror skivan som kommer i höst kommer vara ännu mer varierad, då kommer du höra ännu mer andra influenser. Jag plockar inspiration, dels från musik och litteratur, men också väldigt mycket från mina kompisar. Mina vänners liv är också en inspiration. Eller hur menar du?
När rocken kom på 50-talet så fanns det kanske bara så många saker du kunde inspireras av. Idag finns det dels så oändligt många fler musikstilar och genrer, dels är allt så lättillgängligt med Spotify.
– Precis. Nu är jag ganska ny på internet, men det är klart att det påverkar. Om du har ett öppet sinne så blir det att du plockar lite härifrån och lite därifrån. Det blir blandat.
Är det någonting som kommer undermedvetet eller har du en idé över vilken typ av musik du vill göra när du börjar skriva en låt?
– När jag börjar skriva en låt har jag någon idé av vad jag vill göra. Jag brukar ofta gå omkring på nätterna och lyssna på musik, så kanske det dyker upp någon text. Då brukar jag alltid skriva sms till mig själv. Jag samlar på mig lite sånt, så sitter jag hemma med gitarren, jag har ett jävligt ostämt piano som jag sitter och plinkar på, så sammanfogar jag det där. Ganska okomplicerat egentligen. Sedan tror jag det kan vara bra att ha en grundidé.
Surf började cirkulera på YouTube för några år sedan utan att du visste om det. Kan du berätta lite om hur hajpen byggdes upp?
– Vi skulle spela, och den där låten var inspelad sedan något år tillbaka. Det var min syrra som lade ut den på internet. Så var folk lite peppade. Det kanske blev någon hajp. [Skratt] Jag har en IT-stab bakom mig, jag vet inte ens hur man lägger ut saker på Instagram.
Är det så överlag, att du behöver någon annan som pushar dig för att du ska få ut din musik till omvärlden?
– Hade jag inte haft något skivbolag hade det inte blivit någonting. Den delen är jag jättedålig på, entreprenörskapet. Folk är jättebra på det nuförtiden, men inte jag.
Vad har du gjort sedan Surf kom ut på YouTube?
– Dels har jag levt, och allt vad det innebär. Jag har varit tillsammans med någon och det har tagit slut. Jag fiskar väldigt mycket. Sedan har jag hållit på med skivan i perioder. Det var någon period då jag mådde lite dåligt, då gjorde jag ingenting på ett år. Det har varit en ganska lång och utspridd process.
Är musiken ett sätt att bearbeta jobbiga känslor?
– Jag skulle nog säga att musiken är ett sätt för mig att komma närmre mina känslor. När jag inte får hålla på och spela så blir jag lite deppig. Jag är inte så bra på att prata har jag förstått. När jag har haft relationer har jag haft svårt att prata om känslor. Genom musiken kanske jag gör det lite rakare.
Angående formatet: ett minialbum med sex spår. Tycker du det ligger bättre i tiden nu när musik konsumeras så snabbt?
– Jag gillar ju albumformatet mycket bättre. Fast nu har jag en sån där, eller jag hade en mycket bättre, vattentät mobil eftersom jag alltid tappar den när jag fiskar — då skaffade jag Spotify — men så tappade jag bort den, så jag har en annan mobil nu. Men jag har iallafall Spotify. Då blir det lite spritt, men jag gillar ändå albumformatet. Ett fint omslag, hela grejen. Det kanske är gammeldags men det känns mer på riktigt då.
Du har ett förflutet i band som Anna Leong och INVSN. När började du skriva musik till ett soloprojekt, och på vilka sätt tycker du att det här skiljer sig från det du gjort tidigare?
– Jag började skriva på svenska 2010, eftersom jag var så dålig på engelska. Det kändes roligare att skriva på svenska. Jag tycker att det här är rakare. Enklare kanske. Mer direkt tilltal. Som det blir när det är på svenska.
Är låtskrivarprocessen annorlunda när du har en mer central roll, när det släpps under ditt namn?
– Jag tycker inte att det är det. Det här soloprojektet, även fast det är mitt namn och jag skriver all musik så finns det en bandkänsla. Min syrra är med. Två jättenära vänner. Det känns väldigt bandigt. Jag hade gjort lite demos, så testade vi det. “Näh, det här borde vi göra om.”
Är de andra medlemmarna involverade i låtskrivandet?
– Inte i själva låtskrivandet. Jag frågar dem vad de tycker. “Tycker du den här textraden är bättre,” kan jag fråga. Om vi har gjort någonting och testar det, så kan det ibland kännas på ett annat sätt. Vi kanske skulle ha två verser där. Formmässigt kan det förändras.
Har det någon gång hänt att du haft en låtidé, så har ni spelat den och så har den ändrats allteftersom ni spelat den tillsammans?
– Jo, men så är det. Jag är ganska lyhörd för vad de tycker. Jag tycker det är roligt att göra saker tillsammans med andra. Jag har stor respekt för deras åsikter, det är kul om de också blir involverade.
Var det något du i förhand hade som mål att förmedla med din musik när du bestämde dig för att satsa på det här soloprojektet?
– Jag tycker det känns som en amerikansk popplatta fast på svenska. Jag ville att det skulle vara enkelt. Texterna är ju ganska rakt på sak. På skivan kommer det kanske vara lite fler texter som är svåra.
– Det är mer personligt, det har att göra med språket också. När jag skriver så använder jag verkligen det språket som jag själv pratar. Inte bara svenska utan som jag pratar. På så sätt var det ytterst medvetet, att jag ville att det skulle komma nära, att det inte skulle vara den här skölden emellan. Textmässigt ska det vara hjärtat på kavajslaget.
Kan du berätta lite om Umeå-scenen? Eftersom det är en mindre stad kanske folk känner varandra och det således är ett större utbyte av musikaliska idéer.
– Väldigt många av mina kompisar håller på med musik. Jag hänger med dem. Någon har en studio och jag kommer förbi där. Då kanske jag blir lite inspirerad. Jag har ju många kompisar som har lagt saker på skivan också, som inte är med i bandet.
Tycker du att det finns ett Umeå-sound eller någonting som band från Umeå har gemensamt?
– Jag vet inte riktigt, men i förhållande till hur många människor som bor där så tycker jag att det kommer väldigt mycket bra därifrån. Men det tror jag har att göra med att det finns rätt mycket replokaler. Bara en sån enkel sak. Att repa och spela tillsammans, det är inte så jävla svårt. Jag vet inte hur det är i Stockholm, men det känns som att det är ett större projekt att samlas och spela ihop.
– Men rent soundmässigt… Jag får ofta höra att det är Göteborgspop jag gör, så jag vet inte. Det känns inte som jag har blivit satt i ett norrländskt vemodsfack som artister härifrån ofta kan bli sammanslängda i. Förut kanske det var ganska mycket moll? Danne som spelar trummor spelade i Isolation Years. Det var lite vemodigt, men jag vet inte om det var mer så då. Perishers var ju väldigt melankoliskt. Men vad är det för band från Umeå idag? Deportees? Jag? Kanske, lite soulinfluenser båda två.