Tella Viv är en trio bestående av sångaren Carl Hjelm Sandqvist samt Adam Odelfelt på synth och Benjamin Lavén på gitarr. För tillfället backas de även upp av Last Lynx-trummisen Fredric Lindblom. De har precis släppt ett minialbum, From Coast 2 Coast, influerat av psychedelia och krautrock.
Några dagar innan releasen uppträdde bandet på den femte upplagan av Popagandas gratisfestival på Djurgården. Från scen ropade sångaren, Carl Hjelm Sandqvist, ut att det var första gången de spelade utanför Södermalm.
– Ett litet kliv för mänskligheten, ett stort steg för Tella Viv, säger han när jag möter upp dem efteråt. Det är också första gången vi kör utomhus, så här tidigt på dagen.
– Vi är egentligen creatures of the night, inflikar Adam Odelfelt.
Stämmer det att ni bestämde er för att bilda bandet i en konstateljé?
Carl: Ja, vi hyrde en lokal av Angelica Wiik i Sickla. Så det var vi, hon och hennes hundar. Det började med att vi träffades och jammade, sedan blev det låtar och vi blev ett band.
Adam: Vi blev tvungna att komma ut och spela. Det är så svårt att ta det första klivet, men det blir löjligt efter ett tag att bara stå i ett rum utan fönster och banka på instrument.
Samsades ni kring någon särskild musikalisk idé när ni bildade bandet?
Carl: Pop var det vi pratade om. Så var det influenserna vi hade då: psykedelisk rock och surfrock.
Benjamin: Vi har haft vår musiksmak gemensam länge. Vi har känt varandra länge och har alltid hållit på med musik på olika sätt, så vi är ganska förenade i våra influenser.
Har ni även ett konstintresse?
Carl: Vi sysslar med lite annat, Adam designar annars, så själva konstgrejen var att skapa en atmosfär.
Adam: Vi har alltid dragit oss åt att göra mer än bara musik. När vi gjort musikvideos har allihopa varit med i processen. Skivomslag, bilder, loggor. Det visuella är lika viktigt för helheten.
Ni gjorde en musikvideo tillsammans med en engelsk regissör.
Carl: Colin Greenall, det är en gammal kompis till oss. Han hörde av sig till oss och sa: “Jag har ingen budget, men jag vill göra en musikvideo, bara för skojs skull.” Så det blev vår första singel, Brilliance. Nu är han tillbaka, men han bodde här ett tag.
Adam: Han brände ner Carls lägenhet, sedan flyttade han tillbaka till Leeds! Det var en kul dag när vi spelade in den. Det var vi fyra i bandet och han, så hade vi på oss morphsuits och sprang runt i skogen och fånade oss i fem timmar. Om du jämför det med den andra musikvideon vi gjorde, då det var tolv personer i produktionen utöver oss och allt var uppstyrt… Det är kul att få kontrasten, att göra det med en polare och göra det med ett seriöst team.
Benjamin: I och med att en var lågbudget och en var en stor produktion så särskiljde vi dem, men folk utifrån verkar bara se det som två jämbördiga musikvideos.
Så ni har använt två olika tillvägagångssätt när ni gjort era två musikvideos. Är det samma sak i musiken? Att ni försöker variera processen?
Benjamin: Vi försöker hålla en tydlig linje, men skapandet sker väldigt hipp som happ. Vem som helst kan skriva vad som helst egentligen, och alla låtarna har vi gjort tillsammans.
Carl: Men även om vi säger att vi ska skriva en punklåt eller en experimentell låt så är det fortfarande samma personer som spelar musiken.
Adam: Sedan kan man också säga att låtarna skriver oss. Vi kanske har ambitioner att göra en viss låt, så hör vi att det här är en punklåt. Då är det låten som har övertygat oss. Vi har egentligen inte bara sått ett frö som blev en konstig blomma.
Benjamin: Vi försöker göra någonting och misslyckas men lyckas ändå.
Adam: Som Harry Byrne sa: “Write a good song, then fuck it up.” Det är vårt mantra.
Hur viktig är personkemin mellan er? Skulle vem som helst som behärskar sitt instrument kunna vara med i bandet?
Carl: Nej, för Benjamin och Adam är kusiner och vi har känt varandra i tjugo år. Fredric har vi inte känt lika länge, men han har ändå varit med ett bra tag och vi har spelat i olika konstellationer tillsammans.
Adam: Det är svårt att ta in nya människor för det bygger lite på att alla känner att det är en stor familj. Alla vet redan vilka alla är.
Benjamin: Det är mycket som är outtalat.
Kan ni berätta lite om arbetet bakom ert minialbum From Coast 2 Coast?
Carl: Det ligger mycket noggrant arbete bakom. Vi spelade in det i en studio i Gamla Stan.
Adam: Vi hade en bra repprocess innan. Vi repade fyra dagar i veckan. Vi hade en strikt diet då vi bara åt ett paket nudlar, en avokado och lite nötter. Det var det enda vi åt under den här tiden, så alla blev undernärda och fick psykiska problem. Så jävla värt det!
Benjamin: Sedan rätt in i studion efter det. Ha några dagar på sig att spela in. Sedan är det mycket efterarbete. Mastring och pålägg.
Så ni levde upp till idealet om den självsvältande konstnären?
Adam: Det blev det, men det var inget vi hade som ambition. Vi var panka och dåliga på att planera, men det var bra att vi repade mycket och var strikta på det sättet.
Kan begränsningar leda till att ni blir mer kreativa?
Carl: Det krävs ramar för att måla utanför dem. Det är mycket begränsningar som ger utlopp för nya idéer. “Åh jävlar, nu lät det så där, vilken överraskning.”
Benjamin: När du har små medel blir det en utmaning att få det att låta så bra som möjligt. Du blir förvånad själv. Hur kan det här låta så mycket?
Carl: Jag tror det är bra att känna att man inte riktigt har tillräckligt, för då vill man ge mer. Kämpa för det.
Adam: Och man vet vad man behöver göra. Du har ju inte alltid en klar idé om hur det ska låta, men du vet vilka grejer som behövs. Hur formar vi det? Vilken synth spelar jag på i den här låten? Det sätter tonen för hur vi ska göra. Spelar Benjamin basriff på gitarren eller inte, då vet jag vad jag behöver spela och Carl vet vad han behöver spela.
Benjamin: Det är därför vi har valt att spela utan en speciell basist. Ibland spelar jag basen, ibland spelar Adam eller Carl. Just för att tvinga instrumentet att gå lite bortom det den egentligen ska göra. Det sätter en begränsing, men så blir det ett väldigt intressant sätt att jobba på.
Adam: Nästa mål är att trummorna ska spela basen. Om vi hittar en lösning på det, då kan vi göra va fan vi vill.
Kan det inte rent av vara ett bands begränsningar som skapar dess identitet?
Adam: Absolut, i vårt fall är det så. Men vi är luriga. Vi kan förvandlas över en natt. Man väljer att spela med sina bästa vänner, inte de bästa musikerna. Om vi har spelat sjukt mycket och är aströtta på varandra, så krävs det bara att komma tillbaka till replokalen och spela för att inse att det var därför vi började överhuvudtaget. Bara stå och slå på ett instrument. Att det finns en glädje i det.
Text: Jonatan Södergren
Foto: Emma Andersson