• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Till minne av offren på Utöya

22 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Den 22 juli 2011 skedde det hemska massmördandet i i Oslo och på Utöya. Många många påminner oss idag om detta och mycket sägs idag till tröst för alla som drabbats. Morden var ett angrepp på det öppna samhället och på de demokratiska värdena.

När jag öppnar Facebook idag läser jag hundratals inlägg till minne av det hemska som skedde för ett år sedan.

Här är några röster:
Peter Högberg
Såren kommer läka men ärren finnas kvar på det norska folket och de direkt drabbade. En del ärr skörare än andra. liknande dåd kommer att ske runt om i vår värld och vi kan inte bygga stängsel mot det utan endast som Stoltenberg var inne på för ett år sedan bygga det med mer demokrati och trygghet. Men idag låter vi oss minnas, hedra och tänka. Imorgon tar kampen oss vidare igen… Ty viljan till en bättre värld är en stark drivkraft.

Svenska Dagbladet och Expressen berättar att Springsteen hedrade Utöya-offren
Bruce Springsteen hedrade Utöya-offren under sin konsert i Oslo på lördagskvällen. Inför över 40 000 åskådare på Valle Hovin framförde han bland annat låten ”My city of ruins”, som kommit att förknippas med terrordåden i New York 11 september 2001. Under låten kommenterade han offren för Anders Behring Breiviks terrordåd.

Runt om i både Sverige och Norge samlas idag människor till manifestationer och minneshögtider. Här är en sådan manifestaton i Timrå.

Dagens Nyheter berättar hur årsdagen tas upp världen över:

”Dagen då snöns land färgades av blod”, så skriver den spanska tidningen El Mundo på årsdagen av dåden vid Utøya och bildsätter med norska flaggor och blommor vi vattenbrynet på Utøya.

BBC kallar händelsen
 den värsta i Norge sedan andra världskriget och beskriver hur Norges minnesdag kommer att se ut. Tidningen återger händelsen och beskriver vidare hur attacken har gjort att många i Norge blivit mer benägna än tidigare att vilja arbeta för ett öppet och tolerant samhälle.

Karl Ove Knausgård försöker i en krönika i DN förstå det som egentligen inte går att förstå. Texten är lång, har många vinklar och är omöjlig att citera och göra den rättvisa. Den visar på det omöjliga att alls begripa hur det kunde ske.

Texter och artiklar kring årsdagen:
Dagens Nyheter 1 och Nisse Lindblom och Sveriges Radio och Svenska Dagbladet och Expressen och Martin Moberg.

Läs även andra bloggares åsikter om Utöya, politik, RIP, samhälle, offren, Knausgard, Breivid, Oslo

.

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Breivid, Knausgard, offren, Politik, RIP, samhälle, Utöya

Är det OK att kalla någon för galen offentligt?

21 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Efter att ha kallat Sven Anér galen i radio stäms nu Robert Aschberg för förtal.
Dagens Media berättar:
Det var i slutet av maj som Robert Aschberg, i Radio 1, ska ha kommit med uttalandet ”Ja, han är ju helt galen” om Sven Anér.

Det ska bli intressant att se hur det går.
Förmodligen får en känd person som journalisten Sven Anér acceptera mer än en vanlig person.
Kanske.

Robert Aschbergs uttalande skedde i radio. Frågan är om det är skillnad att göra samma uttalande i tryck i en papperstidning eller på Internet.

På Twitter sägs det både det ena och det andra och i kommentarer under artiklar och i blogginlägg.
Hur mycket är acceptabelt?

För min del har jag dragit en definitiv och tydlig gräns: de som uttrycker sig nedlåtande och använder fula ord får göra det på andra platser än på min webbplats. Att kalla någon för galen för inte diskussionen vidare. Att gå på personangrepp istället för att diskutera ämnet för inte någon diskussion vidare och avslöjar kanske att den som säger det inte har något sakargument att tillföra.

Tvärtom blir jag misstänksam när någon inte diskuterar sakfrågor utan tar till argument som bara är till för att trycka ner andra genom att använda negativa ord. Vad är det som gör att människor inte kan acceptera att andra tycker annorlunda än de själva? Och varför måste de vara direkt elaka mot den som inte är som de själva? Den som inte kan bemöda sig om en vettig diskussonsnivå får stå någon annanstans och skita ner sig och andra.

Dagens Media berättar att Robert Aschberg inte tycks bry sig om att han stämts för förtal:
– Jag har inte ens börjat gå i frågan. Jag betraktar det som en ickefråga.

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Aschberg, galen, medier, juridik, förtal, stämning, Sven Anér, troll, Twitter

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: förtal, galen, juridik, Medier, Robert Aschberg, stämning, Sven Anér, troll, Twitter

Minst 14 ihjälskjutna vid Batmanpremiären

20 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Den amerikanska filosofin och det amerikanska politiska budskapet är oerhört välpaketerat i den nya Batmanfilmen, The Dark Knight Rises. Filmen är mycket, mycket snyggt filmad, skickligt ihopklippt och den är spännande. I Kulturbloggens recension får den betyg 4.

När filmen hade premiär i Denver, Colorado, USA, har minst 14 personer dödats då en man började skjuta.
DN rapporterar:
En massaker har inträffat under midnattspremiärvisningen av filmen Batman The Dark Knight Rises på en biografi Aurora Mall, i en förort till Denver, USA.

En person öppnade eld mot människor under filmvisningen och slängde in ett föremål som spred en gas i salongen. Vittnen såg en man som sparkade in dörren till en av nödutgångarna och började skjuta. Enligt polisen ska mannen ha haft flera vapen med sig in i biosalongen.

Det är hemskt och det är vidrigt. Men också en naturlig följd av det budskap som om och om igen förmedlas i filmer som Batman:
Filmen berättar att alla som är för en annan livsstil än den amerikanska är farliga.
Filmens bov har fått drag av både islamister, kommunister, miljöaktivister och överlag alla som är emot den amerikanska livsstilen.
Gotham är en stad av korruption och orättvsior men den som vill ändra på det är ännu värre.
Den som vill få bort klyftor är ännu värre.

Gothams livsstil försvaras och återvinns med våld och avancerad teknik.

Den enda skillnaden mellan skurken och Gotham (det vill säga de amerikanska idealen) är att skurkarna inte har försvarsadvokater i domstolen och att de är något grymmare.

Därför förvånar det mig inte att Batmanpremiären drabbats av en galning som står bakom en massaker.
Det är hemskt och självklart något att fördöma. Men det förvånar mig inte.

Det är sorgligt, bedrövligt men en konsekvens av de värderingar som om och om igen öses över världen med den amerikanska kulturen. De ideal som förmedlas i amerikansk kultur är om och om igen budskapet att våld löser problem.

Uppdatering 3: Dagens kanske mest puckade kommentar tror att jag menar att de som blev skjutna får skylla sig själva för att de kollade på amerikanska underhållningsfilmer. Den som skrev det kan uppenbarligen inte läsa. Påståendet är så idiotiskt att jag inte ens borde kommentera det. Hur kan någon ha så svårt att läsa?

Relaterade artiklar:
Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Svenska Dagbladet och Expressen och Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om Batman, massaker, våld, USA, livstil, kulturpolitik, samhälle

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Batman, Kulturpolitik, livstil, massaker, samhälle, USA, våld

Det ser mörkt ut för Sverige: svårt sjuka kastas runt och datalagringsdirektivet visar sig vara det fiasko som alla förutspått

16 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Trots att det på nyhetsfronten är nyhetstorka, viss stiltje råder i landet eftersom makthavarna och de betydelsefulla gått på semester efter Almedalen.

Ändå pågår det förstås ett spel om makten och om vem som ska roffa åt sig mest.

Det är rätt deprimerande att inse att människor som är svårt sjuka behandlas som sopor. Svårt sjuka människor, som varit sjuka i mer än ett år, kastas ju ut från sjukförsäkringen för att söka jobb. Många av dessa har, givetvis, inte kunnat på jobb. Den som är sjuk i mer än ett år är oftast svårt sjuk. Det är logiskt och det borde vem som helst begripa. Utan känslokalla makthavare då, förstås.
När de inte kan få jobb och inte kan jobba, eftersom de är sjuka, då slussas de tillbaka till sjukförsäkringssystemet. Nu ska flera tusen av dessa som redan slussats runt, slussas tillbaka till arbetsförmedlingen. Rena rama idiotin. Den som är så svårt sjuk att han/hon inte kan ta ett jobb och därefter fortsätter vara sjuk – hur troligt är det att den personen nu kan få ett jobb?

Pust och stön – hur dumma i huvudet är makthavare? Eller är de så totalt känslokalla?

Dagens Nyheter berättar:

Fram till nyåret kommer runt 2.500 personer som Försäkringskassan bedömt vara sjuka än en gång att hänvisas till Arbetsförmedlingen.

Att bli sjuk eller gammal i Sverige utan att vara rik, det är inte något att se fram emot. Nu köps äldreboenden upp ännu mer av riskkapitalister. Vissa saker måste vi känna gemensamt ansvar för. Ett samhälle utan hjärta och plats för de som inte är supereffektiva och som inte står mitt i livet – ett sådant samhälle förlorar sin själ.

Och dessutom visar det sig att beslutsfattande politiker än en gång gått rakt emot alla kloka råd när de införde datalagringsdirektivet.
Ur Svenska Dagbladet:
Datalagringsdirektivet ska hjälpa polisen att sätta dit grova brottslingar – men den svenska lagen är så komplicerad att flera internet- och telefonoperatörer fortfarande inte kommit igång med den obligatoriska lagringen av kunduppgifter. Nu talar branschen om ett fiasko från regeringens sida.

Tja, vad var det vi sa?

Här har jag skrivit en utförlig artikel om olika integritetskränkande Internetlaget för fackförbundet DIK:s tidning.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: datalagringsdirektivet, Politik, samhälle

Järnladyn är mer en film om livets gång och åldrandet än en politisk film

14 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Järnladyn – filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep i huvudrollen släpptes på dvd/bluray 4 juli. Filmen diskuterades en hel del när den gick upp på biografer. Jag hann aldrig se den då och passade därför på nu när den släpptes på dvd.

Det var med låga förväntningar jag satte på filmen. Margaret Thatcher står för mycket negativt i mina ögon. Hon skapade stora klyftor i Storbritannien och hon ansvarade för kriget om Falklandsöarna där många brittiska soldater dog och barn blev faderlösa. Hon försämrade för de fackliga organisationerna och genomförde en stenhård konservativ politik. Många människor for illa under hennes konservativa styre.

Nu handlar filmen inte så mycket om politik och det är bara till viss del en biografisk berättelse om Margaret Thatcher, Storbritanniens hittils enda kvinna som premiärminister.

Filmen startar med en åldrad och förvirrad Margaret Thatcher som lever ganska ensam i sin lägenhet. Hennes dotter kommer dit ibland och hjälper henne och hon har en hemhjälp som är där emellanåt. Hennes man har dött för flera år sedan men hon samtalar med honom dagligen, han dyker upp i hennes hallucinationer dagligen. Hon har fått någon form av demens och har svårt att minnas nutiden. Hon får inte gå ut ensam men lyckas ändå smita ut för att köpa mjölk, vilket det blir en del ståhej kring. Vi ser hur den gamla Margaret står bakom ett skynke och smygtittar när hennes väktare diskuterar hur det kunde ske, att hon kunde smita ut ensam. ”Men var är mitt liv värt att leva när jag inte ens får gå ut ensam och köpa mjölk?” frågar hon dottern, senare i filmen.

Delar ur Margaret Thatchers liv berättas för oss genom hennes minnen. Hon minns när hon som ung flicka arbetade i sin pappas speceributik och hon minns hur de andra flickorna retade henne för att hon var en sådan bokmal och hellre studerade än gick på bio. Vi får vara med när hon blir politiskt aktiv och när hon ska försöka övertyga äldre konservativa politiker att satsa på henne och vi får se när hon möter sin blivande man.

Filmen berättar starkt att det inte hjälper hur mäktig en person är. Förr eller senare kommer han eller hon ändå en dag att förlora makten och bli ersatt av andra. Den politiska världen är en näste av intriger och förr eller senare kommer andra vindar och den som står på topp måste avgå. Ingen kommer undan. Ingen sitter på toppen för evigt.

Meryl Streep fick en Oscar för sin rolltolkning av Margaret Thatcher. Det har diskuterats och en del har sagt att hon mer imiterar Thatcher. Jag håller inte riktigt med om det. Thatcher skildras i tre olika åldrar, dels när hon är i tjugoårsåldern och börjar inom politiken och träffar sin blivande man och dels när hon är mitt i politiken, blir partiledare för de konservativa och premiärminister och framför allt skildras hon som gammal. Meryl Streep gör rollen när hon är mitt i politiken och som gammal. Den unga Margaret Thatcher görs av Alexandra Roach.

Perioden då Thatcher är som mest aktiv i politiken är berättat utifrån hennes minnen där hon snurrar runt i ensamhet i lägenhet. Att rollen då är fotograferad och filmad på ett mer distanserad sätt och där Meryl Streep mer gör en skicklig karikatyr av Thatcher känns rätt, det är ju minnen. Den åldrade Margaret Thatcher med demensproblem skildras däremot som en äkta människa och det gör att jag tycker Meryl Streep absolut är värd sin Oscar för den rollen.

Jag blev därför positivt överraskad när jag såg filmen. Den är ingen hyllning till Thatchers politik och i mina ögon är det mer en berättelse om att åldras och att leva med demens.

Ett plus med att se filmen på dvd eller bluray är ju att den också innehåller
extramaterial, bland annat ”The Making Of”, bakomfilmer och en intervju med Meryl Streep.

Recensioner av Järnladym: I Kulturbloggen, i Dagens Nyheter och i Göteborgsposten och i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Meryl Streep, Margaret Thatcher, demens, åldrande, film, filmtankar, politik

Arkiverad under: Film, Krönikor Taggad som: Demens, filmtankar, Margaret Thatcher, Meryl Streep, Politik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in