• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Tankar kring House of Cards, säsong 3: Francis tappar kompassen

6 mars, 2015 by Rosemari Södergren

House_of_Cards,_season_3

Netflixserien House of Cards har släppt tre säsonger och framför allt första säsongen hyllades runt om i världen av tv-kritiker. Vad är det som fascinerar så med serien?

I de två första säsongen var det fascinerande att se hur Francis Underwood kan manipulera människor, han är en mästare på det. En del mutar han eller smörar med fina poster eller annat medan andra skäller han ut, hotar och skrämmer. Allt beroende på vad som fungerar bäst för att få en person dit Francis Underwood vill.

Francis Underwood är politiker inom Demokraterna i USA och serien börjar med att han blir lurad på en ministerpost av den man som precis valts till president. Francis svär inom sig att hämnas.

Francis, eller Frank som han också kallas, har ett barnfritt äktenskap med Claire och de håller tajt ihop i ett gemensamt begär efter makt. De drivs också av girighet men framför allt av maktbegär – och de är båda i total avsaknad av samvete.

Andra säsongen slutade ju med att Frank och Claire lyckades uppnå sina drömmars mål: Frank blev president genom ett särdeles fult intrigerande.

I tredje säsongen står det inför att kämpa för att få stanna i Vita huset en period till. I inledningen får då Frank chockbeskedet från översta eliten inom Demokraterna att de inte vill ha honom som presidentkandidat i kommande val av president. Han blev ju trots allt varken vice president eller president genom något val utan av andra omständigheter, menar de.

I de två första säsongerna hade Frank en anställd, Doug Stamper, som var hans högra hand och som kunde utföra de riktigt, riktigt fula sakerna, som mord och annat, även om Frank någon gång också kunde utföra våld. Doug Stamper är en osedvanligt äcklig typ, ett riktigt vidrigt kryp till människa. I slutet av andra säsongen blir han överfaller och kanske dödad. Det visar sig trist nog att han överlevde. Men nu vill Frank inte ha Doug i närheten – i hemlighet får Doug ändå utföra lite smutsigt arbete.

Nu är det svårt att skriva riktigt allt jag tänker efter att jag nu har sett hela säsong 3. Jag vill ju inte göra en spoiler för den som inte sett serien än.

houseofcards_frankunderwoodTredje säsongen skiljer sig från de två tidigare. Nu har ju Frank och Claire nått sitt mål. Nu ska de försvara sin position. Det verkar vara betydligt svårare att hålla ihop en relation när den inte knyts samman av en gemensam kamp.

Claire, som spelas av Robin Wright, är en av seriens äckligaste karaktärer, tycker jag. Hon är maktgalen, fåfäng och falsk mot allt och alla. Hon ler men vi vet att det är på ytan, bakom leendet finns huggtänder. Hennes fåfänga och totalt felaktiga uppfattning om sin egen kompetens ställer till en hel del för Frank under säsong 3. Men det som förmodligen stökar till det allra mest för Frank är att han verkar tappa sin kompass. Han verkar förlora förmåga att anpassa sin taktik beroende på vem han ska försöka besegra. Vissa människor går inte att hota och skrämma, då förlorar man dem.

Det är en viktig lärdom som många chefer och andra personer i ledande befattningar borde ta lärdom av. Det går inte att skrika för att få sin personal att blomstra och göra ett bra jobb.

Läs gärna också Peter Johanssons jämförelse mellan Netflix-serien House of Cards och originalserien.

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 6

Arkiverad under: Krönikor, Scen Taggad som: House of cards, Politik, tv-serier

House of cards – Urquhart vs Underwood

2 mars, 2015 by Redaktionen

houseofcards_frankunderwood

Klar varning för Spoilers – läs på egen risk.

Den som händelsevis har levt i villfarelsen att House of cards är en amerikansk orginalserie har levt i en bekväm lögn. 1990 mötte den engelska TV-publiken den hänsynlöse och manipulative Francis Urquhart, chief whip för det konservativa partiet i den BBC-producerade miniserien House of cards. 1995 sändes den tredje och avslutande delen av trilogin. Jag kommer inte ihåg om den någonsin sändes i Sverige.

I väntan på säsong 3 av House of cards roade jag mig med att se House of cards och kan inte låta bli att göra några jämförelser.

Båda serierna leds av lysande skådespelare. Ian Richardson är en klassiskt skolad skådespelare, som tillbringat mer tid på teaterscenen är framför kameran. Hans Francis Urquhart är en kontrollerad lågmäld individ som utan att visa den minsta känsla manipulerar och krossar såväl vän och fiende.

Kevin Spacey å andra sidan har gjort sitt bästa arbete framför kameran. Han vann en Oscar för American Beauty och en för sin insats i The Usual suspects (De misstänkta). Hans version av Francis (Underwood) är betydligt mer högljudd och bombastisk, men lika hänsynslös.

En stor skillnad är det faktum att Spacey spelar en total politisk opportunist utan egentligt ideologisk agenda förutom makt, medan Richardssons karaktär är en klart definierad engelsk konservativ politiker.
Claire Underwood(Robin Wright) har en betydligt mer framträdande roll än Elisabeth Urquhart(Diane Fletcher), vilket kan bero på att Wright är ett betydligt större namn än vad Diane Fletcher var då. Å andra sidan är Claire Underwood en mjukis jämfört med Elisabeth Urquhart.

Där den amerikanska varianten är snabbare och mer högljudd är den brittiska mer än behärskad. Jag vet inte om det är tidens anda eller en konsekvens av kulturskillnaden mellan amerikansk och brittisk TV. Förmodligen både och.
Säsong tre av Netflix version av House och cards är den hittills svagaste. Hittills har Francis Underwood utkämpat sina slag i en relativt dold värld där han kunnat agera bakom de politiska kulisserna. Nu när han intagit ämbetet som President blir jämförelsen med TV-serien Vita Huset (West Wing) ofrånkomlig, och i den jämförelsen faller House of Cards platt.

När vi lämnar Francis Underwood befinner han sig i starten av en primärvalskampanj där han har en seriös utmanare som vare sig kan köpas eller hotas. Hans fru har gett honom ett slag som i en amerikansk politisk kontext gör att han inte kan vinna ett presidentval, vilket gör att jag undrar hur en eventuell säsong fyra ska se ut nu när de brittiska stödhjulen inte längre kan användas.

Efter att ha sett samtliga tre säsonger av BBC-serien och de tre säsonger som sänts på Netflix kan jag konstatera att den amerikanska versionen rätt väl följer den grundhistoria som lagts fast i det engelska originalet. Jag kan också konstatera att om Netflix velat hålla sig till den brittiska grundhistorien borde de ha låtit Underwoods korthus rasa samma vid avslutningen av säsong tre,

Jag tvivlar på att Netflix vågar avsluta sin version av House of cards med att låta The First Lady arrangera ett terrorattentat i syfte att offentligt mörda sin make – The President, tillika Commander in chief. Det är en för stor utmaning av den amerikanska självbilden och synen på presidentämbetet.

Men, trots allt, tar jag för givet att det blir en säsong fyra eftersom avslutningen av säsong tre var alldeles för vek för att vara seriens avslutning. Dessutom tjänar Netflix alldeles för mycket pengar på House of cards för att avsluta efter tre säsonger.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Scen Taggad som: House of cards

Jordskott återupprättar SVT efter floppen med Blå ögon

21 februari, 2015 by Rosemari Södergren

jordskott-pressbild

Jordskott är en nu serie i tio delar i Sveriges Television. Den 22 februari visas andra avsnittet, det första finns att se på SVT Play ifall du missade när det sändes.

På ett sätt är Jordskott en kriminalserie: där finns mord och andra hemska brott och där är några poliser som utreder brotten. Samtidigt är det mycket mer. Det är en mystisk serie om människan i förhållande till naturen – och om naturen har en egen kraft och om där finns mytiska naturvarelser.

Jag har sett halva serien, alltså fem avsnitt, och jag tycker serien hittills blir bättre och bättre, den fördjupas och är spännande.

Bakom serien står serieskaparen Henrik Björn. Helena Lindblad i DN ger serien betyg 4 och skriver:
I slutet av Hasseåtages ”Äppelkriget” ljuder Evert Taubes naturälskande rader ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna…” Näcken gnider triumfatoriskt på sin fiol och knyter samman filmens miljökamp: allehanda magiska väsen har kallats in för att rädda det sköna landskapet Änglamark mot naturvidrig exploatering.
Fyra decennier senare tar serieskaparen Henrik Björn upp den kastade handsken. Han laddar sin fascinerande psykothriller ”Jordskott” med magiska undertoner och låter striden om en orörd urskog löpa som en röd tråd genom berättelsen. Skillnaden mellan sagomysiga ”Äppelkriget” och Björns mörka historia är att den här gången är skogens väsen, hämtade från den nordiska mytologin, inte självklart på människans sida.

Moa Gammel spelar Eva Thörnblad, polis. Hon är på besök i den lilla orten Silverhöjd där hon växte upp. Sju år tidigare försvann hennes dotter spårlöst. När Eva Thörnblad kommer tillbaka till bygden har en åttaårig pojke försvunnit lika spårlöst som hennes dotter försvann. Eva Thörnblad är övertygad om att det är samma gärningsman bakom det nya försvinnandet, fast den lokala polisen är skeptisk till hennes tankar.

Ganska snart märker vi dock att det här inte alls bara är en vanlig deckarserie. Naturen tycks ha varelser som utmanar människorna. Serien är spännande och skådespelarna är mycket bra även om jag fram till avsnitt fem nu har stört mig på några dramaturgiska slarvfel, eller hur jag ska uttrycka det. Jag vill inte berätta i förväg vad som händer så det är svårt att precisera vad jag menar. Ett exempel som inte förstör spänningen om jag berättar om Eva Thörnblads agerande. Hon dras med in i utredningen och får vara med där, trots att hon är i allra högsta grad personligt engagerad. Dessutom verkar hon kunna gå och komma precis hur hon vill. Det är inte särskilt trovärdigt.

En annan sak som inte alls är trovärdig är pressens agerande när medierna jagar den lokals polismannen Tom när han har sin tioåriga dotter på tillfälligt besök.

Trots dessa överdrivna saker som gör vissa delar av serien svår att tro på håller den ändå god kvalitet hittills. Men kommer serien att hålla i tio avsnitt? Svenska Dagbladets Lars Ring formulerar det så här:
Hur serien utvecklas ska bli intressant att följa. Det far iväg allt mer. Blir det för mycket av C J L Almqvist-romantik och orimlig uppjagad skräck? Blir det platt fall och oändligt utdragna skogspromenader under tio hela delar? Skådespelarna är hur som helst utmärkta. Det är en fröjd att följa Richard Forsgren som välvillig men ängslig polis, en saktfärdig Göran Ragnerstam från Rikskrim och Moa Gammel som gör Eva Thörnblad. Hans Mosesson har lämnat Ica-handeln för att spela galne Grahn – en man som lär sig trollrunor och att förstå alla skikt som naturen och tillvaron innehåller.

Ja det är en fråga. Håller den för tio avsnitt? Jag tror det. Men vi får se.

Göran Ragnerstam om spelar kriminalpolisen Göran Wass svarar på SVT:s hemsida på frågan varför man ska kolla på Jordskott:
– Jag tror att den är spännande. Man kan följa den ända från elva-tolvårsåldern och upp till 112 och få ut någonting. Det är inte bara för en viss målgrupp. Jag hoppas att den är spännande och speciell, inte bara vanlig mainstream.

Hur som helst är den bra mycket bättre än den totalfloppande serien Blå ögon som var så uselt gjord trots en mängd duktiga skådespelare i rollistan.
Här utvecklar jag varför jag tycker Blå ögon var ett sådant misslyckande.

Arkiverad under: Krönikor, Scen

Guldbaggegalan är väl beviset på att det har varit ett rätt uselt svenskt filmår

26 januari, 2015 by Redaktionen

turistturist

Det har varit ett skralt filmår för Sverige 2014. Det kan vi lugnt konstatera när en så medelmåttig film som Gentlemen fick en hel hög med nomineringar. Att det sedan inte höll hela vägen ut och den trist misslyckade filmatiseringen av Östergrens kultbok fick inga av de stora guldbaggarna. Alltid något positivt. Däremot kan vi ju konstatera att de riktigt stora filmskaparna ofta är alldeles för stora för de svenska filmmakthavarna. Roy Andersson fick den förnämliga utmärkelsen Guldlejonet men hemma i Sverige förstår vi inte hans storhet.
Men i Sverige fick filmen se sig slagen i de flesta kategorier av Ruben Östlunds Turist.

Turist är den stora vinnaren på Gulbaggegalan och det är den väl värd – i och för sig. Här är Kulturbloggens recension av filmen när den hade premiär på svenska biografer. Den fick betyg 4 av oss och det var det betyget den fick av många. Betyg 4 av 5 är bra, men det är inget mästerverk. Vilken nog Roy Anderssons ”En duva som satt på en gren och funderade över tillvaron” måste betraktas som. Av Kulturbloggen fick den betyg 5.

Själva tv-sändningen av Guldbaggegalan är rätt sorglig. På ett rätt krampaktigt sätt.
Det är tydligt att galan mest av allt är en firmafest för filmarbetarna plus att en hel del politiska makthavare och andra potentater bjuds in för att sitta i fin smoking och veta att de tillhör kultureliten.

Dramaturgiskt är galan en usel kopia av Oscarsgalan. Varför måste svenska tv-producenter överhuvudtaget försöka vara något vi inte är. Varför inte istället sluta låtsas att vi är så glamorösa. Sluta att bjuda in bara eliten, gör en bredare filmfest där filmälskare kan komma med och släpp fram ett  mer blandat program. Sluta att försöka vara så lustiga och humoristiska, våga vara seriösa. Ha en seriös programledare som kan film istället och låt oss slippa alla löjliga skämt om människors namn. Petra Mede har gjort sitt i den här genren, tycker jag.

Vissa programpunkter var riktigt konstiga och publiken satt och skruvade sig. Och plötsligt mitt i allt, utan någon förklaring till varför kommer Lili & Susie in och framför en låt.
Jag tänker likadant som Aftonbladets krönikör om detta:
Störst huvudbry blev det när Lili & Susie helt utan motivation kom in från 80-talet och rev av “Oh mama”. Lika fort var det över utan att någon begrep poängen.

Det blev ett stort år för Ruben Östlund och hans Turist som kammade hem hela 6 Guldbaggar, varav tre gick till Östlund själv för regi, manuskript och klippning (delat med Jacob Secher Schulsinger).

Bästa film
Turist
Producenter: Erik Hemmendorff, Marie Kjellson och Philippe Bober

Bästa regi
Ruben Östlund
för Turist

Bästa kvinnliga huvudroll
Saga Becker
för rollen som Sebastian / Ellie i Nånting måste gå sönder

Bästa manliga huvudroll
Sverrir Gudnason
för rollen som Kristian i Flugparken

Bästa kvinnliga biroll
Anita Wall
för rollen som Frida i Hemma

Bästa manliga biroll
Kristofer Hivju
för rollen som Mats i Turist

Bästa manuskript
Ruben Östlund
för manuskriptet till Turist

Bästa foto
Fredrik Wenzel
för fotot i Turist

Bästa klipp
Jacob Secher Schulsinger och Ruben Östlund
för klippningen av Turist

Bästa kostym
Cilla Rörby
för kostymerna i Gentlemen

Bästa ljud/ljuddesign
Andreas Franck
för ljudet i The Quiet Roar

Bästa mask/smink
Anna-Carin Lock och Anja Dahl
för mask/smink i Gentlemen

Bästa originalmusik
Mattias Bärjed och Jonas Kullhammar
för musiken i Gentlemen

Bästa scenografi
Ulf Jonsson, Nicklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström för scenografin i En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Bästa utländska film
Två dagar, en natt
Regi: Jean-Pierre Dardenne och Luc Dardenne

Bästa kortfilm
Still Born
Regi: Åsa Sandzén

Bästa dokumentärfilm
Om våld
Regi: Göran Hugo Olsson

Särskilda insatser
Mats Holmgren

Hedersbaggen
Liv Ullmann

Gullspira
Rose-Marie Strand, Folkets Bio

Biopublikens pris

Micke & Veronica, producent: Lena Rehnberg

Arkiverad under: Film, Krönikor Taggad som: Guldbaggegalan, Scen

Det socialdemokratiska sveket mot kulturpolitiken

8 november, 2014 by Rosemari Södergren

Alica Bah Kuhnke

Vi var många i Sverige som med spänning, nyfikenhet och förväntan såg fram emot presentationen av den nya regeringen. Dagarna före var det en hel del spekulationer i kultursfären kring vem som skulle bli kulturminister. Det är ingen överdrift att säga att överraskningen blev stor när det visade sig bli en före detta programledare för Disneyklubben som inte varit medlem i något av regeringspartierna mer än någon dag eller två före sin tillsättning.

Alice Bah Kuhnke som kultur- och demokratiminister var ett oväntat kort från samarbetsregeringen. Var det ett ess eller ett medelmåttigt kort eller rent av fulkortet som ingen vill ha?

Hon har fått en hel del kritik. Redan. Fast hon inte hunnit sitta så länge och inte hunnit göra så mycket. Det blir gratis entré på en del muséer – det är nästan det enda som hänt. Ska vi vara ärliga är det inte varken oväntat, överraskande eller särskilt stort. Det är bra. Men inte något särskilt. Expressen är kanske den tidning som varit allra mest kritik

Det är i och för sig inte överraskande. Det är väl som det ska vara. Expressen är en borgerlig högertidning och ska givetvis vara i opposition mot vilken kulturminister som helst från en rödgrön regering.

Paul Ronges sammanfattning av kritiken kring den mp-märkte kulturministern är bland de bättra som gjorts hittills och han konstaterar bland annat:
Problemet är att analysen är fel.  Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”.  Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

Debattartikel i DN, som Ronge hänvisar till, måste även hennes största supporter erkänna att det inte är någon höjdarartikel, den är en artikel fylld av till intet förpliktigande floskler.

En av de mest vettiga inläggen i diskussionen tycker jag Dagens Arena stått för när de satt samman sitt förslag till åtgärdslista för kulturpolitiken:
1. Återupprätta en stark kulturpolitik.
2. En ny mediepolitik – NU.
3. Försvara det fria ordet.
4. Minska kulturklyftorna.
5. Återskapa en gemensam värdegrund.

Det är fem viktiga punkter. Kulturministern borde lyssna på Dagens Arena och dessutom sätta stopp för fler idiotutspel som hennes partikollega nyss gjorde, som Medievärlden berättade:
MP: mediepolitiske talesperson föreslår i en motion att Google ska betala lokala medier för den trafik sökmotorn driver till deras sajter.
Motionen är skriven av Niclas Malmberg, Miljöpartiets ledamot i riksdagens kulturutskott. Han föreslår en modell där ”annonsintäkterna på internet fördelas utifrån en nyckel som motsvarar träffarna i sökmotorerna. På så sätt kan nyheter på Internet fortsätta vara en fri tillgång för läsarna, samtidigt som redaktionerna får intäkter utifrån trafiken till deras sidor”.

Så vansinnigt och så okunnigt att jag förmodar att jag inte behöver kommentera det. Det har redan gjorts på många håll dessutom. Exempelvis föredömligt av Anna Troberg, piratpartiets ledare:
Länkandet är internets blodomlopp och sökmotorerna är dess hjärta. Det hela är ganska enkelt. Ju fler länkar, desto fler besökare och mer livskraftiga sajter. Inga länkar betyder inga besökare, nekros och döda sajter. Kort sagt, det är bra att ha många inlänkar. För en näringsdrivande verksamhet som en tidning på nätet är det en fråga om överlevnad.
Förslaget tyder därför på en galopperande okunskap om grundförutsättningarna som en mediepolitisk talesperson inte borde ha

För min del känner jag att det stora sveket kring kulturpolitiken står socialdemokraterna och Löfven för.
Alice Bah Kuhnke sitter på sin ministerpost som miljöpartist. Varför ge bort denna ministerpost till ett parti som miljöpartiet, som inte på något sätt under sin förhållandevis korta tid som politiskt parti gjort sig känd för att bedriva någon genomtänkt kulturpolitik och i stort sett aldrig har drivit några kulturfrågor?

Vad vill Löfven och s säga och visa med att överge kulturpolitiken?

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Alice Bah Kuhnke, kulturminister, Kulturpolitik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in