Klar varning för Spoilers – läs på egen risk.
Den som händelsevis har levt i villfarelsen att House of cards är en amerikansk orginalserie har levt i en bekväm lögn. 1990 mötte den engelska TV-publiken den hänsynlöse och manipulative Francis Urquhart, chief whip för det konservativa partiet i den BBC-producerade miniserien House of cards. 1995 sändes den tredje och avslutande delen av trilogin. Jag kommer inte ihåg om den någonsin sändes i Sverige.
I väntan på säsong 3 av House of cards roade jag mig med att se House of cards och kan inte låta bli att göra några jämförelser.
Båda serierna leds av lysande skådespelare. Ian Richardson är en klassiskt skolad skådespelare, som tillbringat mer tid på teaterscenen är framför kameran. Hans Francis Urquhart är en kontrollerad lågmäld individ som utan att visa den minsta känsla manipulerar och krossar såväl vän och fiende.
Kevin Spacey å andra sidan har gjort sitt bästa arbete framför kameran. Han vann en Oscar för American Beauty och en för sin insats i The Usual suspects (De misstänkta). Hans version av Francis (Underwood) är betydligt mer högljudd och bombastisk, men lika hänsynslös.
En stor skillnad är det faktum att Spacey spelar en total politisk opportunist utan egentligt ideologisk agenda förutom makt, medan Richardssons karaktär är en klart definierad engelsk konservativ politiker.
Claire Underwood(Robin Wright) har en betydligt mer framträdande roll än Elisabeth Urquhart(Diane Fletcher), vilket kan bero på att Wright är ett betydligt större namn än vad Diane Fletcher var då. Å andra sidan är Claire Underwood en mjukis jämfört med Elisabeth Urquhart.
Där den amerikanska varianten är snabbare och mer högljudd är den brittiska mer än behärskad. Jag vet inte om det är tidens anda eller en konsekvens av kulturskillnaden mellan amerikansk och brittisk TV. Förmodligen både och.
Säsong tre av Netflix version av House och cards är den hittills svagaste. Hittills har Francis Underwood utkämpat sina slag i en relativt dold värld där han kunnat agera bakom de politiska kulisserna. Nu när han intagit ämbetet som President blir jämförelsen med TV-serien Vita Huset (West Wing) ofrånkomlig, och i den jämförelsen faller House of Cards platt.
När vi lämnar Francis Underwood befinner han sig i starten av en primärvalskampanj där han har en seriös utmanare som vare sig kan köpas eller hotas. Hans fru har gett honom ett slag som i en amerikansk politisk kontext gör att han inte kan vinna ett presidentval, vilket gör att jag undrar hur en eventuell säsong fyra ska se ut nu när de brittiska stödhjulen inte längre kan användas.
Efter att ha sett samtliga tre säsonger av BBC-serien och de tre säsonger som sänts på Netflix kan jag konstatera att den amerikanska versionen rätt väl följer den grundhistoria som lagts fast i det engelska originalet. Jag kan också konstatera att om Netflix velat hålla sig till den brittiska grundhistorien borde de ha låtit Underwoods korthus rasa samma vid avslutningen av säsong tre,
Jag tvivlar på att Netflix vågar avsluta sin version av House of cards med att låta The First Lady arrangera ett terrorattentat i syfte att offentligt mörda sin make – The President, tillika Commander in chief. Det är en för stor utmaning av den amerikanska självbilden och synen på presidentämbetet.
Men, trots allt, tar jag för givet att det blir en säsong fyra eftersom avslutningen av säsong tre var alldeles för vek för att vara seriens avslutning. Dessutom tjänar Netflix alldeles för mycket pengar på House of cards för att avsluta efter tre säsonger.