Vi var många i Sverige som med spänning, nyfikenhet och förväntan såg fram emot presentationen av den nya regeringen. Dagarna före var det en hel del spekulationer i kultursfären kring vem som skulle bli kulturminister. Det är ingen överdrift att säga att överraskningen blev stor när det visade sig bli en före detta programledare för Disneyklubben som inte varit medlem i något av regeringspartierna mer än någon dag eller två före sin tillsättning.
Alice Bah Kuhnke som kultur- och demokratiminister var ett oväntat kort från samarbetsregeringen. Var det ett ess eller ett medelmåttigt kort eller rent av fulkortet som ingen vill ha?
Hon har fått en hel del kritik. Redan. Fast hon inte hunnit sitta så länge och inte hunnit göra så mycket. Det blir gratis entré på en del muséer – det är nästan det enda som hänt. Ska vi vara ärliga är det inte varken oväntat, överraskande eller särskilt stort. Det är bra. Men inte något särskilt. Expressen är kanske den tidning som varit allra mest kritik
Det är i och för sig inte överraskande. Det är väl som det ska vara. Expressen är en borgerlig högertidning och ska givetvis vara i opposition mot vilken kulturminister som helst från en rödgrön regering.
Paul Ronges sammanfattning av kritiken kring den mp-märkte kulturministern är bland de bättra som gjorts hittills och han konstaterar bland annat:
Problemet är att analysen är fel. Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”
Debattartikel i DN, som Ronge hänvisar till, måste även hennes största supporter erkänna att det inte är någon höjdarartikel, den är en artikel fylld av till intet förpliktigande floskler.
En av de mest vettiga inläggen i diskussionen tycker jag Dagens Arena stått för när de satt samman sitt förslag till åtgärdslista för kulturpolitiken:
1. Återupprätta en stark kulturpolitik.
2. En ny mediepolitik – NU.
3. Försvara det fria ordet.
4. Minska kulturklyftorna.
5. Återskapa en gemensam värdegrund.
Det är fem viktiga punkter. Kulturministern borde lyssna på Dagens Arena och dessutom sätta stopp för fler idiotutspel som hennes partikollega nyss gjorde, som Medievärlden berättade:
MP: mediepolitiske talesperson föreslår i en motion att Google ska betala lokala medier för den trafik sökmotorn driver till deras sajter.
Motionen är skriven av Niclas Malmberg, Miljöpartiets ledamot i riksdagens kulturutskott. Han föreslår en modell där ”annonsintäkterna på internet fördelas utifrån en nyckel som motsvarar träffarna i sökmotorerna. På så sätt kan nyheter på Internet fortsätta vara en fri tillgång för läsarna, samtidigt som redaktionerna får intäkter utifrån trafiken till deras sidor”.
Så vansinnigt och så okunnigt att jag förmodar att jag inte behöver kommentera det. Det har redan gjorts på många håll dessutom. Exempelvis föredömligt av Anna Troberg, piratpartiets ledare:
Länkandet är internets blodomlopp och sökmotorerna är dess hjärta. Det hela är ganska enkelt. Ju fler länkar, desto fler besökare och mer livskraftiga sajter. Inga länkar betyder inga besökare, nekros och döda sajter. Kort sagt, det är bra att ha många inlänkar. För en näringsdrivande verksamhet som en tidning på nätet är det en fråga om överlevnad.
Förslaget tyder därför på en galopperande okunskap om grundförutsättningarna som en mediepolitisk talesperson inte borde ha
För min del känner jag att det stora sveket kring kulturpolitiken står socialdemokraterna och Löfven för.
Alice Bah Kuhnke sitter på sin ministerpost som miljöpartist. Varför ge bort denna ministerpost till ett parti som miljöpartiet, som inte på något sätt under sin förhållandevis korta tid som politiskt parti gjort sig känd för att bedriva någon genomtänkt kulturpolitik och i stort sett aldrig har drivit några kulturfrågor?
Vad vill Löfven och s säga och visa med att överge kulturpolitiken?