Jordskott är en nu serie i tio delar i Sveriges Television. Den 22 februari visas andra avsnittet, det första finns att se på SVT Play ifall du missade när det sändes.
På ett sätt är Jordskott en kriminalserie: där finns mord och andra hemska brott och där är några poliser som utreder brotten. Samtidigt är det mycket mer. Det är en mystisk serie om människan i förhållande till naturen – och om naturen har en egen kraft och om där finns mytiska naturvarelser.
Jag har sett halva serien, alltså fem avsnitt, och jag tycker serien hittills blir bättre och bättre, den fördjupas och är spännande.
Bakom serien står serieskaparen Henrik Björn. Helena Lindblad i DN ger serien betyg 4 och skriver:
I slutet av Hasseåtages ”Äppelkriget” ljuder Evert Taubes naturälskande rader ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna…” Näcken gnider triumfatoriskt på sin fiol och knyter samman filmens miljökamp: allehanda magiska väsen har kallats in för att rädda det sköna landskapet Änglamark mot naturvidrig exploatering.
Fyra decennier senare tar serieskaparen Henrik Björn upp den kastade handsken. Han laddar sin fascinerande psykothriller ”Jordskott” med magiska undertoner och låter striden om en orörd urskog löpa som en röd tråd genom berättelsen. Skillnaden mellan sagomysiga ”Äppelkriget” och Björns mörka historia är att den här gången är skogens väsen, hämtade från den nordiska mytologin, inte självklart på människans sida.
Moa Gammel spelar Eva Thörnblad, polis. Hon är på besök i den lilla orten Silverhöjd där hon växte upp. Sju år tidigare försvann hennes dotter spårlöst. När Eva Thörnblad kommer tillbaka till bygden har en åttaårig pojke försvunnit lika spårlöst som hennes dotter försvann. Eva Thörnblad är övertygad om att det är samma gärningsman bakom det nya försvinnandet, fast den lokala polisen är skeptisk till hennes tankar.
Ganska snart märker vi dock att det här inte alls bara är en vanlig deckarserie. Naturen tycks ha varelser som utmanar människorna. Serien är spännande och skådespelarna är mycket bra även om jag fram till avsnitt fem nu har stört mig på några dramaturgiska slarvfel, eller hur jag ska uttrycka det. Jag vill inte berätta i förväg vad som händer så det är svårt att precisera vad jag menar. Ett exempel som inte förstör spänningen om jag berättar om Eva Thörnblads agerande. Hon dras med in i utredningen och får vara med där, trots att hon är i allra högsta grad personligt engagerad. Dessutom verkar hon kunna gå och komma precis hur hon vill. Det är inte särskilt trovärdigt.
En annan sak som inte alls är trovärdig är pressens agerande när medierna jagar den lokals polismannen Tom när han har sin tioåriga dotter på tillfälligt besök.
Trots dessa överdrivna saker som gör vissa delar av serien svår att tro på håller den ändå god kvalitet hittills. Men kommer serien att hålla i tio avsnitt? Svenska Dagbladets Lars Ring formulerar det så här:
Hur serien utvecklas ska bli intressant att följa. Det far iväg allt mer. Blir det för mycket av C J L Almqvist-romantik och orimlig uppjagad skräck? Blir det platt fall och oändligt utdragna skogspromenader under tio hela delar? Skådespelarna är hur som helst utmärkta. Det är en fröjd att följa Richard Forsgren som välvillig men ängslig polis, en saktfärdig Göran Ragnerstam från Rikskrim och Moa Gammel som gör Eva Thörnblad. Hans Mosesson har lämnat Ica-handeln för att spela galne Grahn – en man som lär sig trollrunor och att förstå alla skikt som naturen och tillvaron innehåller.
Ja det är en fråga. Håller den för tio avsnitt? Jag tror det. Men vi får se.
Göran Ragnerstam om spelar kriminalpolisen Göran Wass svarar på SVT:s hemsida på frågan varför man ska kolla på Jordskott:
– Jag tror att den är spännande. Man kan följa den ända från elva-tolvårsåldern och upp till 112 och få ut någonting. Det är inte bara för en viss målgrupp. Jag hoppas att den är spännande och speciell, inte bara vanlig mainstream.
Hur som helst är den bra mycket bättre än den totalfloppande serien Blå ögon som var så uselt gjord trots en mängd duktiga skådespelare i rollistan.
Här utvecklar jag varför jag tycker Blå ögon var ett sådant misslyckande.
