• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Fallen ur tiden av David Grossman talar direkt till mig – en stark dikt-drama-berättelse

22 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

fallen-ur-tiden

Fallen ur tiden
Författare: David Grossman
Utgiven på svenska: 2014-08
Översättare: Ervin Rosenberg
ISBN: 9789100138899 Förlag:
Albert Bonniers Förlag

Det finns två slags människor. De som lever utan att drabbas av någon stor sorg och de som drabbas av en stor tragedi. Visst, alla har problem i livet på något sätt, alla möter svårigheter – men det är stor skillnad på att förlora det allra viktigaste, dyrbaraste och mest älskade och att ”bara” råka ut för vanliga småsorger och besvär. Sorg gör ont, alla sorger gör ont och visst är det dumt och kanske omöjligt att värdera sorger. Men ändå, de av oss som råkat ut för en outhärdlig sorg, vi vet att det är en skiljelinje mellan oss och många andra. Det är till och med så att efter att vi råkat ut för en stor tragedi kan det vara svårt att hålla kontakt med vänner vi haft före tragedin då de inte kan förstå hur gärna de än vill.

Den israeliska författaren David Grossman förlorade en son i Libanonkriget. I augusti 2006, då bara timmar återstod av kriget och vapenvila redan var beslutad, dödades hans tjugoårige son av en missil när han tjänstgjorde i israeliska armén under Libanonkriget.

I en intervju i DN säger han:
– Livet är skört, en sekund av ljus i mörkret. Det visste jag ju förut också. Ändå tror jag att de som varit omed om att förlora någon, vet något mer. Och jag vill sätta ord på det.

I sin nya bok ”Fallen ur tiden”, skildrar Grossman en man som beger sig ut på en vandring för att leta efter sin förlorade son. I denna märkliga, magiska, sorgliga, vemodiga, underbara diktdramaberättelse möter mannen Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet, som alla har drabbats av samma öde, alla har förlorat ett barn. Kan man, om så bara ett enda flyktigt ögonblick, få kontakt med de döda och befria dem från döden?

I intervjun i DN säger han också :
– Jag vet inte vad jag ska kalla den. Det är en berättelse om en resa, en bön frön en icke-troende. Det är ett försök att göra något som jag tror att bara konst förmår – att söka den plats där liv och förlust kan samexistera.

När jag läser ”Fallen ur tiden” gråter jag ibland, det kryper under skinnet på mig och jag vandrar de sorgens stigar jag gjort det sedan den hemska dag för drygt ett och ett halvt år sedan vår yngste son hittades död, 21 år gammal. Jag känner igen känslorna som karaktärerna i Grossmans bok ger uttryck för. Där finns ångest, ilska, djup sorgsenhet, svärta, förnekelse och samtidigt viss humor. Det ger någon konstig tröst att någon satt ord på det jag upplevt och upplever, det jag lever med varje dag.

Jag har kryssat för en del partier i boken som talade direkt till mig. Exempelvis:
…
allt som är,
allt som är
(ack, mitt barn,
mitt kära, mitt förlorade barn) –
från och med nu
kommer
allt som är
bara att vara
ett genljud
av Intet

Jag tror att boken kommer att leva i sitt förhållande till mig. Vissa ställen kommer att växa i betydelse och tala mer under andra tider, för livet med saknaden efter ett älskat barn är en evig sorg som alltid kommer att vara en del i ens liv. Men sorgen och tragedin och saknaden ändrar form och karaktär under olika faser. Tror jag.

Ett annat ställe som grep mig:
… Inte ens en mor
kan vara i sin egen sons ställe,
kan få hoom att leva,
ens för ett ögonblick,
eller känna honom
hur han själv
håller sig vid liv,
för sig själv –

Varje sorg är unik, var och en är helt ensam och isolerad i sin sorg – eftersom ingen människa har samma relation till någon annan människa eller varelse. Och sorg och saknad har faser och går i cirklar – vi kan vara arga, frustrerade, energilösa, handlingsförlamade, ursinniga … David Grossman skildrar detta i denna bok som inte går att placera in i någon kategori. Den är djupare än våra kategorier.

Jag tänker på mannen som går iväg för att leta efter sin son medan kvinnan stannar kvar. Ändå gör väl egentligen båda samma resa, fast ändå var sin helt unika resa, både saknar, sörjer och lär sig leva med det som inte går att leva med. Jag tänker på att vandra iväg för att leta efter sitt förlorade barn. Jag känner igen det så väl, så väl. Vad gör jag annat själv? På t-banan, på pendeltågsstationerna, på gatorna där vi brukade mötas, jag letar: kanske ska jag få se en skymt av honom ändå. Fast jag vet att vi begravde honom för ett och ett halvt år sedan.

Jag funderar på hur det hade varit att läsa boken utan att själv ha förlorat något av det värdefullaste i livet. Jag tror att boken är så skickligt sammanvävd, liksom myter och undermedvetna strömmar som talar till läsaren på flera nivåer. Jag tro att också den som inte bär en stor sorg med sig i livet kommer att fångas in av dikt-drama-berättelsen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Min är hämnden – Spännande kriminalroman

17 augusti, 2014 by Redaktionen

min-ar-hamnden

Titel: Min är hämnden
Författare: Varg Gyllander
Förlag: Massolit förlag
Utgiven: 2014-05
ISBN: 978-91-87747-00-7

Berättelsen börjar en regning höstdag när politikern Sanfrid Aronsson tillsammans med sin nioåriga dotter Irina besöker Skansen. Plötsligt är dottern försvunnen. Kriminalteknikern Pia Levin är snabbt på plats och ett fynd på platsen för försvinnandet får henne att dra slutsatsen att ett brott har begåtts. Redan från början finns det flera olika spår att följa upp. Är försvinnandet kopplat till Sanfrid Aronssons politiska uppdrag, har dottern Irina fallit offer för en pedofilhärva eller är det Irinas mor som precis förlorat vårdnadstvisten om dottern som ligger bakom försvinnandet? Det här är den femte och avslutande boken om Pia Levin och Ulf Holtz.

Jag har inte läst de tidigare böckerna om Pia Levin och Ulf Holtz men personerna skildras på ett sådant sätt att jag ändå blir intresserad av dem och snabbt kommer in i handlingen. Författaren har arbetat som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och innan dess som kriminalreporter och nu är han presschef hos Stockholms-polisen, jag tycker att det märks tydligt att han är väl insatt i det polisiära arbetet vilket gör att berättelsen känns trovärdig. Han lyckas också hålla mig nyfiken på vad som verkligen hänt genom hela boken. Återigen en bok som jag önskar att jag haft tid att sträckläsa.

Text: Ursula Aksberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Sankmark – en familjehistoria som fängslar efter ett tag

8 augusti, 2014 by Redaktionen

Sankmark

Titel: Sankmark
Författare: Jhumpa Lahiri
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014-04
ISBN: 9789173375665

När jag för länge sedan – likt en rastlös fågel – flaxade mellan det femtiotal kanaler som var tillgängliga på min TV stannade jag vid en amerikansk tv-serie från det tidiga nittiotalet. Vad det var som fick mig att sluta fortsätta trycka på fjärrkontrollen i min sökning efter någonting som skulle rättfärdiga min tid framför televisionen minns jag inte, jag minns bara att jag fastnade vid serien i ett par säsonger till. Den blev någonting att längta till på eftermiddagarna. Tydligt minns jag det sista avsnittet i den tv-serien, eller snarare att jag ångrade de otaliga timmarna jag tillbringat framför TV-apparaten. Jag kommer ihåg att det sista avsnittet upprörde mig med dess vändningar i handlingen som inte tjänade något annat syfte än att avsluta serien kvickt; men hur värdelöst det än kändes att ha slösat bort sin tid på serien fanns det en viss sorts tomhet inombords efter att ha avsluta den, som att ta farväl av en dålig vana. Om jag fick värdesätta Sankmark skulle romanen i och för sig hamna snäppet högre än den nämnda tv-serien, jag finner även inte tiden ägnad åt att läsa boken ödslad. Jämförelsen mellan de två skilda verken kommer härav: efter att ha vänt sista sidan i Sankmark infann det sig en tomhet inom mig, den sortens tomhet som infinner sig efter att gjort av sig med en dålig vana, inte en tomhetskänsla efter att ha mist någonting kärt, men hursomhelst en tomhet – på samma sätt som med serien.

Jag föreställer mig att den som blivit läskunnig i början har svårigheter att sätta ihop de olika bokstäverna och orden som läses till meningar och utifrån dessa uppfatta en innebörd – det är någonting som fattas, någonting som inte kommer fram. Jag har för mig att jag läste de första hundra sidorna i familjeeposet på ett liknande sätt. Jag hade inga svårigheter med bokstäverna, orden eller meningarna; men någonting betydligt liksom undslapp mig. I andra ord kunde jag inte möta författaren – Jhumpa Lahiri – i det jag läste. Om barnjämförelsen är alltför långsökt var läsupplevelsen lik den man har när man läser en manual för hur man sätter ihop en fläkt – jag använder mig av den som exempel eftersom den var det senaste jag läste en manual till –; allting är klart och tydligt men något oerhört monotont.

Efter de första hundra sidorna flyter det på – här kan jag inte säga om det flyter på för att det blir mindre monotont eller för att jag har hunnit vänja mig vid stilen. Hursomhelst blir det mer än uthärdligt att läsa, intrigerna blir dramatiska nog för att hålla mig kvar i handlingen, då och då kommer det till och med beskrivningar jag finner rogivande eller rentav vackra. Jag blir mindre säker på den uppfattningen jag fick av romanen under dess första hundra sidor, mindre och mindre säker tills den tar slut och jag erhåller den tomhet som infinner sig efter att ha avslutat en längre bok. Eftersom Sankmark är en familjehistoria som sträcker sig över årtionden, kretsar kring ett flertal personager och många platser hinner jag inleda en bekantskap med karaktärerna, se deras omgivning ur deras synvinklar och lära känna deras historia väl – så pass mycket att det blir konstigt att lämna deras liv bakom mig, så pass mycket att jag till viss del glömmer att det finns en värld bortom deras förhållanden.

Sankmark är en berättelse som sträcker sig från 60-talet i Calcutta till nutid i New England. Det är ett familjedrama som inleds med två nära bröder vars historia korsas med Indiens historia, med USAs historia. Sankmark är en kall blandning av Jhumpa Lahiris neutrala ton, havsbrisen vid kusten i Providence – New England –, graciösa främlingsfåglar som flyger ovanför havsytan och en sista skymning i sankmarken. Sankmark är en varm blandning av Indiska kryddor, en passionerad tro på särskilda politiska ideal och en het förmiddagssol som skiner igenom sovrumsfönstret om morgonen. Jag skulle troligtvis inte få för mig att intensivt och passionerat rekommendera boken, men det är inte min mening att avråda från läsningen.

Text: Anastasia Brink

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Upprorsmakaren av Reza Aslan gör Jesus mer levande

8 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

upprorsmakaren

Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus
Författare: Reza Aslan
Språk: Svenska
Förlag: Weyler Förlag
Översättare: Margareta Eklöf
ISBN: 9789187347344

Hurdan var eller är Jesus, den människa som den stora världsreligionen kristendomen bygger på? Religionsvetaren Reza Aslan har forskat kring människan Jesus och menar att när ledarna för kyrkorna några hundra år efter Jesus levt och verkat valde vad som skulle vara med i Nya Testamentet och vad kyrkorna skulle lära ut: då valdes viktiga delar av Jesus bort. Jesus blev mer Gud och mindre mänsklig, han blev mindre världstillvänd och blev mer from och mindre rebellisk, menar Reza Aslan.

Det är fascinerande, att när jag läser Aslans forskningsresultat träder en bild fram av Jesus som för mig som kristen gör Jesus ännu mer levande för mig.

Vi vet inte mycket om Jesu liv, men vi vet säkert att han blev hängd och dog på korset. Och vi vet att det var ett straff som de romerska ockupanterna av Palestina reserverade för statens fiender. Reza Aslan är religionsvetare och muslim. Han har försökt att vetenskapligt och historiskt granska vem människan Jesus var och han menar alltså att den gudalika Kristusgestalten som de kristna kyrkorna lyfter fram inte stämmer med vem och hurdan Jesus egentligen var. De böcker och brev som ingår i Nya Testamentet har valts ut flera hundra år efter att Jesus levde och är utvalda för att passa kyrkans syften, enligt Reza Aslan.

Att läsa Reza Aslans granskning av Jesus som människa är en spännande läsning. Författaren vill ju visa att jesus var mycket mer upprorisk och rebellisk än vad många kyrkor predikar. Jag tycker att det mycket väl går att studera Jesusgestalten vetenskaplig. För den som är kristen handlar ju Jesus om mer än en historisk person –
grunden för kristendom är ju tron på/övertygelsen att Jesus uppstod och det kan ju författaren vare sig bevisa eller motbevisa. Reza Aslan går inte heller in på frågan om uppståndelsen särskilt mycket. Det han fokuserar på är hurdan Jesus var som människa.

Jag tycker, som jag redan nämnt, att mycket av det Aslan tar upp är högst intressant. Ju mer människa Jesus blir, desto mer intressant är Jesus ju. Att Jesus existerat torde inte ens de mest fanatiska ateisterna förneka. Men vissa saker som Reza Aslan tar upp tycker jag inte är så vetenskapligt behandlat. Det lustiga är att författaren utan att ha några bevis bara säger att vissa uppgifter är fel i evangelierna i Nya Testamentet, men författarens argument bygger ofta bara på hans egen känsla, han har inga bevis för vad han för fram.

I Nya Testamentet sägs ju att romaren Pontius Pilatus inte tog beslutet om att Jesus skulle avrättas. Pilatus försökte tvärtom fria Jesus och det var de judiska ledarna som tog beslutet att Jesus skulle korsfästas. Enligt Aslan var detta ett sätt för de kristna kyrkorna att bli accepterade av det romerska riket, skulden för att Jesus dödades kunde läggas på judarna. Pontius Pilatus var enligt historiska skrifter, skriver Aslan, en grym person. Det ska därför vara omöjligt att Pontius Pilatus skulle vilja fria Jesus. Det är egentligen frågan om Pilatus alls träffade Jesus, menar Aslan. Det var inte ovanligt att romarna avrättade rebelliska judiska män.

Hmm, tänker jag: har författaren aldrig sett att alla människor någon gång gör något som inte går i linje med hur de brukar göra? Jag har träffat på otaliga sådana fall. Det är inte alls omöjligt att en grym man som Pontius Pilatus också har mjukare sidor och att han träffade Jesus av nyfikenhet och kände att Jesus var något speciellt. Det är också möjligt att Pontius Pilatus vann något på att låta de judiska ledarna ta beslutet.

Det är flera sådana saker som författaren tar upp som han menar bevis mot kyrkans bild av Jesus. Det ironiska är att författaren menar att de som valt ut vad som ska vara i bibeln har gjort det utan att bry sig om sanningen men han gör exakt likadant i sin text. Han för fram sina tankar och tolkningar men inte vetenskapligt eftersom han förkastar alla texter som motsäger hans egen tes.

En detalj som är irriterande och ett tecken på vad Reza Aslan vill med sin bok är att han konsekvent vägrar ange tideräkningen som vi i västvärlden faktiskt gör. Istället för att skriva f.Kr (före Kristus) och e.Kr (efter Kristus) skriver han hela tiden f.v och e.v för före och efter vår tideräkning. Varför anstränger han sig så för att få bort ordet Kristus – när det ändå är så vi gör.

Men om Reza Aslan med sin bok hoppas få bort Jesus som Kristus – då har han inte lyckats. Tvärtom. Ju mer mänsklig och ju mer levande människan Jesus blir, desto mer trovärdig blir han – och om Gud eller gud fanns/finns i Jesus – det blir inte mindre av att Jesus var en människa. För om det är något som är väldigt säkert, är väl ändå att det fanns en man som hette Jesus och som levde kring vår tideräknings början, som kostfästes och som enligt hans efterföljare uppstod.

Recensenten i Sydsvenskan formulerar detta väldigt bra:
Apostlarna ville ha en judisk Messias. Paulus ville ha Jesus Kristus. Reza Aslan vill ha en militant revolutionär. Walter Wink och jag själv vill ha en ickevåldsaktivist. Och den Jesus jag själv vill ha, säger kanske mer om mig själv än om den fattige jude som för tvåtusen år sen lämnade ett så djupt avtryck i historia, tradition och mystik.

Relaterat: Recension i DN och i Sydsvenskan.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Jesus, kristendom, Religionsvetenskap, Reza Aslan, Upprorsmakaren

60-talsromanen Stoner ger John Williams bild av William Stoner

21 juli, 2014 by Redaktionen

stoner

Titel: Stoner
Författare: John Williams
Förlag: Natur & kultur
Utgiven: 2014-05
ISBN: 9789127140332

Framställd på första sidan av romanen är en sammanfattning av William Stoners liv. Den rymmer knappt en sida och framställer Stoner varken som intresseväckande, märkvärdig eller ens nämnvärd. William Stoner hör till University of Missouris historia – en universitetslektor bland många. Att inleda en roman om Stoner genom att beskriva honom som en mer eller mindre bortglömd personlighet – någon vars namn dyker upp på något dokument då och då och inte mer – ger kanske inte det allra mest sympatiska intrycket av Stoner, från författarens – John Williams – sida är det däremot en djärv handling som i sig väcker intresset. Det är en utmaning som John Williams tydliggör i sin inledning – att skriva en hel roman på ungefär trehundra sidor om en man vars liv skulle kunna sammanfattas på en halv.

Romanen publiceras 1965, trycks i ett par tusen exemplar, blir bortglömd och återupptäcks långt senare. Innan man ens fått tag på romanen kan man med bakgrundsinformationen väcka ett intresse för innehållet, författaren och den tid romanen skrevs under, samt den tidens läsare; även dagens läsare och den nuvarande miljön romanen läses i. Det är ett par frågor som kan formas vid kontakt till romaner med en liknande historia, bortglömda romaner som en dag dyker upp och blir berömda, ofta långt efter att själva författaren kan ta en del av berömmelsen. Vad är anledningen till att Stoner dyker upp nu och inte på åttio eller nittiotalet? Var ligger skillnaden i hur sextiotalets och samtidens läsare mottar Stoner? Har Stoner legat i en mörk vrå i drygt femtio år och väntat på läsare som ska motta den annorlunda? Finns det någonting i Stoner som gör romanen mer tilltalande eller passande för nutidens läsare? Handlar det kanske om en ren slump att Stoner blev så pass uppmärksammad nu och inte då? Jag planerar inte att besvara de ovanstående frågorna i en större utsträckning men här och var behövs kanske ändå en kommentar, en kommentar som har mer med en subjektiv uppfattning att göra än med en roman- eller samhällsanalys.

Williams utmaning är nog mer riktad till läsaren än sig själv, det är inte Williams utan snarare läsaren som genom romanens skildring skaffar sig en uppfattning kring Stoners liv, och det är läsaren som i slutändan kan väga det ena mot den andra, sammanfattningen mot de övriga sidorna som belyser William Stoners liv. Hade en sammanfattning räckt? Här ställer man sig inte längre en fråga om kvalitén på William Stoners liv utan också om John Williams författarskap – vill vi ha mer eller mindre av John Williams, en halv sida eller trehundra? Jag vill ha mer.

Jag vill ha mer av Stoners tafatta – ett ord som i den svenska översättningen används allt för många gånger för att inte bli uppmärksammat – karaktär, av den stilla passion som genomsyrar romanen – passionslågan som är tillräcklig för att brinna lågt hela livet och lika klar som vetskapen om att Stoner endast blir vagt ihågkommen efter sin bortgång –, av den klassresa som Stoner gör från bondgården till universitet, av den sköra skönheten Stoner förälskar sig i lika fort som Romeo blir förälskad i Julia – den unga dam han friar till, gifter sig med, delar hem men inte säng med resten av sitt liv – och av den ofrånkomliga ensamhet som kanske eller kanske inte är plågsam för Stoner. Jag vill inte ha mer än det som är skrivet om Stoner, däremot är jag av den uppfattningen att en sammanfattning på en halv sida inte hade räckt.

Är drygt tre hundra sidor ändå ett misslyckande att beskrivas på? Är Stoner inte tillräckligt färggrann för att få fler sidor? Har han inte upplevt tillräckligt för att få fler sidor? John Williams får det att framstå som att varken mer eller mindre skulle behövas för att beskriva Stoner – möjligtvis på grund av sin utomordentliga prosa – och ändå önskar jag att dessa trehundra sidor vore ännu en sammanfattning – om en lite längre än en halv sida – av de minnen och de upplevelser som ett liv består av.

Text: Anastasia Brink

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in