Titel: Stoner
Författare: John Williams
Förlag: Natur & kultur
Utgiven: 2014-05
ISBN: 9789127140332
Framställd på första sidan av romanen är en sammanfattning av William Stoners liv. Den rymmer knappt en sida och framställer Stoner varken som intresseväckande, märkvärdig eller ens nämnvärd. William Stoner hör till University of Missouris historia – en universitetslektor bland många. Att inleda en roman om Stoner genom att beskriva honom som en mer eller mindre bortglömd personlighet – någon vars namn dyker upp på något dokument då och då och inte mer – ger kanske inte det allra mest sympatiska intrycket av Stoner, från författarens – John Williams – sida är det däremot en djärv handling som i sig väcker intresset. Det är en utmaning som John Williams tydliggör i sin inledning – att skriva en hel roman på ungefär trehundra sidor om en man vars liv skulle kunna sammanfattas på en halv.
Romanen publiceras 1965, trycks i ett par tusen exemplar, blir bortglömd och återupptäcks långt senare. Innan man ens fått tag på romanen kan man med bakgrundsinformationen väcka ett intresse för innehållet, författaren och den tid romanen skrevs under, samt den tidens läsare; även dagens läsare och den nuvarande miljön romanen läses i. Det är ett par frågor som kan formas vid kontakt till romaner med en liknande historia, bortglömda romaner som en dag dyker upp och blir berömda, ofta långt efter att själva författaren kan ta en del av berömmelsen. Vad är anledningen till att Stoner dyker upp nu och inte på åttio eller nittiotalet? Var ligger skillnaden i hur sextiotalets och samtidens läsare mottar Stoner? Har Stoner legat i en mörk vrå i drygt femtio år och väntat på läsare som ska motta den annorlunda? Finns det någonting i Stoner som gör romanen mer tilltalande eller passande för nutidens läsare? Handlar det kanske om en ren slump att Stoner blev så pass uppmärksammad nu och inte då? Jag planerar inte att besvara de ovanstående frågorna i en större utsträckning men här och var behövs kanske ändå en kommentar, en kommentar som har mer med en subjektiv uppfattning att göra än med en roman- eller samhällsanalys.
Williams utmaning är nog mer riktad till läsaren än sig själv, det är inte Williams utan snarare läsaren som genom romanens skildring skaffar sig en uppfattning kring Stoners liv, och det är läsaren som i slutändan kan väga det ena mot den andra, sammanfattningen mot de övriga sidorna som belyser William Stoners liv. Hade en sammanfattning räckt? Här ställer man sig inte längre en fråga om kvalitén på William Stoners liv utan också om John Williams författarskap – vill vi ha mer eller mindre av John Williams, en halv sida eller trehundra? Jag vill ha mer.
Jag vill ha mer av Stoners tafatta – ett ord som i den svenska översättningen används allt för många gånger för att inte bli uppmärksammat – karaktär, av den stilla passion som genomsyrar romanen – passionslågan som är tillräcklig för att brinna lågt hela livet och lika klar som vetskapen om att Stoner endast blir vagt ihågkommen efter sin bortgång –, av den klassresa som Stoner gör från bondgården till universitet, av den sköra skönheten Stoner förälskar sig i lika fort som Romeo blir förälskad i Julia – den unga dam han friar till, gifter sig med, delar hem men inte säng med resten av sitt liv – och av den ofrånkomliga ensamhet som kanske eller kanske inte är plågsam för Stoner. Jag vill inte ha mer än det som är skrivet om Stoner, däremot är jag av den uppfattningen att en sammanfattning på en halv sida inte hade räckt.
Är drygt tre hundra sidor ändå ett misslyckande att beskrivas på? Är Stoner inte tillräckligt färggrann för att få fler sidor? Har han inte upplevt tillräckligt för att få fler sidor? John Williams får det att framstå som att varken mer eller mindre skulle behövas för att beskriva Stoner – möjligtvis på grund av sin utomordentliga prosa – och ändå önskar jag att dessa trehundra sidor vore ännu en sammanfattning – om en lite längre än en halv sida – av de minnen och de upplevelser som ett liv består av.
Text: Anastasia Brink