Titel: Sankmark
Författare: Jhumpa Lahiri
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014-04
ISBN: 9789173375665
När jag för länge sedan – likt en rastlös fågel – flaxade mellan det femtiotal kanaler som var tillgängliga på min TV stannade jag vid en amerikansk tv-serie från det tidiga nittiotalet. Vad det var som fick mig att sluta fortsätta trycka på fjärrkontrollen i min sökning efter någonting som skulle rättfärdiga min tid framför televisionen minns jag inte, jag minns bara att jag fastnade vid serien i ett par säsonger till. Den blev någonting att längta till på eftermiddagarna. Tydligt minns jag det sista avsnittet i den tv-serien, eller snarare att jag ångrade de otaliga timmarna jag tillbringat framför TV-apparaten. Jag kommer ihåg att det sista avsnittet upprörde mig med dess vändningar i handlingen som inte tjänade något annat syfte än att avsluta serien kvickt; men hur värdelöst det än kändes att ha slösat bort sin tid på serien fanns det en viss sorts tomhet inombords efter att ha avsluta den, som att ta farväl av en dålig vana. Om jag fick värdesätta Sankmark skulle romanen i och för sig hamna snäppet högre än den nämnda tv-serien, jag finner även inte tiden ägnad åt att läsa boken ödslad. Jämförelsen mellan de två skilda verken kommer härav: efter att ha vänt sista sidan i Sankmark infann det sig en tomhet inom mig, den sortens tomhet som infinner sig efter att gjort av sig med en dålig vana, inte en tomhetskänsla efter att ha mist någonting kärt, men hursomhelst en tomhet – på samma sätt som med serien.
Jag föreställer mig att den som blivit läskunnig i början har svårigheter att sätta ihop de olika bokstäverna och orden som läses till meningar och utifrån dessa uppfatta en innebörd – det är någonting som fattas, någonting som inte kommer fram. Jag har för mig att jag läste de första hundra sidorna i familjeeposet på ett liknande sätt. Jag hade inga svårigheter med bokstäverna, orden eller meningarna; men någonting betydligt liksom undslapp mig. I andra ord kunde jag inte möta författaren – Jhumpa Lahiri – i det jag läste. Om barnjämförelsen är alltför långsökt var läsupplevelsen lik den man har när man läser en manual för hur man sätter ihop en fläkt – jag använder mig av den som exempel eftersom den var det senaste jag läste en manual till –; allting är klart och tydligt men något oerhört monotont.
Efter de första hundra sidorna flyter det på – här kan jag inte säga om det flyter på för att det blir mindre monotont eller för att jag har hunnit vänja mig vid stilen. Hursomhelst blir det mer än uthärdligt att läsa, intrigerna blir dramatiska nog för att hålla mig kvar i handlingen, då och då kommer det till och med beskrivningar jag finner rogivande eller rentav vackra. Jag blir mindre säker på den uppfattningen jag fick av romanen under dess första hundra sidor, mindre och mindre säker tills den tar slut och jag erhåller den tomhet som infinner sig efter att ha avslutat en längre bok. Eftersom Sankmark är en familjehistoria som sträcker sig över årtionden, kretsar kring ett flertal personager och många platser hinner jag inleda en bekantskap med karaktärerna, se deras omgivning ur deras synvinklar och lära känna deras historia väl – så pass mycket att det blir konstigt att lämna deras liv bakom mig, så pass mycket att jag till viss del glömmer att det finns en värld bortom deras förhållanden.
Sankmark är en berättelse som sträcker sig från 60-talet i Calcutta till nutid i New England. Det är ett familjedrama som inleds med två nära bröder vars historia korsas med Indiens historia, med USAs historia. Sankmark är en kall blandning av Jhumpa Lahiris neutrala ton, havsbrisen vid kusten i Providence – New England –, graciösa främlingsfåglar som flyger ovanför havsytan och en sista skymning i sankmarken. Sankmark är en varm blandning av Indiska kryddor, en passionerad tro på särskilda politiska ideal och en het förmiddagssol som skiner igenom sovrumsfönstret om morgonen. Jag skulle troligtvis inte få för mig att intensivt och passionerat rekommendera boken, men det är inte min mening att avråda från läsningen.
Text: Anastasia Brink