• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Begynnelse – Dan Brown: En stor besvikelse

22 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Begynnelse
Författare: Dan Brown
Utgiven: 2017-10
Översättare: Lena Karlin och Peter Samuelsson
Formgivare: John Eyre
ISBN: 9789100173036
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dan Brown gjorde världssuccé med sin filosofiska puzzel-deckare med Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard, i huvudrollen. Hur han nystade upp en gåta bit för bit fängslade många läsare – och den spännande berättelsen blev film också (med Tom Hanks i rollen som Langdon). Da Vinci-koden var den andra av Dan Browns böcker där Robert Langdon är huvudperson. Den första var Änglar och demoner (2000), vars handling är förlagd till Rom och handlar om brödraskapet Illuminati. Änglar och demoner gavs ut efter Da Vinci-koden på svenska och det märktes tydligt att det var den första i serien, den höll inte alls samma kvalitet som Da Vinci-koden.

Dan Brown fick en riktig bästsäljare med Da Vinci-koden som 2006 var en av världens mest sålda romaner med 60,5 miljoner inbundna exemplar, översatta till 44 olika språk. Under sitt första år överträffades bokens försäljningssiffror endast av JK Rowlings Harry Potter och Fenixorden.

Da Vinci-koden följer professorn i religionssymbolik, Robert Langdon, som blir indragen i en mordutredning i Paris och upptäcker en kamp mellan Prieuré de Sion och Opus Dei över huruvida Jesus från Nasaret var gift och hade barn med Maria Magdalena. Handlingen har fått en del kritik från katolska kyrkan och också från vetenskapens värld.

Romanen har, förstås, fått uppföljare: 2009: Den förlorade symbolen, 2013: Inferno och nu Begynnelse. Tyvärr var nog Da Vinci-koden hans bästa roman och ingen av efterföljarna har uppnått samma kvalitet och Begynnelse är den sämsta av dem alla. Den är en sådan besvikelse. Karaktärerna är klichéer och handlingen förutsägbar, aldrig spännande och dessutom töntig och rejält okunnigt skrivet.

Den käre professor Robert Langdon har anlänt till Guggenheimmuseet i Bilboo i Spanien för att närvara då en av hans tidigare elever, Edmond Kirsch, numera en världskänd vetenskapsman, ska avslöja en upptäckt som han menar kommer att förändra vetenskapen för alltid. Denne Edmond Kirsch, som ska vara supersmart, hävdar att han har hittat bevis som innebär att judendom, kristendom och islam  blir helt omöjliga för någon människa att tro på.

Givetvis kan fundamentalistiska religiösa inte hålla fingrarna borta, Edmond Kirsch blir mördad och Robert Langdon måste ge sig av med den mördades flickvän den spanske prinsens flickvän, Ambra Vidal, som förstås helt enligt mallen är supersmart, elegant och jättevacker. Langdon och Ambra Vidal ger sig av för att tillsammans knäcka det kryptiska lösenordet som skyddar Kirschs hemlighet innan det är för sent. Under den dramatiska jakten tvingas Langdon navigera bland mystiska koder, nedtystade historiska fakta och religiös extremism.

Suck, det är så barnsligt, så löjeväckande, att jag fick tvinga mig själv att läsa vidare. Visst finns det religiösa extremister och fundamentalister men de flesta troende har inga problem med vetenskapens framsteg. Katolska kyrkan erkänner Darwins evolutionsteori och Big Bang. Det religiösa eller det andliga handlar inte om samma sak som vetenskapen, de svarar på olika frågor.

Grundförutsättningen är så löjlig.  En vetenskapsman ska ha upptäckt något som bevisar hur allt kommit till och vad existensen är och denna upptäckt ska göra att tre världsreligioner försvinner. Det går inte att tro på alls. När dessutom hela romanen är byggd efter är samma gamla mall som alla tidigare i serien, då är det svårt att ta sig igenom den i övrigt förstås försvinnande lättlästa texten.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

En omogen och briljant roman.

20 oktober, 2017 by Redaktionen

 

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Eckehart, nietzsche, Polen, Polsk författare, roman, Skönlitteratur, ulf i. eriksson

Bokrecension: Sceningång (Tre år på Göteborgs Stadsteater) – Fascinerande och inbjudande om konstnärlig arbetsplats

20 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Sceningång   (Antologi tio delar)

Redaktör: Björn Sandmark

Bokförlaget Korpen

Release 30/9 2017

ISBN 978-91-88383-24-2

Foto Mats Johannesson

Jag var med i Stadsteaterns  foajébar när boken släpptes.  Björn Sandmark presenterade  tillsammans med två av sina medarbetare som medverkar, nämligen Ponus Stenshäll och Johan Gry. Hade ingen aning om antologins existens, fick veta genom tidningsannons. Förvånades över  att releasen inte rönte större uppmärksamhet , sade till Sandmark att den framstod som något internt.  I egenskap av recensent/ skribent, också före detta ombud och tidigare vanlig teaterbesökare; var jag förstås  oerhört nyfiken på innehållet.  Dragningskraften gjorde att jag nu slukat de flesta av texterna. Några har jag skummat och överkursen om tysk teater har fått anstå, inte minst för att författaren varnat för framtung inriktning.

Det ges en  mycket gedigen och inträngande  bild  av det konstnärliga arbetet på regionens ledande teaterhus, inklusive barn- och ungdomsscenen Backa Teater. Rekommenderar förvisso läsning i portioner, annars kan läsningen bli mastig.  Angående status  hajade jag till av en formulering som skissats på i teaterns styrelse. I vd:ns slutords framhålls att  man vill undersöka  förutsättningarna för att kunna  bli konstnärligt ledande nationellt.  För närvarande en orealistisk målsättning enligt mig, men kanske inte omöjlig.   Vad beträffar Göteborg/ Västra Götaland är regionen topprankad när det gäller symfonikerna (Sveriges nationalorkester),  filmfestivalen, Göteborgsoperan – åtskilliga uppsättningar håller världsklass – samt Bok- och biblioteksmässan.

Björn Sandmark rekryterades från stadens kulturförvaltning. Han är författare, översättare, gymnasielärare i språk, tidigare rektor och kulturjournalist.  Genom giftermål och studier, rektorstjänst vid Tyska skolan och  flera års jobb på plats; är den 57-årige mannen en  Tysklandskännare av rang.  Vissa saker  har vi gemensamt.   Han började läsa engelska på universitet samma år som undertecknad och då ingick en  föreläsningsserie om Hamlet . Vi båda har drabbats av Processen med Sven Wolter i huvudrollen.  Cirka fyrtio år senare  berörs vi  lika starkt av Svens sorti från tiljorna i Driving Miles, på samma scen i samma stad. Vidare  blev vi tagna av nye konstnärlige ledarens (Pontus Stenshäll)  första produktion Mephisto, vilket för Sandmark s del renderade i gråtattack.  Antydan till motsvarighet uppstod hos mig i slutscenen av Påklädaren, vars bärande roller innehades av återigen Sven Wolter, då tillsammans med Tomas von Brömsen. En oomtvistlig kvalitet med boken, är att antologins redaktör flera gånger lyfter fram dessa ”välsignade ögonblick”, korta stunder då skådespelare med Noréns vokabulär är fullständigt rena på scen. Ur ensemblen prisas bland andra Anna Bjelkerud, Emelie Strandberg, Carina Boberg, Ramtin Parvaneh och Eric Ericsson för några svindlande magic moments. Nästan varje exempel är hämtad från sådant jag sett, vilket givetvis ger  en extra lyster. På samma tema  levererar Mikael van Reis en skarpsinnig analys om Mikael Nyqvists finkalibrerade gärning, vars unika förmåga ju nådde publikens hjärtan.

Boken resonerar ingående om dramatik och scenkonst. Vi får veta att  scenrum med olika storlek och risktagande erfordras, i den ständiga jakten på ”så hög konstnärlig kvalitet och publikt tilltal som möjligt.”   Sammanställningen  rymmer flera hyperintressanta  berättelser  om arbetet bakom scen, av vilka jag främst fångas av utförlig intervju med en veteran i branschen vars yrke varit dekormålare, attributör och konstruktör. Hans positiva förhållningssätt: ”Hur gör vi?”, istället  för att avfärda förslag som icke genomförbara.  Nutid binds samman med historien på ett sensationellt sätt genom tidigare teaterchefen Mats Johansson.  Han ger en unik inblick i storhetstiden på 50-talet när hans föregångare Karin Kavli styrde i huset.

Kärnan utgörs av texter kring fem uppsättningar, varav jag recenserat fyra.  Kapitlen om Misfits (Backa Teater), Mephisto, Alexandras Odyssé, Fosterlandet samt kontroversiella Jihadisten ger fylliga upplysande infallsvinklar.  Självklart är det en bonus att ha sett nämnda föreställningar, men bidragen står på egna ben.   Läsaren får välbehövliga perspektiv från regissörer, manusförfattare, dramaturg, recensenter, minst ett manusutdrag och kommentarer från den ytterst ansvarige.  Mattias Andersson som nyligen tilldelades teatervärldens främsta pris för barn- och ungdomskultur, skriver om sin estetik, medan Pontus Stenshäll koncentrerar sig på beteenden och stilgrepp, makt och yta rörande Mephisto. Fastnar för hans tes om att teatern har ansvar för att spegla eller protestera mot samtiden.

Många fler uppsättningar  jag upplevt refereras till ur olika aspekter, till och med flera pjäser  jag lovordat i höst i Kulturbloggen plus Idioten på Dramaten. Sandmark betonar att han försöker se varje uppsättning vid tre olika tillfällen. De recensioner och essäer från kritiker som inkluderats ( i flera fall kollegor jag pratat  med, även om regeln är att undvika diskutera dagens ämne), är naturligt nog uppskattande och insiktsfulla utan att vara överdrivet devota. Sandmark ger sin uppfattning om kritikerns uppgift och har synpunkter på vår roll, delvis utifrån ett bistert debattinlägg signerat auktoriteten Leif Zern.   Det händer att jag citeras eller att teatern länkar, vilket onekligen känns hedrande. Fint  att jag fick kött på benen om ett nytt ansikte jag lyfte fram i våras, ett gripande flyktingöde vars studier vid Angereds Teaterskola blev avgörande.

Bland ett antal inifrånskildringar  utkristalliseras en med speciell nerv och driv. Det  är Johan Grys självbiografi om  hat som mobiliseras i skuggan av terrordåd.  Ramberättelsen handlar om den turbulenta och mödosamma processen från ax till limpa för  Jihadisten.  En recension bör inte ha längre format än så här för att vara hanterbar, får däremot gärna kryddas med större andel kontext och omdömen. Nöjer mig därför med  en slutkläm. Är ni mer än sporadiska teaterbesökare  och  i synnerhet frekventerar Göteborgs Stadsteater, uppmanas till läsning. Sceningång är i högsta grad varierad och berikande på ett tillgängligt språk. Som kuriosa kan fogas till, att  teatern två gånger efter millennieskiftet  besökt  min Seko-klubb. Antologin är tillägnad teaterns alla medarbetare på Götaplatsen och  Lindholmen (Hisingen).

Foto Ola Kjelbye  (vd Björn Sandmark)

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Kläderna – noveller av Inger Edelfeldt

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Kläderna: noveller
Författare: Inger Edelfeldt
Språk: Svenska
Utgiven: 2017-08
Illustratör: Inger Edelfeldt
ISBN: 9789113080536
Förlag: Norstedts

Inger Edelfeldt är en av de skickligaste novellister jag läst. I novellsamlingen är det som att hon bjuder in oss att kika rakt in i människors verklighet och innersta tankar och känslor genom ett litet hål i hinnan mellan människor.

Novellerna hålls samman av att ett kläder har betydelse för handlingen. I varje novell ett unikt klädesplagg betydelse för handlingen, en svart Stetsonhatt, en vinfläckig tunika, en gulnad gammal brudklänning, en eldslukares läderjacka … Kläderna är inte bara tillbehör, de är symboler, metaforer, för människor, för vad vi vill vara innerst inne och vad vi missar upp och vad vi vill dölja.

Från bokhandelns hemsida:
Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Och i alla novellerna figurerar förstås – klädesplagg.

Inger Edelfeldt är en av de skickligaste novellister jag läst. Tillsammans bildar novellerna en berörande inblick i människors liv i Sverige. Novellerna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. De är så mästerligt skrivna att en hel värld öppnar sig och tillsammans ger novellerna en sådan mångfald av människor att det känns som att jag läst en välskriven roman. Trots att det är olika människoöden i varje novell känns det som en helhet.

Inger Edelfeldt, född 14 juli 1956 i Stockholm, är en svensk författare, illustratör och översättare. Att hon är en duktig illustratör ser vi på novellsamlingens omslag som hon själv illustrerat.

Bakgrund om henne (från wikipedia):
Edelfeldt har skrivit omkring tjugo verk, romaner, barn- och ungdomsböcker, novellsamlingar, diktsamlingar och seriealbum. Hon debuterade med romanen Duktig pojke, som senare omarbetades till ungdomsroman och räknas som en av de första svenska komma ut-romanerna. Debutromanen handlar om den ensamme pojken Jim som hävdar sig genom att vara duktig i skolan. Edelfeldts ungdomsromaner kretsar ofta kring ämnen som identitet och försök till frigörelse.

Edelfeldt är självlärd som tecknare och som inspiratörer nämner hon da Vinci, Arthur Rackham och Maurice Sendak. Hon har arbetat som tecknare sedan 1976. I 1985 års Tolkienkalender för USA och England bidrog hon med akvarellteckningar.

1995 visades TV-serien Nattens barn som byggde på Edelfeldts ungdomsroman Juliane och jag. Lisa Ohlin var regissör.

Edelfeldt tilldelades Nils Holgersson-plaketten 1995 och Frödingstipendiet 1999.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bokrecension: Kläderna - noveller av Inger Edelfeldt

Skönhet är ett sår.

12 oktober, 2017 by Redaktionen

Skönhet är ett sår
Författare: Eka Kurniawans
Utgiven: September 2017
Översättare: Stefan Danerek
ISBN: 9789188155283
Förlag: Nilsson förlag

Smaka på titeln, förnim den syrliga mystiken och fundera på vad sjutton som menas.

”På eftermiddagen en helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år.”

Jag älskar flexband. Ofta har de ett polerat omslag och det gör dem litet hala. Men, och det estetiska är icke att förringa, förlänar just denna glansiga yta dem, om ljussättningen är gynnsam, ett förföriskt skimmer. Skönhet är ett sår, denna omfångs- och innehållsrika bjässe, saknar glansen men är istället en taktil sensation att vidröra. Omslaget är strävt och slinker inte ur näven. Inte heller släpper man gärna blicken från berättelsen den har att förtälja.

Att en författares verk i mångt är dennes upplevelser håller jag för en ofrånkomlighet. Därför tänker jag mig att en om än aldrig så fattig insikt eller kännedom om indonesiern Eka Kurniawans liv kan kasta ett mer avslöjande sken över dennes bok. Jag söker ledtrådar och finner – bara för att konstatera att de är lika frasigt fransiga som ett par trötta hälsenor. I efterhand har jag läst några intervjuer med Kurniawan vilka åtminstone har givit mig ett par trådar att sy ihop handlingen med verkligheten. Mer om det senare.

Boken är inte en historisk återgivning, men väl en berättelse i en historisk kontext. En mycket färggrann sådan. Vi har vid handen ett visst mått av socialrealism som korsas och genomkorsas av myter, sagor, sagoväsen, skrönor, spöken som går igen, lik som lever, lik som inte lever, kolonialism, imperialism, revolutionsförsök, kommunism, massakrer, umbäranden, prostitution, mord, avrättningar, kärlek, glädje, bestialism och andra gudi obehagliga aktiviteter och, vad som är så tydligt att det nästan blir otydligt, en patriarkal struktur som genomsyrar allt oavsett styrelseskick och maktens ideologiska inriktning. Ungefär vad jag kan uppleva i mitt eget bostadsområde.

Att läsa boken påminner om en tripp till Övre Kågedalen. Skillnaden är att istället för ändlösa olycksförebådande gran- och tallskogar, är vi nu på besök i en fiktiv ort i Indonesien. Boken är fantasirik och rik på fantasier. Jag tänker ibland att det är som att resa i författarens lekfulla hjärna. Vilket det är, men det är inte enkom saga, inte alls. Han säger i en intervju med bombmagazine.org: “My plans are always indefinite and loose. If the process itself doesn’t heartily surprise me, how can other people experience the same when they read my story?”

Språket är rättframt, fattigt på försköningar med vetenskapliga-medicinska termer. Det heter ”sätta på”, det heter ”rövhål” och så vidare. Nödvändigt eftersom det, vid sidan av ett aldrig sinande inslag av våldtäkter, ligger i linje med vad han i samma intervju som ovan säger ”[i] believe that sexual violence is the worst cruelty that can ruin someone physically, mentally, and socially. Indonesia’s history is dominated by sexual violence. It does display the brutality of our men. My writing is taken from that reality.”

Det känns realistiskt. Kvinnorna är varken mer eller mindre mäns ägodelar. Hus med prostituerade upprättas oberoende av vilka förhållanden som råder i samhället. För att kanalisera mäns lustar eller ilska över att inte ”komma till” någon annanstans menar man. Den lyckliga horan står ingenstädes att finna. Våldtäkter inom äktenskap är inte helt ovanliga företeelser och även aktade män våldtar. En far vars dotter blivit våldtagen blir vred inte i första hand av detta faktum utan av den anledningen att han inte vet vem som gjorde det. Hur skall han nu kunna utkräva passande vedergällning? Men det finns starka kvinnokaraktärer som i någon mån är i kontroll av sina liv. Låt gå att det främst kommer sig av deras närmast ändlöst stoiska förhållningssätt gentemot sakernas obevekliga gång.

Mycket annat finns att fasta på som gör sig utmärkt som föda för tanken. Turisterna är de första som lämnar när även stränderna börjar kantas av lik. Vilken oförskämdhet att besvära dem under deras behagfulla semester! De bosatta blir kvar i frånvaron av andra möjligheter. Rika turisters trygga distans till ett fattigare lands verklighet är vid närmare eftertanke en smula absurd. Eller varför inte den till en början primitiva marknadsekonomiskepnads inträde som snart manifesteras i ett skövlande av de fiskevattnen som tidigare varit en födokälla och inte en gigantisk brunn att ösa havsdoftande profit ur. Priserna på fiskmarknaden pressas och fiskarna blir snart arbetslösa. Men förtryck och girighet leder i sinom tid till organiserat motstånd. Vilket, naturligtvis, även i det här fallet genererar ett kontramotstånd – här i form av militären som går maktens ärenden oavsett grad av korruption. Denna politiska process är intressant att följa, särskilt som den göder och göds av huvudkaraktärer.

Allvarlig psykisk ohälsa, vilket är en hjärtefråga för mig, behandlas inte med samtalsterapi eller litium utan med kedjor och mörker. Trånga utrymmen, allehanda vidskepliga förklaringar och vips så är den sjuke bortom all räddning. Skavande kedjor och avskildhet är säkerligen en mycket behaglig lösning – för omvärlden. Detta är tyvärr verkligheten idag och det går att läsa om det här och här. Det slår mig hur lite jag vet om mentalvården utanför Sverige.

Slutligen så förtjänar karaktärsporträtten ett omnämnande. De är många och strödda över en mångfald av samhällsställningar. Någon gifter sig med en hund, en annan blir folkets hjälte. Ytterligare en styr sitt gangstervälde från en mahognystol på den lilla busstationen. Det finns de som går igen eller hänger sig på toaletten. Det är aldrig tal om något Dostojevskij-djup hos karaktärerna, men de sprätter istället färg omkring sig ungefär på samma vis som billig olivolja i en överhettad stekpanna som gärna söker sig till blottad handled. Om och om igen tänker jag att flertalet av dem skulle kunna vara uppdiktade av vilken Torgny Lindgren som helst. Deras kvicka, oskuldsfulla, klockrena och nästan alltid lakoniska kommentarer får mig ofta att le ett löjligt stort leende.

Ordlistan i slutet där för mig okända begrepp och benämningar i korthet förklaras är jag tacksam för. Jag kan inte annat än tro att översättaren gjort ett förträffligt arbete. Det förekommer en och annan korrigeringsmiss, men då ovan text helt säkert också gör det är det inte min sak att anmärka på. I helhet är det en fantastisk upplevelse att läsa boken och att skönhet är ett sår, ja, det kan jag inte annat än hålla med om. Liksom att ett sår kan vara en syrlig skönhet.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, Indonesien, Sydostasien, Torgny Lindgren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in