Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Diktatorn av Robert Harris – stark berättelse om att leva i en tid då mäktiga män kämpar om att skapa diktatur

by

Diktatorn
Författare Robert Harris
Författare: Robert Harris
Språk: Svenska
Utgiven: 2019-03
Översättare: Svante Skoglund
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188859143
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Cicero-trilogin (del 3)
Antal sidor: 431

Cicero var författare, politiker, vältalare i det romerska riket århundradet före Jesu födelse. Hans tankar och böcker om politik och retorik har påverkat västvärlden sedan dess. Robert Harris berättar om Cicero i en serie med tre böcker. Diktatorn är den sista i trilogin och det är en fascinerande lättläst bok där vi möter historiska karaktärer som Cicero, Caesar, Marcus Antonius, Brutus, Cato med flera.

Den som tror att världen och människor förändrats under de drygt två tusen år som gått sedan Cicero levde, den är förblindad av en illusion. Det finns mycket att känna igen i mänskligt beteende, både på gott och ont och framför allt om hur det kan vara att leva i en tid då maktgalna män skapar diktatur. Vi får följa hur svårt det är att överleva i ett samhälle där starka krafter tar över makten och vi får också se hur svårt det är att skydda det demokratiska värderingarna. Det finns mycket att lära sig av genom att träda in i historiens händelser.

Robert Harris låter berättelsen komma genom att Ciceros begåvade och skrivkunnige slav Tiro som skriver Ciceros biografi. Det är stort flyt i berättelsen och det känns som att jag kommer nära dessa historiska personligheter.

Att komma nära alla dessa karaktärer från mer två tusen år sedan som alla påverkat vår tid och vår filosofi och våra värderingar mer än vi anar. Vi har mycket att lära av vad Cicero har att säga.

Wikipedia berättar om Cicero:
Marcus Tullius Cicero, ibland endast Cicero (uttalas [’kɪ:kero] på antikt latin), född 3 januari 106 f.Kr. i Arpinum (nuvarande Arpino), död 7 december 43 f.Kr. i Formiae (dagens Formia), Lazio, var en romersk retor, författare och politiker. Han skrev tal, brev och böcker om retorik och filosofi. Cicero var gift med Terentia och hade två barn, dottern Tullia och sonen Marcus Tullius Cicero Minor. Bror till Quintus Tullius Cicero. Cicero var, tillsammans med Cato den yngre, den kanske mest begåvade politikern under sin samtid.

Boken är den tredje i en trilogi om Cicero där hans slav Tiro berättar … Tiro duktig på att skriva … blev en nära vän med Cicero

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

by

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.

Bokrecension: Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla hyllande omdömen och recensioner

by

Allt jag fått lära mig
Författare Tara Westover
Utgiven 2019-03
Förlag Natur och Kultur
ISBN: 9789127150898

Tara Westovers självbiografi om sin uppväxt i en sträng mormonsekt i Idaho toppar många litteraturlistor i vår. Biografin låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och har översatts till 26 språk. Självbiografin är stark, berörande, välskriven och oerhört engagerande och känns ärlig.

Hon berättar om sin familj, sin mamma och pappa och de sex syskonen. Pappan är övertygad om att världen går mot sitt slut, Jesus ska snart komma tillbak och den sista tiden kommer att vara mycket svår. Därför förbereder familjen sig med att göra konserver, lagra bensin och vapen. Pappan är övertygad om att det pågår en världsvid komplott som styrs av Illuminati och kommunister. Dessutom ser han ned på de flesta andra människor, också på de flesta mormoner. Bara en liten del av mormonerna är lika rättrogna som han själv, menar han.

De räknar sig till en speciell grupp inom mormonrörelsen. Tara och hennes syskon får inte ens gå i vanlig skola för pappan. Han vill inte att de ska bli påverkade och lurade av kommunister och Illuminati. Deras mamma lär dem läsa och de har en gammal naturkunskapsbok de får lära förutom Bibeln och mormonrörelsens böcker.

När Tara i tonåren ändå lyckas få börja i skola blir hon chockad i början. Hon möter namn som Martin Luther King, som hon aldrig hört talas om. Hon stöter på ordet ”förintelsen” som hon inte heller visste vad det var. Men hon är stark inom sig, trots det enorma motståndet hon möter från sina föräldrar och några av sina syskon när hon börjar sig resa in i den akademiska världen.

Det är inte lätt att tvingas bryta med sin familj. Tara beskriver detta så ärligt och starkt. En av biografins stora styrkor är att allt med familjen och den religiösa rörelsen inte målas fram nattsvart. Det finns känslomässiga bindningar inom familjen och pappan är inte enbart ond. Inte alls, han menar väl utifrån sin syn på världen. Jag känner att detta är viktigt att ta till sig. Det är så lätt att läsa berättelsen som att mormonrörelsen i sig ger barn en hemsk uppväxt. Så är det inte. Först och främst tillhör Tara Westovers familj en särskild och mer extrem del inom mormonrörelsen. Dessutom beror mycket av familjens problem på att pappan och en av bröderna helt klart har stora psykiska besvär eller rättare sagt obehandlade svåra psykiska sjukdomar.

Ingalill Mosander i Go’kväll har sagt om biografin:
”Det här är en fullständigt makalös, självbiografisk berättelse om en ung kvinna som visar en ofattbar styrka i möte med extrem fattigdom och fanatisk religiositet.”

Jag tycker att Mosander, liksom en del andra litteraturkritiker, inte helt tagit till sig berättelsen. Det är inte religionen i sig som gör problemen, det är pappans och ena broderns psykiska sjukdomar som verkar vara roten som sedan gödslas av det stränga patriarkala systemet.

Biografin är fascinerande, den går inte att lägga ifrån sig. Den är skrämmande men också positiv med skildringar av hur Tara Westover hittar sin inre styrka. Hon beskriver så rakt och ärligt hur svårt det är att ta sig ur familjens negativa grepp eftersom familjen inte bara är dålig, där finns omsorg också. För att förstå och ge stod måste vi förstå hur svårt det är för människor att ta sig ur familjer och omständigheter som är nedbrytande.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla de hyllande omdömen och recensioner den gått.

Ohämmad korsbefruktning gör sensationellt avtryck – wake us up av Långbacka/ Bådagård

by

foto Johannes Ferm Winkler

Långbacka/ Bådagård

wake us up

4

Inspelad och mixad i Sound Habits Studios, Stockholm 2017

Mixad av Jerker Eklund

Mastrad av Claes Persson, CRP Mastering

Produktion: Maja långbacka & Matilda Bådagård

Playing With Music

34:12

Release: 28/9 2018

Varför så sen på bollen? Jo, det beror på att jag för ett tag sedan fick ett knippe cd, från det skivbolag som Willemark/ Knutsson/ Öberg ligger på. Min entusiastiska recension av dem nyligen, fick således bolaget att vädra morgonluft. Av de plattor jag fick stod denna ut markant. Tvådelade öppningen med gemensamt sound golvade mig. Tar till mig en debut av en minst sagt kraftfull duo vars rötter finns på olika håll. Matilda Bådagård kommer från jazz- /popsvängen medan Maja Långbacka varit etablerad i traditionell folkmusik, skådespelat och skrivit musik åt Circus Cirkör. Deras instrument, olika modeller av violiner jämte piano, bildar ramverket för deras vokala språngbräda, ofta hörs raffinerad stämsång. Angående sättning ska framhållas att på tre spår förstärker Andreas Ekstedt med slagverk plus dito melodiinstrument som kan vara marimba och klockspel.

Artistduon har beskrivits inte bara som produktionskollektiv utan som ett systerskap. Urban modernistisk folkmusik övergår i arty pop, vilket enligt initierad källa medfört problem att uppnå acceptans hos folkmusikpurister. Förhoppningsvis upptäcks de av lyssnare med vidsynta öron, eftersom denna ”pop-möter-folk” duo har något alldeles extra att erbjuda. Man turnerade på nordisk könsblandad kvartett i höstas och är i skrivande stund på resande fot som duo. Referenser har duggat tätt! Spontant tänkte jag Hedningarna och deras massiva urladdning Kaksi med två finska sångerskor, det album från andra folkmusikvågen som tidskriften Lira ansåg vara viktigaste svenska någonsin. Dock, i längden haltar jämförelsen. Associationer som mer korrekt nämnts för wake us up är bland andra Regina Spector (som jag fallit för på WOW), Susanne Sundför, Emmylou Harris, Ane Brun samt självklart First Aid Kit. Sist nämnda storheters påverkan märks i exempelvis Jolie plus den undersköna, sorgsamma Worries.

Taktfast energisk början genom hejdundrande schwung. Texterna närmast skanderas fram med orubbligt patos till hypnotiskt beat. Ingen tvekan råder om tilltron till orden, i sånger som gärna blandar in social kritik. Engelskspråkiga poetiska texterna håller hög kvalitet.Titellåten framfördes tydligen i samband med #metoo manifestation i höstas. Fräckt och hett musicerande pockar på oreserverad uppmärksamhet. Hos lyssnaren väcks ett begär att träda in i deras kreativa, stämningsmättade universum. Bombastiska rytmer och svindlande klanger öppnar upp. Bortsett från en kortare koral och en improvisation baserad på Hildegard von Bingen, har duon skrivit allt material själva.

Låg puls råder i somliga låtar, som siktar hängivet på mottagarens själ och hjärta. Skivan är en omvälvande palett av stilar och tempon. Först efter ett antal låtar registrerar man de stråkinstrument Långbacka/ Bådagård lirar på. Piece Of Heart med sitt lyriska pianospel jämte drömskt ”gnissel” är arty pop av ädlaste valör. Ego har potential att bli hit, en dänga som skulle kunna ha kommit från Tove Lo eller Linnea Henriksson. Med sin eggande essens av rytmer befinner den sig i begåvade popmakares domäner. De vet sannerligen hur man får till slagkraftiga refränger. I sin utforskande prägel påminner Koral om asiatiska tongångar. Pianospelet är en välgörande byggsten, ger en fint sammanhållande nerv i ett flertal låtar.

I pressutskick har plattan katalogiserats under diffusa begreppet Nordic noir, vilket inte alls är missvisande. Resan multiinstrumentalisterna gjort är förunderligt mångfasetterad, sprött och smaskande om vartannat. Konstnärligt och samtidigt ”flirtande” med raka popbeats. Och att viljan att söka en egen väg lyckades, måste betecknas som stordåd. Enormt imponerande att de låter som inga andra. Nyfiken på att höra duon live.

Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

by

Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2018-11
Formgivare: Sigge Eklund
ISBN: 9789188745149
Förlag: Bookmark Förlag

Alex Schulman slog igenom med boken om sin pappa, Skynda att älska (2009), därefter kom boken om frun Amanda (Att vara med henne…2011). År 2016 kom så boken om mamman, Glöm mig. I den senaste, Bränn alla mina brev, är det mormor och morfar som står i centrum. Fortsätter Schulman i samma spår fast med andra familjemedlemmar? Inte riktigt. Bränn alla mina brev är en annan typ av bok. Trogna Schulman-läsare kommer att känna igen sig, samtidigt som de får en helt ny bokupplevelse.

Istället för att sätta en familjemedlem och relationen till denne i fokus, är huvudmotivet i den här boken en känsla: vrede. Alex har aldrig höjt rösten mot sina barn, aldrig betett sig aggressivt. Ändå märker han små antydningar till att barnen är rädda för honom. Han har en underliggande irritation och ilska som förstör tillvaron och relationerna både till frun och barnen. Vreden är ett arv från morfadern, den store författaren och översättaren, Sven Stolpe. Detta är premissen för romanen..

År 1932 hade Alex mormor Karin en kärleksaffär med Olof Lagercrantz, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Hon ville skilja sig från Sven Stolpe men han vägrade. Istället kontrollerar han henne genom hot om våld och en aldrig sinande vrede som kom att prägla de kommande 60 åren av äktenskapet. Sven Stolpes och Olof Lagercrantz livslånga fejd är känd sedan tidigare då den utspelades över kultursidorna. De gav nedslående recensioner av varandras böcker, eller helt enkelt skrev böcker om hur usel den andre var. Först nu ges den fulla förståelsen för deras ömsesidiga hat.

Bokens tre delar utspelar sig i olika tidsperioder om vartannat. Episoden från 1932 bygger till stora delar på Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från den tiden, tillsammans med författarens egna tolkningar och fantiserande. Schulman är tydlig med att det är en roman och att den inte bör uppfattas på annat sätt. I och med att författaren av förklarliga skäl inte var med vid den tiden är det på ett sätt det mest romanaktiga han skrivit. Tidigare böcker har alla varit självupplevda. Tyvärr märks det, då den här delen inte är lika stark som de andra två. På något sätt lyser det igenom texten, kanske är det ovanan att beskriva något från en förfluten tid.

Schulman är dock fortfarande mästerlig i skildringen av barndomen. I den här boken är det 1988 (som en hyllning till podcastkollegan Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa”) och ett besök hemma hos mormor och morfar. Här får Sven och Karin Stolpes karaktärer utvecklas på riktigt med barnets blick på dem. Även om en del scener känns som efterhandskontruktioner för att passa in i berättelsen, så är det ändå här Schulman som vanligt briljerar.

Den tredje delen utspelar sig i nutid och är ett metafiktivt inslag där Schulman söker information om Sven Stolpe. Han djupdyker i bibliotekens arkiv och läser igenom samtliga av Sven Stolpes skönlitterära böcker. Schulmans analys av dessa böcker är en av höjdpunkterna i läsningen.

Jag köper inte helt premissen att vreden skulle överföras mellan generationerna. Historien är så pass intressant att den hade kunnat berättas ändå. Kanske hade Bränn alla mina brev tjänat på att berättas som en rak historia om mormor och morfar (och Olof Lagercrantz). Intrycket blir istället lite splittrat.