Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2018-11
Formgivare: Sigge Eklund
ISBN: 9789188745149
Förlag: Bookmark Förlag
Alex Schulman slog igenom med boken om sin pappa, Skynda att älska (2009), därefter kom boken om frun Amanda (Att vara med henne…2011). År 2016 kom så boken om mamman, Glöm mig. I den senaste, Bränn alla mina brev, är det mormor och morfar som står i centrum. Fortsätter Schulman i samma spår fast med andra familjemedlemmar? Inte riktigt. Bränn alla mina brev är en annan typ av bok. Trogna Schulman-läsare kommer att känna igen sig, samtidigt som de får en helt ny bokupplevelse.
Istället för att sätta en familjemedlem och relationen till denne i fokus, är huvudmotivet i den här boken en känsla: vrede. Alex har aldrig höjt rösten mot sina barn, aldrig betett sig aggressivt. Ändå märker han små antydningar till att barnen är rädda för honom. Han har en underliggande irritation och ilska som förstör tillvaron och relationerna både till frun och barnen. Vreden är ett arv från morfadern, den store författaren och översättaren, Sven Stolpe. Detta är premissen för romanen..
År 1932 hade Alex mormor Karin en kärleksaffär med Olof Lagercrantz, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Hon ville skilja sig från Sven Stolpe men han vägrade. Istället kontrollerar han henne genom hot om våld och en aldrig sinande vrede som kom att prägla de kommande 60 åren av äktenskapet. Sven Stolpes och Olof Lagercrantz livslånga fejd är känd sedan tidigare då den utspelades över kultursidorna. De gav nedslående recensioner av varandras böcker, eller helt enkelt skrev böcker om hur usel den andre var. Först nu ges den fulla förståelsen för deras ömsesidiga hat.
Bokens tre delar utspelar sig i olika tidsperioder om vartannat. Episoden från 1932 bygger till stora delar på Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från den tiden, tillsammans med författarens egna tolkningar och fantiserande. Schulman är tydlig med att det är en roman och att den inte bör uppfattas på annat sätt. I och med att författaren av förklarliga skäl inte var med vid den tiden är det på ett sätt det mest romanaktiga han skrivit. Tidigare böcker har alla varit självupplevda. Tyvärr märks det, då den här delen inte är lika stark som de andra två. På något sätt lyser det igenom texten, kanske är det ovanan att beskriva något från en förfluten tid.
Schulman är dock fortfarande mästerlig i skildringen av barndomen. I den här boken är det 1988 (som en hyllning till podcastkollegan Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa”) och ett besök hemma hos mormor och morfar. Här får Sven och Karin Stolpes karaktärer utvecklas på riktigt med barnets blick på dem. Även om en del scener känns som efterhandskontruktioner för att passa in i berättelsen, så är det ändå här Schulman som vanligt briljerar.
Den tredje delen utspelar sig i nutid och är ett metafiktivt inslag där Schulman söker information om Sven Stolpe. Han djupdyker i bibliotekens arkiv och läser igenom samtliga av Sven Stolpes skönlitterära böcker. Schulmans analys av dessa böcker är en av höjdpunkterna i läsningen.
Jag köper inte helt premissen att vreden skulle överföras mellan generationerna. Historien är så pass intressant att den hade kunnat berättas ändå. Kanske hade Bränn alla mina brev tjänat på att berättas som en rak historia om mormor och morfar (och Olof Lagercrantz). Intrycket blir istället lite splittrat.