Bokrecension

Lars Gullin – Saxofonist och kompositör

Jan Bruér

Utgiven 2021- 10-05

ISBN 9789188 693068

Bo Ejeby förlag

Egentligen konstigt at det inte tidigare gjorts en heltäckande biografi om Lars Gullin, en av de som erhöll mest ära och berömmelse i USA av samtliga svenska storheter, fast han snöpligt nog aldrig själv kom till jazzens ursprungskontinent. Sex år efter hans död sändes i P2 en serie i fem avsnitt producerad av ”musikarkeolog” Jan Bruér tillsammans med Lars Westin. Man får intryck av att författaren samlat på sig välgrundade synpunkter, kunskaper intervjuer och annat material genom hela livet. Redan som 15-åring i Sundvall hörde han den världsberömde barytonsaxofonisten live. Samma år kunde de förunderligt nog träffas i Gullins hem i Stockholm och Bruér fick vara med på skivinspelning.

För egen del värdesätter jag verkligen Gullins stilbildande sound, blir varm inombords av klangen. Har i skivväg Gyllene Skivan-belönade Portrait Of My Pals och samlingen Fäbodjazz (femtiotalsinspelningar på Metronome). Införskaffade nyligen två begagnade vinyl i fint skick: Aeros Aromatic Atomica Suite plus The Great Lars Gullin Vol. 1 55/56. En omständighet det faller sig naturligt att beröras särskilt av avser Lars Gullins sista turné våren 1976. Den startade tydligen i Ljungskile och sträckte sig till Malmö. I orten vid Bohuslänska kusten med livaktigt musikliv samarbetade Gullin med körledaren Gunnar Eriksson, en man jag träffade i somras. Och nyligen berättade en framstående jazzsaxofonist för mig, att han var på konserten i Malmö där Lars Gullin ska ha blivit akut sjuk. En av spelningarna under turnén hade förlagts till Burgårdens gymnasium på dagtid. Har hört från tidigare klasskamrat som befann sig i samma aula, att jag tillhörde det fåtal som njöt av musikernas sobra, nordiska melankoli.

Den läsvänliga biografin har formgivits av Jocke Wester. Boken är försedd med uppemot fyrahundra illustrationer, varav flera inte tidigare publicerade. I det digra materialet märks också handskrivna noter och diverse dokument. För musikutbildade eller nördiga läsare, har levnadsteckningen kompletterats med inträngande analyser av kompositioner. Ansvarig för dessa är Jan Levander, aktad musiker jag hört gästa Bohuslän Big Band och som av en händelse har musicerat med sonen Peter Gullin (1959-2003). I kapitlet döpt till Coda diskuteras Gullins eftermäle, ges perspektiv på unikt identifierbar ton från en som uppbar ”konstnärslön” och 1983 hamnade på frimärke. Däremot pinsamt nog ännu ej invald i Swedish Music Hall Of Fame. Visar sig att många med vördnad gett sig på att tolka Gullins kompositioner. Kan skjuta in att flera listade goda exempel har jag tagit del av. Till exempel It´s True – Nannie Porres, Lars Sjöstens oktett på Gunnebo slott under 90-talet, Rilkeensemblen under ledning av Gunnar Eriksson med Georg Riedel/ Jan Allan/ Mats Eriksson på Ystad Jazzfestival samt färska A Swedish Portrait – Fredrik Lindborg (årets mottagare av Gullinpriset, varav de två sist nämnda recenserats av mig. )

Rikhaltigt utformad research kröns av längre intervjuer med två av Gullins hustrur. . Jazzhistorikern (femton år äldre än undertecknad) har gått mycket grundligt och systematiskt till väga.. Även initierade läsare får garanterat ny information. Genom allehanda relevanta källor får vi följa en sökande konstnärssjäls resa från problematisk uppväxt på Gotland till idyllen i Småland de sista åren. Som motvikt till ett kreativt sinne fanns tyvärr, vilket inte var någon hemlighet, drogberoende och knackig ekonomi. Om hans personlighet och karaktär går meningarna i sär, fast sista frun hyser enbart varma känslor. Att den porträtterade var något av ett musikaliskt underbarn som prövade sig fram i flera genrer och med olika instrument skildras ingående. I likhet med många avgörande beslut eller utfall i en människas liv, hade slumpen stor inverkan. Kärleken till otympliga barytonsaxofonen uppstod i och med att känd orkesterledare i Stockholm rekommenderat instrumentet. Omkring ett år senare (1950) trakterade Gullin baryton obehindrat på inspelning med självaste Zoot Sims. Resten är, som det brukar heta, historia.

Föga förvånande blir man förtjust i biografin. Sträckläser med undantag för låtanalyserna, vars innehåll kan te sig esoteriskt. Har gått ett tag sedan jag blev klar med biografin och sedan inföll andra recensionsuppdrag. Borde ha tagit backup i form av anteckningar. Hur som helst en fröjd att tillägna sig författarens språkbehandling. Han förmår variera sig galant utan att det blir krystat. Enda invändning inskränker sig till det faktum, formuleringsglädjen till trots, att citat att plocka ut lyser med sin frånvaro. Notabelt att inte ett enda korrekturfel upptäcks. Niosidig verksförteckning finns angiven, däremot saknas personregister. Allra sist har surrealistisk dikt av Gunnar Harding med titeln Danny´s Dream inkluderats.

Att Bruér noga redogör för hur samtiden påverkades av och reagerade på Lars Gullins musik, är otvivelaktigt en behållning. Liksom uttalanden från kollegor i olika skeden av hans karriär. OJ-anknutne Carl-Erik Lindgrens kampanjartade sågningar av en stilbildare med världsrykte, framstår som lika oförklarliga som förkastliga. Blir konfys av att författaren avråder till inköp av ovan nämnda samling Fäbodjazz. Skälet är, om jag fattat rätt, att mastertaperna utan att mina öron tagit notis, är i fel hastighet.