Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Mordets praktik av Kerstin Ekman

by

ekman-kerstin-mordets-praktik
Doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman är en ung läkare under 1900-talets början som hjälper unga kvinnor som arbetar som prostituerade. Han ser dagligen offer för sekelskifters sexualmoral. En dag möter han en ung fru som är gift med en vidrig man. Doktor Glas resonerar sig fram till att det i vissa situationer kan vara rätt att döda en människa. Han dödar mannen och räddar på så sätt frun från ett liv i förtryck.

I Kerstin Ekmans roman ”Mordets praktik” möter vi en ung läkare, Pontus Revinge, som anser sig vara den läkare som gett Hjalmar Söderberg inspiration till Doktor Glas. Pontus Revinge arbetar också med kvinnor på en bordell och han är tvingas hjälpa till med olagliga aborter. Men när han läser Hjalmar Söderbergs roman blir han upprörd, han anser sig inte alls vara skildrad på rätt sätt. Han anser att han inte alls är så ytlig som han skildrats i ”Doktor Glas”.

Det är en fascinerande roman. Kerstin Ekman är en språkkonstnär som få. Vad romanen än hade handlat om, vilket berättelse det än hade varit som vuxit fram, är det en ren njutning att ta till sig språket. Pontus Revinge är lite gammaldags, inte öppen för moderna idéer, kommer det fram under romanens gång. Och det är just genom sättet att använda språket som vi ser bilden av denna man som helt klart har oturen att födas hundra år för tidigt.

Hans sätt att skriva och uttrycka sig berättar så mycket om honom.

Han tvingas leva med dåligt samvete och dåligt självförtroende: han känner hela tiden att han inte duger: hans far förskingrade så hans mamma och han flyttade till en annan stad och levde med lögnen att pappan ”var på sanatorium”, allt för att slippa skammen. För att kunna ge sonen en bra utbildning blir mamman älskarinna till en välbärgad man som betalar läkarutbildningen. Fast det visar sig när den välbärgade mannen dör att vartenda öre han betalat för Pontus Revinge är ett lån.

Utfattig och tvingad att betala tillbaka den stora skulden startar Pontus Revinge sin karriär som läkare. Att vara läkare för bordellens kvinnor ger nödvändiga inkomster till att betala av de tyngande lånen.

Romanen leker med frågan vad är verklighet och vad är dikt. Hjalmar Söderberg själv dyker upp i ”Mordets praktik”.

Handlingen utspelar sig i Stockholm under 1900-talets början – och redan det är en njutning, att se bilden av huvudstadens liv och gator för hundra år sedan skildrade så det känns som om jag är med där.

Jag läste att Expressens litteraturkritiker Jesper Högström tyckte att romanen var en av de bästa svenska romanerna som getts ut 2009, även om han den inte är någon av Kerstin Ekmans bästa, menar han:

Ändå, ingen går fri från riskerna när man släpper in andra författare i skrivrummet. Det finns någonting som – med den måttstock som bara är Kerstin Ekmans – inte når hela vägen fram i Mordets praktik. Det är ett entertainment i Graham Greene-anda, men utan den muntra självklarhet som Greene kunde ge sina mellanspel mellan de tragiska romanerna. Patrik Revinges tydliga konturer suddas ibland ut av dubbelprojektionen med Doktor Glas.
Resultatet blir en bok som inte är ett av Kerstin Ekmans storverk, men ändå den utan konkurrens bästa svenska roman jag läst i år. Visst är livet orättvist, eller hur nu Hjalmar Söderberg skulle uttrycka saken.

Jag håller med. ”Mordets praktik” är en av de bästa romanerna jag läst i år, både för den fantastiska sättet att hantera språket och att beskriva livet i Stockholm under 1900-talets början och för hur nära huvudpersonen vi kommer. Det är som om jag bitvis känner att jag är Pontus Revinge, och det gör mig sorgsen, som han är.

Kan litteratur egentligen komma närmare en människa än så?

Fler recensions av Mordets praktik av Kerstin Ekman
Expressen
Bokhora
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Mordets praktik
författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2009)
ISBN: 9789100123864

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och prata med en vän

by

summanavdagarna
Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och snacka i timmar med en väninna, eller en nära vän. Boken är självbiografisk och Isabel Allende har skrivit den som en slags samtal eller brev till sin dotter Paula, som dog så tragiskt i en svår sjukdom några år tidigare.

Dottern Paulas död och allt kring det finns skildrat i boken som heter ”Paula”. Den har filmatiserats med Antonio Banderas i en av huvudrollerna. I ”Summan av dagarna” berättar Isabel Allende för Paula om allt som hänt i familjen sedan Paulas död.

Isabel Allende är en författare som är hyllad världen runt och har miljontals läsare sina böcker och därför rimligen har rätt god ekonomi. Det garanterar inte att hennes liv är lyckligt och lugnt. Tvärtom.

Hon är skiljd och har träffat Willie, en amerikan som har tre vuxna barn som alla tre har drogproblem, en av dem så illa att hon försvinner, troligen är hon död. Hon får dock en dotter som föds med missbildningar och ingen väntar sig att den lilla ska överleva. Isabel Allende och hennes man Willie bråkar om babyn. Isabel tycker det är självklart att de ska adoptera henne medan Willie håller fast vid att de inte skulle orka eller klara det.

Isabel Allende är mycket öppen och berättar som om vi var vänner. Hon har ett flödande språk, bra öga för målande detaljer och hon berättar livfullt.

Hon har sina rötter i Chile även om hon är född i Peru. Hennes föräldrar var chilenare. Fadern Tomás Allende var diplomat och kusin med Salvador Allende, Chiles folkvalde president som störtades av den chilenska militären 1973. Några år efter militärkuppen gick Isabel Allende i en självvald exil i Venezuela tillsammans med sina barn och sin dåvarande man.

Hennes romandebut Andarnas hus (1984) blev en stor internationell framgång och översattes till 26 språk innan den filmatiserades med bland andra Meryl Streep, Glenn Close och Jeremy Irons i rollerna.

Isabel Allende lever numera i Kalifornien och har blivit amerikansk medborgare. Hon har erhållit flera litterära utmärkelser för sitt författarskap och är bl a hedersdoktor vid San Francisco State University.

Hon var på Bokmässan i Göteborg nu i höstas, 2009. Bokförlaget Norstedts, som säljer hennes böcker i Sverige, hade som alla stora bokförlag en scen där förlagets författare intervjuades inför publik. När det var dags för Isabel Allende hade publiken satt sig där redan mer än en timme i förväg. När Isabel Allende kom ut på scen var det alldeles knökfullt överallt kring montern och scenen.

Jag hade som tur var varit förutseende och satt mig där en dryg timme i förväg, så jag satt på första parkett när hon livfullt berättade om sitt skrivande och sitt liv. Hon var i verkligheten som jag upplever henne när jag läser hennes böcker.

ISBN: 978-91-1-301859-1

Boktokig har bloggat om Summan av dagarna.

Recension i Svenska Dagbladet.

fotboll 005

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension: Henrik Höjer: Al Capone och den amerikanska drömmen

by

alcapone
Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.
Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom – den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.

Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar – det är nära nog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.

Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! – också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan – kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.

Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?

Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift – Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.

Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan – Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden ” Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar” (Prof FM Thrasher, 1927).

Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt – här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra.

Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.

Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit …

Text: Calle Fridén
som också bloggar på Utsikt från ett tag

Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen
Henrik Höjer
ISBN: 9789100119096

smuggelsprit

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nya illustrationer lyfter Alice i Underlandet

by

ALICE jacket

Sagovärlden i ”Alice i Underlandet” hör till den västerländska litteraturens klassiker, älskad av både barn och vuxna. Ramberättelsen är genialt enkel, en flicka ramlar ner i ett kaninhål och där nere väntar gestalter och äventyr som påminner om drömmarnas vindlade vägar.

När nu Wahlström ger ut en nyutgåva med den oavkortade texten är det med illustrationer av Robert Ingpen, en prisbelönt australiensisk konstnär, enligt förlaget. Jag hade aldrig sett hans bildvärld tidigare men den känns med en gång bekant och samtidigt ny. Som illustrationer till Lewis Carrols text fungerar de utmärkt. De både understryker det dunkla, drömlika i berättelserna och ger med sin detaljrikedom en exakt belysning vid skilda tillfällen.

Som barn läste jag delar av texten i tioårsåldern, samma ålder som den riktiga flickan Alice var i då hon först fick höra berättelserna under en utflykt, berättade av Lewis Carrol. Han var lärare vid den skola i Oxford där hennes pappa var dekan. Alice och systrarna blev så överväldigade av sagorna läraren berättade att de bad honom skriva ned dem. Jag fann dem också fascinerade, kände ett sug efter att få veta vad som mer väntade i underjorden, men samtidigt djupt skrämmande och hotfulla.

Robert Ingpens bilder fångar mästerligt barnets blick i mötet med de vitt skilda fantasikaraktärerna, många väsenskilda från den ständigt smilande Solkatten. Det är som att Alice känsla är återgedd i varje penndrag. Och det allmänmänskliga i berättelsen är även uttryckt i bilderna. Det rika bildmaterialet lyckas med det som är en del av textens storhet; att lämna åt läsarens fantasi att fylla i mening. Och det är också kanske en viktig anledning till att de ter sig så tidslösa, på samma sätt som berättelsen om Alice i Underlandet.

Text: Lilly Hallberg

”Alice i Underlandet”
Lewis Carroll
(Översättning: Christina Westman)
Illustrationer: Robert Ingpen
Förlag: B. Wahlströms
ISBN 10: 91-32-15664-2
ISBN 13: 978-91-32-15664-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Skjut inte på journalisten

by

skjutintepajournalisten

Journalisten som rapporterar hem om krig och konflikter, naturkatastrofer och storpolitiska skeenden från världens oroshärdar är på något vis själva sinnebilden för ”journalisten”, en figur med närmast mytisk dimension – känd från så väl Tintins serievärld som otaliga spelfilmer och den egna, svenska televisionens profiler.

I ”Skjut inte på journalisten!” kommer 19 svenska korrespondenter till tals i egna berättelser. Riktiga journalister som finns på riktigt, är det lätt att tänka. Och i det ligger en spänning, en attraktion, som infrias vid läsning av boken. Det blir också en påminnelse om en faktisk verklighet: Antologins sista bidrag är TV4:s Rolf Porseryds skildring av hur han och kollegan Bo Lidén färdas genom det högsommarvackra svenska landskapet, på väg till en begravning: Fotografen Martin Adlér sköts till döds då han i arbetet dokumenterade en demonstration under en reportageresa i Somalia 2006. Året innan hade de alla tre kunnat rapportera hem från Afghanistan om norra alliansens fall, samma kväll trängde beväpnade män in på deras hotell och avlossar två skott. Deras kollega, Ulf Strömberg, träffades nära hjärtat av det ena och hans liv gick inte att rädda.

Det är 19 namnkunniga, svenska journalister som i boken återger bitar av sitt yrkesliv – ibland genomfört med risk för det egna livet. De dramatiska skeendena skildras dels ur ett personligt, subjektivt perspektiv. Dels ur ett historiskt dokumenterat, i efterhand möjligt att sätta in i ett sammanhang. Just i det personliga ligger en styrka, i det ärliga skildrandet av det förvirrande och motsägelsefulla då det sker, som förmår att beröra mer än de ofta anonyma frontrapporter från olika nyhetsbyråer som dagsaktuell nyhetsjournalistik bygger på.

Ett av flera exempel är Eva Elmsäters ”Kriget om Tjetjenien – drama i två akter”, som återger både försöken att rapportera från Groznyj, omkringkörda av en kamouflageklädd man i BMW med Kalasjnikov i baksätet och en handgranat vid handbromsen, och hur en civil armenier i sin risiga bil – helt utan egen vinning – hjälper det svenska tv-teamet att evakuera ut ur landet sedan situationen blivit för farlig.

Det är också en analys av det ryska försöket att tysta pressen som ett sätt att isolera Tjetjenien. Inga kritiska ögon skulle under det påföljande kriget få chansen att bevittna vad som skedde i krigszonen. Förutom pressen hölls även internationella hjälporganisationer utanför. Men effekterna av kriget såg de, barn och vuxna som lyckats ta sig ut och låg på sjukhusen i gränstrakterna av Ingusjien: ”Bleka människokroppar svartprickiga av splitter. En stank av ruttnande sår. Barn med slocknad blick och amputerade ben. De hemsökte mig i mardrömmar långt efteråt.”

Richard Swartz ”Säpo och jag” har ett skönlitterärt drag men skildringarna från det Östeuropa, som han rapporterat för Svenska Dagbladet under decennier, har en detaljskildring som är journalistisk exakt. Det är spännande som en mycket välskriven deckare, från en värld och ett persongalleri bakom järnridan som tills nyligen var självklar men nu är historia. Spännande på ett litterärt, om än annorlunda, vis är också världsreportern Staffan Heimersons ”Alexander den Store, Kipling och jag”. Välskrivet med den drivne reporterns till synes snabbt skildrade erfarenheter av dramatik – och rädsla – i Centralasien. Inledningsvis är det Tove Jansson som citeras: ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.”

Att vara rädd och ändå göra det kan vara ett kall, en drift som journalist. Men som boken visar kan det också vara en slump att vara på rätt, eller fel, plats vid en viss tid. Och det vi kallar de stora historiska händelserna, ödesstunderna, avtecknar sig inte alls så tydligt för den som upplever dem och befinner sig mitt i ett skeende. Men att ändå kunna rapportera utifrån de ofta knapphändiga uppgifter som finns – och mot makthavarnas vilja – handlar inte bara om rutin och kunskap utan också om mod.

Text: Lilly Hallberg

Skjut inte på journalisten!
19 korrespondenters berättelser om yttrandefrihetens gränser”

Atlas förlag i samarbete med pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser
Redaktör. Lars Gunnar Erlandsson
ISBN 9789173893657

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,