• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Mina tankar efter att ha läst ”Förtrollerskan från Florens” av Salman Rushdie

26 december, 2009 by Rosemari Södergren

fortrollerskanfranflorens
Salman Rushdie: Förtrollerskan från Florens.
Det var mer än två månader sedan jag läste klart romanen, Salman Rushdies senaste verk som översatts till svenska.
Det har varit svårt att skriva en recension, eller blogginlägg om boken, mina känslor och tankar kring den är så splittrade.

Yttrandefrihet är en av de viktigaste grunderna för mänskliga rättigheter. Jag tycker att den svenska akademien fegade ur totalt och svek Salman Rushdie när han blev dödshotad av den iranska översteprästen. Detta präglar mig förstås när jag läser hans romaner, jag vill tycka om det Rushdie gör. Han är en sagoberättare det strålar fantasi från, han målar med orden, fyller raderna med undermeningar och dubbelbottnade betydelser. Ändå kantrar romanen över för mig, jag upplever att den alltför uppenbart är skriven av en man för män. Mannens perspektiv dominerar och de kvinnor som finns med är symboler, bilder, beskrivna som män ser dem, de har inget eget liv.

Boken handlar om, ja på ett sätt är det omöjligt att sammanfatta vad den handlar om, för det är flera olika handlingar på olika plan. Baksidestexten sammanfattar det så här:

En märklig ung man från Europa som kallar sig Mogor dell´Amore dyker upp vid den indiska stormogulen Akbars hov. Han har en historia att berätta som både förtrollar och förbryllar alla vid hovet, om den undersköna och trollkunniga kvinnan Qara Köz, Akbars gammelfaster, som en gång i tiden var älskarinna till en av Florens mäkigaste män. Men om historien är sann, vad har den då med Mogor dell´Amore att göra? Och vad hände med prinsessan? Trådarna löper samman på det mest oväntade sätt, och historia och saga går upp i varann.

Det som känns obehagligt är den totala frånvaron av kvinnor, trots titeln på boken som antyder att en kvinna ska ha stor betydelse. Det har hon, förtrollerskan, visserligen. Men alla kvinnor existerar endast på männens villkor. Dock kanske det är en av de saker Rushdie vill förmedla, hur historien domineras av männen. En nyckel till att tolka kvinnosynen kanske finns i den scen då Akbar vill sluta tala om sig själv som ”vi”. Han vill vara personen, människan Akbar och säger ja. Men hans favorithustru (till råga på allt helt skapad av honom själv) kan inte förstå honom då han vill vara ett jag.

Delar av boken är fantastiska, där verklighet och saga går in i varandra. Akbar kan göra en fantasifigur till en verklig människa samtidigt som han analyserar Mogors berättelse och hittar vad som är fakta, den grymma sanna verkligheten.

Akbar är fascinerande för att han långt bort i Indien under femtonhundratalet vill bygga ett upplyst samhälle där olika religioner kan leva sida vid sida och utbyta erfarenheter, ett försök till vad vi idag kanske kallar demokrati, samtidigt som Europa var intolerant mot oliktänkande. Livet i Florens skildras parallellt med livet i Akbars mogulrike.

Salman Rushdies ”Förtrollerskan från Florens” är en saga och en berättelse det var svårt att slita sig ifrån samtidigt som jag kände att det tydligt var en gubbe som skrivit den. Jag vet inte om det var meningen, tanken, eller om det helt enkelt är så att Rushdie är en rätt typisk gubbe. På gott och ont. Fast en underbar sagoberättande sådan.

Förtrollerskan från Florens
Författare: Salman Rushdie
ISBN10: 9100122351
ISBN13: 9789100122355

Relaterade recensioner:
Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Norran, Damernas värld och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, yttrandefrihet, Salman Rushdie

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok

Dan Brown: ”Den förlorade symbolen” – kanske årets besvikelse

17 november, 2009 by Rosemari Södergren

danbrownpreview
Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.

Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.

Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.

Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.

Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.

Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.

Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.

Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.

Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.

Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1

Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,

Kulturnytt,  Bokhora, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, recension, Dan Brown, Den förlorade symbolen, frimurare, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Deckare, Recension

Gellert Tamas: ”De apatiska” – de litterära försöken känns konstlade

6 november, 2009 by Redaktionen

de-apatiska

Först som sist: Jag tror att Gellert Tamas har rätt i sin bok ”De apatiska”: De flyktingbarn som blivit svårt fysiskt sjuka i vårt land har blivit det på grund av svåra trauman och sin nuvarande osäkra situation – inte genom manipulativa föräldrar som utnyttjat dem för att få stanna i det svenska välfärdssystemet.

Granskningen av systemet är oerhört viktig. Det gäller så väl enskilda flyktinghandläggars agerande som polis, terapeuter och annan vårdpersonal. Det är många i boken som talar om hur föreställningen om de manipulativa föräldrarna vuxit sig starkare, tills den till slut kommit att prägla hela handläggningen av de barn som i flera fall är livshotande sjuka – vittnen med vitt skilda bakgrunder kommmer till tals, och de säger ungefär samma sak med olika ord.

Boken har väckt debatt, bland annat i Dagens Nyheter, där Tamas också regelbundet medverkar som skribent. Bland annat gäller det påstådda felcitatet.

Det är svårt att säga något om detaljerna eller eventuella felaktigheter i journalisten Tamas återgivande av ofta fruktansvärda öden, människor vars liv till synes ligger i känslokalla byråkraters händer. Det finns något overkligt, mardrömslikt, i skildringen av hur en man – fadern till en apatisk flicka i 10-årsåldern – grips av polisen sedan en handläggare påstått att hon blivit mordhotad av honom. Senare medger hon sitt misstag: hon hade förväxlat namnen på männen i två olika familjer. Den mänskliga faktorn är förklaringen från kvinnan som tycker att det är ”tråkigt om det skulle vara så” att den gripne mannens självmordsförsök skedde som en direkt följd av hennes förväxling.

Gellert Tamas driver självklart en linje och det är han tydlig med. Jag har faktiskt svårt att se varför det skulle vara upprörande. Dokumentationen är imponerande och omfattande. Det som är bärande i boken går knappast att ifrågasätta.

Ett exempel är psykologen Marie Hessles ändrade inställning till flyktingbarnen. Från att närmast fanatiskt tagit striden för barnen, utan att ifrågasätta någon enda historia, till att utgå från att de ljög. Hennes betydelse i olika roller har onekligen varit stor i sammanhanget: som pyskolog på flyktingförläggning, som konsult åt Migrationsverket och som expert i medierna.

Svårare har jag för Gellert Tamas sätt att försöka förankra historien i verkligheten med små detaljer, ofta framstår de bara som ansträngda och påklistrat fiktiva. Något som Tamas även använde sig av i ”Lasermannen”: Någon funderar på problemet över en kopp automatkaffe, en annan tar upp ett skrynkligt, tappat pappersark samtidigt som hans tankar är ägnas det som boken behandlar.

De här litterära försöken känns konstlade för att Gellert Tamas inte har en aning om vad människor tänker, en flyktinghandläggare kanske mest tänker på sitt eget svårt sjuka barn. Till exempel. Det har i och för sig ingen betydelse för Gellert Tamas granskning som helhet men det gör den till sämre läsning. Å andra sidan är det rätt enkelt att hoppa över.

Betydligt mer väsentligt är det att Gellert Tamas reportage som helhet åter fått frågan om de apatiska barnen, och flyktingpolitiken som helhet, att hamna i fokus. Utifrån ett perspektiv som känns betydligt sundare än det där allehanda märkliga föreställningar tillåtits växa under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Gellert Tamas
Titel: ”De apatiska”
Förlag: Natur&Kultur
ISBN 978-91-27-08836-8

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Expressen, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, recension, barn, invandrarfrågor, samhälle, Gellert Tamas, apatiska

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: barn, Böcker, Bok, invandrarfrågor, Recension, samhälle

Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz”

6 november, 2009 by Redaktionen

defattigailodz
Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” är så bra, så helgjuten, att jag får svindel. Skildringen från det av nazisterna skapade gettot i den polska staden, och av den man som utsågs till dess ledare, är som litteratur också på ett märkligt vis upplyftande: En storslagen belysning av människoöden som aldrig känns konstruerade och ett dokument om en tid som håller på att förpassas till glömskan, kallt och grumligt som vårt dåliga minne.

Boken är nominerad till Augustpriset 2009 och det är svårt att tänka sig någon annan. Som roman känns den som något som kommer att bli en klassiker, och som något som redan funnits där – väntat på att bli berättat och återgett.

Steve Sem-Sandberg är en mycket säker stilist, som aldrig briljerar med sin stil. Som en självklar grund ligger stilistiken tryggt genom historien – eller historierna, snarare – från Lodz i början av 1940-talet. Författarens ansträngning går bara att fantisera om, i romanen tycks de berättartekniska greppen så givna att de är osynliga.

Författarens främsta källa har varit gettokrönikan, den kollektivt skrivna berättelsen inifrån gettot i den norra delen av Lodz. Krönikan som skrevs under de år boken skildrar är av naturliga skäl full av motsägelser och förvirring, förtvivlan och hopp. Så var det ju omöjligt för dem som levde i gettot att förstå att för de invånare som fördes bort till läger väntade: Förintelsen.

Som roman ligger i ”De fattiga i Lodz” styrkan just i att det är en trovärdig skildring av en plats och en tid som den kan ha upplevts då, inte av någon som så att säga sitter med historiens fruktansvärda facit i hand. Det gäller inte minst gettots ledare Rumkowskis ansvar då det gäller mordet på judarna. Under de sista krigsåren tömdes gettot i Lodz, från början hyste de dömda kvarteren en kvarts miljon invånare.

Det är ett myller av människor som befolkar gettot, enskilda stiger de fram och kommer till tals. Förtvivlan över de barn som ska dö, de äldre som forslas bort är äkta – aldrig en författares pliktskyldiga redovisande av statistik från ”de onda åren”. Levande stiger de i stället fram, de som kunnat bli enbart offer är också aktörer. Det finns också ljus i skildringen av mörkret, berättelsen är förankrad i en vardag som plötsligt tycks vara helt nyss med stadens ljud och lukter.

”De fattiga i Lodz” är en roman vars tema är evigt och sysslar med utforskandet av människors relationer och vad hon förmår göra för och mot sina medmänniskor. Samtidigt förmår romanen bidra till hågkomsten av judeförintelsen på ett sätt jag tror är ytterst ovanligt för det mesta faktabaserade material som ges ut i dag.

Lilly Hallberg

Författare: Steve Sem-Sandberg
Titel: De fattiga i Lodz
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012266-9

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, litteratur, Steve Sem-Sandberg, Augustpriset

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Recension

”Drömmar som krossas” och ”Ett steg i taget” – två fotbollsböcker

4 november, 2009 by Redaktionen

fotboll1
Historien om 15-årige fotbollsfantasten David Linders väg från Ekuddens BK till Hammarbys seniorlag är ju inte särskilt originell. Men den är helt okej. Eller mer: den är bra berättad av någon som verkar bry sig om mig som läsare. Stjärndrömmarna är trots allt också något som de flesta kan identifiera sig med eller komma ihåg.

Huvudpersonen David bestämmer sig efter en match på ett fullsatt Söderstadion: Han ska bli en av spelarna på planen där nere. Det är så att säga avspark för Bengt-Åke Cras nya ungdomsserie. Handlingen i de två första böckerna följer sedan Davids framgångar och motgångar, hur han blir upptäckt i en cupmatch och får chansen men också hur han stoppas av familjens planer på att flytta från huvudstaden till en idyllisk småstad. Eller en håla utan hopp om fotbollslag värt namnet, enligt Davids sett att se det.

Bengt-Åke Cras presenteras som ”en enormt produktiv författare” av förlaget. Låt inte det avskräcka från läsning! Det är bra kvalitet och kul även för en fotbollsintresserad pojkes mamma att ta del Davids liv hemma och borta. Den genuint kunnige sonen däremot var inte särskilt intresserad av böckerna utan tycker att det är roligare att spela själv eller läsa tabeller.

I texten finns ett lågmält, vänligt förklarande som vänder sig lika mycket till läsaren som till David, som när Hammarbys tränare skäller ut de ”lata spelarna” – det finns inte tid att linda in orden i milda omskrivningar, förklarar en av coacherna. Det handlar om att skolas in, lära sig spelets regler på flera plan. Och författaren Bengt-Åke Cras framstår som ett vettig och lyhörd ledare, en tränare som tar sina adepter på allvar.

Text: Lilly Hallberg

Titel: Drömmar som krossas
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15563-5

Titel: Ett steg i taget
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15564-2

fotboll2

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fotboll, ungdomsböcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Fotboll, ungdomsböcker

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in