Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Att rosta bröd av Roger Rosenblatt

by


När dottern Amy – läkare, mamma och hustru – plötsligt kollapsar och dör av ett oväntat hjärtfel, lämnar Roger Rosenblatt och hans fru Ginny sitt hem på Long Island för att flytta in hos svärsonen Harris och deras tre barnbarn: sexåriga Jessie, fyraåriga Sammy och ettåringen James, eller Bubbies som han kallas. Det småbarnsliv de en gång lämnat blir plötsligt deras igen. Den här gången som morföräldrar.

”Samma dag Amy dog körde Ginny och jag från vårt eget hem i Quogue på Long Islands sydsida till Bethesda, Maryland, där Amy och hennes man Harris bodde. På Harrys uppmaning har vi blivit kvar där sedan dess. ”Hur länge tänker ni stanna?” frågar Jessie nästa förmiddag. ”För alltid” svarar jag.” Redan här, i de första meningarna, uppstår känslan av att den här boken är något alldeles speciellt. Och Rosenblatt gör mig inte besviken. Det är en fantastisk, fantastisk bok.

Att rosta bröd är en hyllning till dottern Amy, till barnasinnet, föräldraskapet och vänskapen. Men det är framförallt en hyllningssång till vardagen. Till frågvisa barnbarn, till skolskjuts och läxläsning, till familjeliv och till konsten att rosta perfekt bröd. För när livet plötsligt tar slut, som det gjorde i Amys fall, stannar möjligtvis tiden, men vardagen går vidare.

Rosenblatts betraktelse av vardagslivet är välskriven, okomplicerad och ödmjuk. Det är formulerat rakt på, rakt in. Som läsare vare sig kan eller vill man, värja sig mot hans obeslöjade skildring av livet. Livet som med sin glädje, fortsätter, mitt i den bottenlösa sorgen.

Gång på gång slås jag av hur ofta jag suckar över de dagliga bestyr en småbarnsfamilj kryssar sig igenom, när jag egentligen borde omfamna dem och vårda dem förbehållslöst. Författaren påminner mig om det. För det är jag honom evigt tacksam.

Dagen då Amy dog, sa svärsonen Harris till Ginny och Roger: ”Det är omöjligt.” Att rosta bröd, berättar hur det omöjliga, genom kärlek, faktiskt är möjligt.
Var dag är vacker. Leve vardagen.

Att rosta bröd
Författare: Roger Rosenblatt
Norstedts
ISBN10: 911303183X
ISBN13: 9789113031835

Fler recensioner:
Boktoka och En bokcirkel för alla.

Recension: Huvudjägarna av Jo Nesbø

by

Den norske deckarförfattaren Jo Nesbø är en riktigt cool kille. Eller hur man nu ska uttrycka det. Han är en skön typ. Jag läste en intervju med honom i DN:

På dagarna skriver han succédeckare, på ­kvällarna hänger han på sig gitarren och spelar på klubbar. Möt norske Jo Nesbø som nu börjat ge bort sina miljoner.

Sina pengar skänker han bland annat åt att få bort analfabetismen i världen.

Jag träffade honom en gång på en releasefest för en annan av hans böcker. Han var lätt att prata med och gjorde ingen stor sak av sig själv, verkade avslappnad och naturlig.

Så, ja jag vill verkligen gilla det han gör. Men böckerna om Harry Hole är för mig alltför hårdkokta, allt för råa med alltför mycket blodigt våld beskrivet alltför detaljerat. Jag blev därför glad när hans nya bok inte är fullt så våldsam.

Med sina deckare om den rätt nedgångne polismannen Harry Hole har han erövrat världens deckarläsare. Böckerna om Harry Hole finns översatta och utgivna i ett 40-tal länder.

”Huvudjägarna” som nu kommer ut på svenska är en slags thriller, men fristående från Harry Hole-serien och handlar istället om Roger Brown som är en ”headhunter”, alltså en person som har till jobb att hjälpa storföretag att hitta chefer. I Sverige kallar vi det väl för rekryterare, chefsrekryterare.

Det är en bok som när jag läst några kapitel inte kunde slita mig ifrån. Den var så spännande och jag ville veta, måste veta, hur den slutade. Den har överraskande vändningar många gånger om.

Jo Nesbø är inte någon poet, men hans kortfattade ganska hårdkokta språk är oerhört medvetet. Inte en beskrivning är där i onödan. I SVT:s recension hörde jag att Magnus Utvik tyckte att språket och upplägget var för medvetet, att det var skrivet för att sälja och för att bli film.

Det är ett effektivt språk och det blir en rafflande berättelse. Det förvånar mig inte ett dugg att boken fångade filmproducenternas intresse. Den kommer på biograferna i höst.

För min del tycker jag bättre om ”Huvudjägarna” än om de deckare Jo Nesbø skrivit i serien om Harry Hole. Det betyder dock inte så mycket, jag har inte fastnat för Harry Hole-serien, bland annat för att den är väldigt rå och våldsam. Huvudjägarna är inte lika våldsam utan mer överraskande.

Bokens handling beskrivs så här på bokbutikerna på webben:

Roger Brown är om han får säga det själv Norges bästa och mest underbetalda headhunter, han har en alldeles för vacker hustru, en alldeles för dyr villa och måste därför stjäla alldeles för mycket konst för att kunna upprätthålla sin livsstil.
Clas Greve är den perfekta kandidaten till alla slags toppjobb, en man med både kvinnotycke och en Rubensmålning i hundramiljonersklassen. Om Roger Brown får tag på den målningen är hans ekonomiska problem lösta och hans hustru Diana kommer vara honom evigt trogen.
Diana vill ha sitt konstgalleri. Och ett barn.
Alla vill ha något. Ingen får det gratis. Inte utan att gå över lik. Någons huvud kommer rulla i den jakt som börjar.

Huvudjägarna
Författare: Jo Nesbø
ISBN: 9789164203465

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nils Petter: Inte bara bio

by

Nils Petter: Inte bara bio

Filmjournalisten och filmexperten Nils Petter Sundgren, känd bland annat från SVT:s Filmkrönikan och TV4:s filmprogram, är väl om någon svensk filmkritiks främste förgrundsgestalt. Lång, smal och elegant med vänligt leende med framför allt kunnig och beläst. Hans biografi kom ut i slutet på 2010.

Memoarerna består av dryga 350 sidor fullspäckade med erfarenheter av hans liv som filmskribent, med fakta om film, filmhistoria, möten med regissörer och skådespelare, med tankar om kulturjournalistik och filmjournalistik i synnerhet. Den har varit helt fantastiskt att läsa, som en mentor som guidat mig in i filmkritikernas värld.

Han berättar om tiden på TV2 och tiden på TV4, där han både pekar på avarter av politiskt ideologiskt styrd tv som på överkommersiellt driven tv. Nils Petter Sundgren berättar ibland skvaller och historier han hört, utan att han kan bevisa att allt är sant. Det gör inget, det gör att boken känns som att sitta tillsammans med honom över en kopp te eller ett gott vin och höra honom berätta. Det blir bara mer levande och ärligt på det sättet.

Som en historia om en tidigare TV2-chef, Kristian Romare.

Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. Just Lenin var i ropet, eftersom Stalin inte längre var riktigt rumsren.

Inte för att jag vet om jag tror på det. Men å andra sidan har mänsklighetens historia kantats av en mängd knäppa händelser.

Fast det allra roligaste att läsa är förstås om alla möten med filmskapare, med regissörer, skådespelare och producenter och om Nils Petter Sundgrens tankar om rollen som filmkritiker.

Han berättar också om kontroverser och mellan honom själv och andra filmkritiker. Jag misstänker att de som han berättar om kanske skulle kunna ge en annan syn på debatterna och konflikterna. Men det gör inget, för det här är Nils Petters memoarer, inte en journalistisk produkt med krav på objektivitet. Det är just att han är personlig och subjektiv som är en av styrkorna i boken, som gör den så trevlig att läsa att det var svårt att slita sig.

På ett snyggt sätt berättar han om sig själv, sin uppväxt och sina äktenskap och sina vänner, utan att det blir för privat men ändå intressant.

När jag jobbade på webbredaktionen på TV4 träffade jag honom i förbifarten några gånger. Filmfreak som jag kunde jag förstås aldrig låta bli att fråga vad han tyckt om någon av de senaste förhandsvisningarna. Han svarade alltid.

Nils Petter Sundgren har spänst i språket, självklart. Han är litteraturvetare också och mycket beläst och allmänbildad inom många olika kulturarter. Ibland blir meningarna lite ovanliga i sitt uppbyggnad, det känns som om något verk fattas, men det är oftast bara att han har ett för idag lite ovanligare sätt att bygga meningarna på. Jag hittar några små slarvfel som korrekturläsaren missat. Men jag undrar vem som presterar 350 sidor av en sådan filmhistorisk resa utan att tappa bort något litet ord på vägen?

Det är så mycket från boken, så många historier om möten med filmskapare och så många tankar kring film och filmkritik som jag skulle vilja utveckla och skriva om i den här lilla recensionen. Det skulle dock bli en alltför lång bloggpost. Det skulle ändå aldrig bli samma sak som att läsa boken. Det är bara att konstatera, den som är filmintresserad har några trevliga givande timmar framför sig ifall han/hon läser boken ”Inte bara bio”.

Fler recensioner av boken:
Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

by

Alex Schulman står på Sturehof med en öl, en gammeldansk och ett par resväskor. Han har just lämnat lägenheten där han levt med sin fru. Där börjar Schulmans nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.

Alex flyr från ångesten efter skilsmässan genom flitigt bruk av alkohol, oftast på finare inneställen, nästan krypande hem ibland. På jobbet finns dock den allra snyggaste kvinnan Amanda. Hon är männens trofé. Alla män flockas och trängs kring henne. Alex suktar men tror knappt att han har någon chans.

Amanda bjuder in honom att läsa ett stycke i den bok han skriver på. Det ena ger det andra och när ett år sedan skilsmässan gått har Alex och Amanda fått en dotter, Charlie, som ju blev känd i hela Sverige då Alex bloggade om livet som pappa åt henne.

Alex Schulman är i mina ögon en gullgosse. Först och främst är han en man som är 33 år. Det är precis den ålder då en man kan få vad som helst, nästan. Varenda arbetsgivare suktar efter män i den åldern. Jag såg det i praktiken exempelvis när jag jobbade ett år på DN.se. Det var en mängd duktiga, kompetenta kvinnor som hade längre och kortare vikariat. Men när DN.se väl bestämde sig för att anställa några så blev det just tre män som var kring 30 år. Och ändå var den dominerade delen av medarbetarna redan just män i 30-årsåldern.

När jag då fick den här boken i min hand av Alex Schulman: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”, som är denna 33-årige mans andra bok, är det förstås med skepsis jag börjar läsa. En bit en i boken blir jag lite arg på honom, jag tycker att han koketterar och låtsas ett dåligt självförtroende.

Men trots att jag har svårt att smälta hans dåliga självförtroende måste jag erkänna att mannen ifråga har flyt i sitt språk. Det är roligt att läsa och det är välskrivet. Han är knivskarp i sina på gränsen till elaka beskrivningar av omgivningen och medievärlden, ibland. Och han är modig, som lyfter fram så personliga saker. Vem av oss vågar det, egentligen? Boken är som en personlig blogg renskriven till bättre svenska.

Åsa Beckman i DN är ännu mer kritisk än jag:

Här finns några träffsäkra scener (som när han är med i tv-s ”Singing bee”, får stämpeln ”författare” i pannan av Daniel Sjölin i ”Babel” eller försöker kallprata med en gammal skolkamrat på en fest) och då handlar det ofta om sociala åkningar mellan överläge och underläge som Schulman verkligen har blick för.

Men scenerna med nerv är för få, tonen för kokett. Det är mycket möjligt att det mellan den där bardisken och Visby BB där deras barn föds ett år senare, finns en större kärleksroman, men tyvärr finns den inte här.

Del ur beskrivning av boken på bokbutikernas hemsidor:

En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan han levt med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.
På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby.
Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
ISBN10: 9164203476
ISBN13: 9789164203472

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boktips: Röd Skymning från nystartade fantasyförlaget Ascentoria

by

Röd skymning är den första boken i en fantasyserie om händelser i en fantasyvärld. Men det är dessutom den första boken som ges ut av det nystartade fantasyförlaget Ascentoria.

Fredrik Lindblom från bokförlaget och som också är författare till boken presenterar förlaget i ett mail:
Vi är ett litet förlag som satsar stort på högkvalitativa utgivningar. Under tre års tid har vi jobbat intensivt med ett projekt som går under titeln ”Röd skymning”. Denna bok kommer att lanseras i alla större internetbokhandlar och många fysiska bokhandlar den 17:e januari 2011.

Röd skymning handlar om Theresa. Hon förlorar hela sin familj när förvildade soldater bränner ner byn och skövlar allt i sin väg. Theresa tas om hand av den rättframme generalen Premanos och blir som en dotter till honom, så nära relation får de. Hon vill inget hellre än att bli soldat, driven av viljan att hämnas.

Hon blir soldat och får ge sig iväg ut i kriget där hon möter både falskhet, mod och feghet, ja som livet är och som människor i krig är. Bokförlaget skriver:.Den behandlar ett flertal större ämnen, men i fokus ligger kamratskap, ära, sorg, kärlek, mod och högmod.

Bokens styrka är att det är en äventyrsbok i fantasymiljö. Det händer massor och det är spännande. En fördel är också att till skillnad från så många andra böcker inom fantasyvärlden är kvinnor delaktiga i kamp och strid. Inte så att det är jämställt, men det är rätt likt som det faktiskt är i vår vanliga värld under 2000-talet. En annan kvalitet med boken är att den är i mycket bra tryck, med många fina illustrationer.

Däremot tycker jag att dialogerna är lite krystade, stela. En hel del i det som sägs i dialogerna borde lyfts in i beskrivningarna istället. Det är som i Liza Marklunds deckare om kvällstidningsreportern Annika Bengtzon där personerna åtminstone i de senaste böckerna talar som om de ständigt läste upp en rapport. Människor pratar inte som om de läser upp en faktabok, varken poliser eller fantasykaraktärer.

Röd skymning
Författare: Fredrik Lindblom
ISBN: 9789197930901
Förlag: Ascentoria

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,