Varje dag är tjuvens dag
Författare: Teju Cole
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-03
Förlag: Natur Kultur
Översättare: Ragnar Strömberg
ISBN: 9789127141100
En man återvänder till Nigeria efter många år i New York. Han landar i ett Lagos som är laddat med barndomens minnen men också något främmande: våld, en plötslig vaksamhet. Berättaren tar in staden genom att röra sig genom den, i buss eller bil; inte sällan fastnar han i en av de evighetslånga bilköer som tillhör dagarnas rytm.
Här finns yahoo yahoo, de unga män som skickar spammejl över hela världen, en gammal kärlek, korrumperade poliser och tjuvar. Överallt vill de han möter ha mutor, oavsett om det är kriminella som annars kommer att slå honom eller poliser eller andra tjänstemän.
Författaren Teju Cole nådde internationell framgång med sin förra roman, Öppen stad, som kom på svenska 2013. Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker och bor i New York men har sitt ursprung i Nigeria. I “Öppen stad” skildrar han New York. “Varje dag är tjuvens dag” är egentligen Teju Coles debutroman, men den kom på svenska först två år efter bok nummer två. I “Varje dag är tjuvens dag” skildrar han en man som återvänder till Lagos och Nigeria efter många år utomlands. Teju Cole experimenterar med lyckosamt resultat med romanens form och boken är, som Svenska Dagbladets recensent uttrycker det en roman hopsatt av en mängd olika format:
Visst har ”Varje dag är tjuvens dag” sin ram: den börjar och slutar i New York och däremellan skildras en resa till Lagos, skriven ur det odefinierade jagets perspektiv. Men bortsett från det skulle den kunna vara lite vad som helst: dagbok, klippbok, reseskildring, reportagebok, autofiktiv lek, essä, fragmentarisk (själv)biografi).
Det är en stark berättelse som känns i min mage – det känns väldigt äkta och nära. Språket är sparsmakat, väl genomtänkt och de bilder han målar fram i berättelsen säger så mycket. Mannen som är bokens jag besöker Nationalmuseet i Lagos och blir oerhört besviken – på museet utomlands i västvärlden har han sett mycket mer och finare statyer, bilder och skulpturer från Nigerias konstskatt. Den bilden berättar mycket om kolonialismen. Samtidigt hittar han till musikkonservatoriet som drivs av privata vinstintressen och där finns mycket mer av kulturellt värde. En skrämmande bild av hur kommersiella vinstintressen är det som styr utvecklingen i hans Nigeria.
Teju Cole rör sig blixtsnabbt mellan det lilla och det stora och ger en fascinerande inblick i ett Nigeria som nu förändras snabbt. Romanen, essän, biografin och fotografierna är en bok om tjuvar. Om kolonialtidens djupa sår, om en stat som stjäl från sina medborgare, om ropet som ljuder över marknadsplatsen, Tjuv! och vad en mobb är kapabel till.
Ur Göteborgspostens recension:
Cole rör sig i staden och skildrar ett kaotiskt och korrumperat Lagos som känns igen från andra exilförfattare, som Chimamanda Ngozi Adichie och Sefi Atta. Precis som de söker han efter – och han använder Tomas Tranströmers ord – solkatterna, glimtarna av det andra. Han hittar det, men kan heller inte undvika tyngre ämnen som kolonialismen, historien som aldrig ifrågasätts och svårigheten att hitta nigeriansk litteratur i Nigeria.
Aftonbladets recensent är kluven:
Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva om den här boken. 175 sidor, språket är enkelt och vackert och iscensättningen av varje kapitel kongenial med berättarens reflektioner om Nigeria. Som utsökta fönster mot staden finns dessutom Coles personliga små svartvita foton från Lagos med, ett grepp jag gillar skarpt.
Men lika gäckande som idén om hemmet är bokens berättare. För att citera romanen (som citerar Churchill) är han något av en gåta innesluten i ett mysterium. Han verkar lite endimensionell, ena stunden som hämtad ur en 1800-talsroman, nästan som ett utrikesreportage av säg Åsne Seierstad, och ibland lutar det åt litterär memoar.
Maria Schottenius skriver i DN om romanen:
Författarnamnen i boken är många men ”det jag letar efter, det Tranströmer beskriver som en solkatt, finns någonstans i Lagos”.
Det är vackert och rörande att se att den som vägleder Teju Cole i dessa helveteskretsar i Lagos är ingen mindre än vår milde Tomas Tranströmer. En bättre Vergilius kunde han inte få.
Katarina Wikars på Kulturnytt sammanfattar sina intryck på ett sätt som jag skriver under på:
Man läser den här relativt tunna boken ganska snabbt men det betyder inte att man är klar med den. Jag tror att meningen är att när man med huvudpersonen lyfter från Lagos ska man bläddra till början igen, förbereda sig på ännu en ankomst. Läsa om hel enkelt, och då kommer andra saker att ställa sig i förgrunden, och vem vet vilka historier som kommer att haka i varandra denna gång. Varje dag är tjuvens dag är i sanning och osanning en samtidigt drömsk och genomskådande roman om korruption och minnen, full av överlevnadsstrategier av en blick både övad i vaksamhet och ömhet.
