Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nigeria

Teju Cole: Varje dag är tjuvens dag – en blick övad både i vaksamhet och ömhet

by

varjedagartjuvensdag

Varje dag är tjuvens dag
Författare: Teju Cole
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-03
Förlag: Natur Kultur
Översättare: Ragnar Strömberg
ISBN: 9789127141100

En man återvänder till Nigeria efter många år i New York. Han landar i ett Lagos som är laddat med barndomens minnen men också något främmande: våld, en plötslig vaksamhet. Berättaren tar in staden genom att röra sig genom den, i buss eller bil; inte sällan fastnar han i en av de evighetslånga bilköer som tillhör dagarnas rytm.
Här finns yahoo yahoo, de unga män som skickar spammejl över hela världen, en gammal kärlek, korrumperade poliser och tjuvar. Överallt vill de han möter ha mutor, oavsett om det är kriminella som annars kommer att slå honom eller poliser eller andra tjänstemän.

Författaren Teju Cole nådde internationell framgång med sin förra roman, Öppen stad, som kom på svenska 2013. Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker och bor i New York men har sitt ursprung i Nigeria. I “Öppen stad” skildrar han New York. “Varje dag är tjuvens dag” är egentligen Teju Coles debutroman, men den kom på svenska först två år efter bok nummer två. I “Varje dag är tjuvens dag” skildrar han en man som återvänder till Lagos och Nigeria efter många år utomlands. Teju Cole experimenterar med lyckosamt resultat med romanens form och boken är, som Svenska Dagbladets recensent uttrycker det en roman hopsatt av en mängd olika format:
Visst har ”Varje dag är tjuvens dag” sin ram: den börjar och slutar i New York och däremellan skildras en resa till Lagos, skriven ur det odefinierade jagets perspektiv. Men bortsett från det skulle den kunna vara lite vad som helst: dagbok, klippbok, reseskildring, reportagebok, autofiktiv lek, essä, fragmentarisk (själv)biografi).

Det är en stark berättelse som känns i min mage – det känns väldigt äkta och nära. Språket är sparsmakat, väl genomtänkt och de bilder han målar fram i berättelsen säger så mycket. Mannen som är bokens jag besöker Nationalmuseet i Lagos och blir oerhört besviken – på museet utomlands i västvärlden har han sett mycket mer och finare statyer, bilder och skulpturer från Nigerias konstskatt. Den bilden berättar mycket om kolonialismen. Samtidigt hittar han till musikkonservatoriet som drivs av privata vinstintressen och där finns mycket mer av kulturellt värde. En skrämmande bild av hur kommersiella vinstintressen är det som styr utvecklingen i hans Nigeria.

Teju Cole rör sig blixtsnabbt mellan det lilla och det stora och ger en fascinerande inblick i ett Nigeria som nu förändras snabbt. Romanen, essän, biografin och fotografierna är en bok om tjuvar. Om kolonialtidens djupa sår, om en stat som stjäl från sina medborgare, om ropet som ljuder över marknadsplatsen, Tjuv! och vad en mobb är kapabel till.

Ur Göteborgspostens recension:
Cole rör sig i staden och skildrar ett kaotiskt och korrumperat Lagos som känns igen från andra exilförfattare, som Chimamanda Ngozi Adichie och Sefi Atta. Precis som de söker han efter – och han använder Tomas Tranströmers ord – solkatterna, glimtarna av det andra. Han hittar det, men kan heller inte undvika tyngre ämnen som kolonialismen, historien som aldrig ifrågasätts och svårigheten att hitta nigeriansk litteratur i Nigeria.

Aftonbladets recensent är kluven:
Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva om den här boken. 175 sidor, språket är enkelt och vackert och iscensättningen av varje kapitel kongenial med berättarens reflektioner om Nigeria. Som utsökta fönster mot staden finns dessutom Coles personliga små svartvita foton från Lagos med, ett grepp jag gillar skarpt.
Men lika gäckande som idén om hemmet är bokens berättare. För att citera romanen (som citerar Churchill) är han något av en gåta innesluten i ett mysterium. Han verkar lite endimensionell, ena stunden som hämtad ur en 1800-talsroman, nästan som ett utrikesreportage av säg Åsne Seierstad, och ibland lutar det åt litterär memoar.

Maria Schottenius skriver i DN om romanen:
Författarnamnen i boken är många men ”det jag letar efter, det Tranströmer beskriver som en solkatt, finns någonstans i Lagos”.
Det är vackert och rörande att se att den som vägleder Teju Cole i dessa helveteskretsar i Lagos är ingen mindre än vår milde Tomas Tranströmer. En bättre Vergilius kunde han inte få.

Katarina Wikars på Kulturnytt sammanfattar sina intryck på ett sätt som jag skriver under på:
Man läser den här relativt tunna boken ganska snabbt men det betyder inte att man är klar med den. Jag tror att meningen är att när man med huvudpersonen lyfter från Lagos ska man bläddra till början igen, förbereda sig på ännu en ankomst. Läsa om hel enkelt, och då kommer andra saker att ställa sig i förgrunden, och vem vet vilka historier som kommer att haka i varandra denna gång. Varje dag är tjuvens dag är i sanning och osanning en samtidigt drömsk och genomskådande roman om korruption och minnen, full av överlevnadsstrategier av en blick både övad i vaksamhet och ömhet.

Little Bee av Chris Cleave – en bok att bli förälskad i

by

Little Bee
Författare: Chris Cleave
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173373842
ISBN13: 9789173373845

Jag blir förälskad i romanen Little Bee direkt, för första sidan. När jag läst några kapitel och inser att det är en man som skrivit den blir jag förvånad.

Boken är skrivet utifrån två kvinnors perspektiv, båda berättar i jag-form: Little Bee som är en 19-årig kvinna från Nigeria som precis av misstag släppts ut efter att ha suttit inlåst två år i en flyktingförläggning i Storbritannien och Londonbon Sarah O’Rourke, en karriärkvinna i trettioårsåldern som driver ett nöjes- och sminkmagasin för kvinnor.

Little Bee som kommer från en by på landsbygden i Nigeria ser på företeelser i vår värld ur sin synvinkel och det är något vi har en del att lära av.

Vi får uppleva fördomar och förutfattade meningar som människor i västerländska medelklassen har om flyktingar. Hur människor inte tror på att det är farligt att återvända till hemlandet för en flicka som varit vittne till soldaternas övergrepp över en by. Att immigrationsmyndigheter inte förstår att hon riskerar livet.

Det är hemskt att läsa vissa delar. Kan det vara möjligt att Storbritannien låser in flyktingar i flera år medan de väntar på beslut om de ska få uppehållsstånd eller ska slussas tillbaka till sina hemländer?

Vi möter också den nyblivna änkan Sarah och via hennes perspektiv möter vi västvärldens medelklass som vill göra det som är rätt, men känner sig maktlös och uppgiven.

Bokens stora styrka är dess språk, bilderna är rentav poetiska och det är metaforer och bilder som gör att jag ser saker med nya ögon.

Men som alla förälskelse sker något när vi lärt känna föremålet för vår förälskelse. Antingen fördjupas förälskelsen till kärlek eller så svalnar förälskelsen av. När jag kommer längre in i boken blir det en ganska tragisk berättelse som inte ger mycket hopp. Det gör ont. Det är är en förälskelse som gör ont.
Den skildrar en historia som bör berättas och på ett sätt som känns äkta, trovärdigt.
Andra delen är dock mörk, kanske för mörk. Min förälskelse i boken förvandlas till ett gnagande obehag – som har med vad den faktiskt berättar att göra.

Brombergs blogg berättar mer om Little Bee.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie

by


Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie, är en bok med tolv noveller av den afrikanska författaren.
Chimamanda Ngozi Adichie slog igenom stort med sin roman om Biafrakriget, “En halv gul sol”.

Noveller låter oss komma närmare människor från NIgera i dagens värld, ofta med anknytning till USA. För många nigerianer är USA det förlovade landet. Med osentimental skärpa fångar Chimamanda Ngozi Adichie kulturkrockarna. För det handlar om flera olika slags krockar.

I höst är afrikansk litteratur i fokus på Bokmässan i Göteborg. Det är en satsning som behövs och jag hoppas det gör att vi får mer sådana här novellsamlingar och romaner utgivna i Sverige. Jag har läst en del litteratur av afrikanska författare, men oftast när det är Afrika som skildras är det skrivet av västerländska författare och det handlar om dåtid. Inte så många böcker jag har läst skildrar det moderna samhället som öser in över människor, också nigerianer.

Chimamanda Ngozi Adichie använder språket och dess rymt mycket skickligt och medvetet. Hon fångar människornas karaktärer i språkets rytm, i satsbyggnaderna och annat. Ibland blir det otäckt nära, det är som att krypa in under skinnet på personen, som inte alltid mår så bra. Det är skickligt, men i en av novellerna blir det för mycket, takten blir så forcerad att det är svårt att ta till sig handlingen.

Min favoritnovell är den som skildrar ett litteraturprojekt där afrikanska författare samlats några veckor och ska skriva varsin novell och läsa upp för varandra. Vi får följa novellens huvudpersons tankar och delar ur hennes novell. Hon får bra omdöme av de andra författarna, några är riktiga besserwissrar. Fast lite överseende och från sina höga hästar säger de att handlingen givetvis är otrolig och inte kan ske i verkligheten. Behöver jag säga att den så klart har hänt. Det är en härlig bild av litteraturens väsen och litteraturkritiken.

I de flesta novellerna skildras livet från kvinnors synvinkel. Det känns mycket äkta, jag känner det som om jag fått titta in i deras liv och det är som om jag har fått träffa flera olika slags kvinnor från Nigeria. Det är litteratur när den är som störst, när den vidgar ens perspektiv och bjuder på resor in i andra människors själar.

Det där som nästan kväver dig
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare Ragnar Strömberg
Originaltitel: The Thing Around Your Neck
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100123927
ISBN-13 9789100123925

Är Maradona en maffiaboss eller är han en japansk samuraj?

by


Äntligen börjar fotbolls-VM bli kul. Matchen strax efter lunch så Sydkorea med sin snabbhet snurrade upp grekerna var riktigt rolig, stundtals.
Skönt efter de två oavgjorda, sega, avvaktande startmatcherna med spel som är på gränsen till fegspel.

Och lördagens match nummer två: Sollentunabon Lagerbäcks Nigeria mot Maradonas Argentina var underhållning på hög nivå.

Argentina, ett lag med världsstjärnor på varenda position var väl om vi ska vara ärliga det klart bättre laget. Som dock bara vann med 1-0. Tack vare tre skäl:
Nigerias briljante målvakt som storspelade och räddade mer än någon kan vänta.
Nigerias disiplinerade försvar. Sällan har ett lag så konsekvent hållit sina försvarspositioner.
Argentinas antallsspelare som strulade till flera klara målchanser. Vissa situationer var de för själviska och såg inte till att snabbt passa bollen till den som stod bättre till och i vissa fall var det kanske VM-nerver som sviktade. Jag vet inte, men missade gjorde de i alla fall.

I ärlighetens namn var matchen närmare 4-0 till Argentina än 1-1, fast den kunde slutat oavgjort eftersom Nigeria hade några riktigt giftiga målchanser.

TV-producenten ska också ha tack för att han (för det är väl förmodligen en han, det är det ju nästan alltid när det gäller sport och fotboll) valde att ofta låta kameran visa Maradona. Det går inte att komma ifrån: Maradona är en stjärna och riktigt kul att se honom agera på tränarsidan.
Han följer spelet, går nära plan och tar emot en och annan boll som kommit utanför och rullar in den på plan. Han verkar sugen att gå ut på plan själv.

Maradona, ja han ser speciell ut där han står i sin fina kostym. Är han en maffiaboss eller är han en japansk samuraj, är han Mifune som kommit tillbaka?

Det var förstås rätt kluvet att se matchen. Argentina var äntligen ett riktigt bra lag med stor spelskicklighet. Laget kommer att vara med på topp-platserna när VM sammanfattas efteråt. Men Nigeria var bra och det var kul att se Lagerbäck och hans ständige vapendragare Roland sitta där på tränarbänken med sina träningsoveraller och tugga tuggummi. Kändes hemvant. Sverige är med på VM, trots allt. Tack för det Lagerbäck.

Och om jag var från Argentina skulle jag nog se den här vinsten som på gränsen till oavgjord. Fast i målprotokollet är förstås lika mycket en vinst som en 4-0-vinst.
Och för Nigeria måste målet vara att bli tvåa i gruppen. För Argentina är absolut gruppsegraren.

Nigeria-Argentina 0-1
Sydkorea-Grekland 2-0

Relaterat: Svenska Dagbladet, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Expressen 1, Expressen 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,