Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy

by


Michelle Obama växte upp i en arbetarklassfamilj under 1960-talet i delstaten Illinois Chicagos södra del. Föräldrarna var engagerade och fick henne att förstå vikten av att studera och att vara en god samhällsmedborgare. Hon är rolig, organisatorisk, stark, pragmatisk och ambitiös. Hennes pappa, Fraser Robinson, gick bort 1991. Han drabbades av multipel skleros (ms). Sedan 2008 är hennes man Barack Obama USA:s förste afroamerikanske president och hon själv USA:s första dam.

I det USA hon växte upp i under 1960- och 70-talen var rasmotsättningarna fortfarande starka, hon är samtida med medborgarrättsrörelsen. Trots detta lyckades Michelle ändå komma in på Chicagos kommunala skola för högpresterande elever. När hon studerade på Princeton gjorde hon erfarenheten att hennes hudfärg gjorde henne själsligen mindre och annorlunda. Förutom Princeton studerade hon även på Harvard, liksom Barack Obama och John F Kennedy. Båda universiteten tillhör genren Ivy League-universitet; universitet med bäst renommé i den akademiska USA. Från det att hon träffade Barack Obama har hon utvecklats till den kvinna hon är i dag. Behärskad och lugn, en samhällsledare, en jurist, en advokat, en sjukvårdsdirektör, och en mamma som ständigt kämpar för de personer och grupper som är i behov av det.

Som alumner från Harvard blev Michelle och Barack Obama arbetskamrater på en advokatbyrå och träffades den vägen. De bildade familj och fick döttrarna Malia och Sasha. Hela boken är ett inkännande porträtt som inte lämnar mig oberörd och som jag verkligen kan rekommendera som läsning för den politiskt intresserade och initierade personen. Ett hundratal intervjuer, med bland annat Michelle Obama, bidrar till den här biografins rikedom.

Titel: Michelle Obama : en biografi av Liza Mundy
ISBN: 9789113026954
Förlag: Norstedts
Utgivningsland: Sverige
SAB: Lz Obama, Michelle
Originaltitel: Michelle. A biography
Översättare: Patrik Hammarste

Inget andetag är det andra likt – diktboken av Jesper Svenbro mer en bönbok

by


Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.

De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!

Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.

Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:

Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005

Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.

inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.

Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….

Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:

jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:

1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).

2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)

3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.

Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag

Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Banglatown – seriebok som tar mig in i myllret och och låter mig känna dofterna i östra London

by

Banglatown är ett område i östra delen London där många människor från Bangladesh flyttade in. Brick Lane är huvudgatan kring vilken Banglatown vuxit upp. Det är ganska schabbigt och en hel del droger och kriminalitet som härskar där, samt currydoften som hänger djupt över allt.
Området har en egen webbplats.
Numera är området kring Brick Lane känt som Banglatown också känt för sina många artister, konstnärer och matställen. Sedan slutet av 1990-talet har flera av Londons mest kända nattklubbar funnits på Brick Lane, i synnerhet 93 Feet East och The Vibe Bar, som båda två finns på det gamla bryggeriområdet The Old Truman Brewery. Old Truman Brewery rymmer numera dessutom kontor och en inomhusmarknad.

Banglatown av Daniela Wilks är en berättelse om en svensk 23-årig kvinna som flyttar till London för att studera psykologi på Londons universitet och får tag på en lägenhet i Banglatown. Med färgstarka bilder med pratbubblor får vi följa hennes öden och äventyr i mer eller mindre skabbiga lägenheter med kackerlackor som springer runt, med pojkvänner, på barer och nattklubbar, på besök hos mormor i Scarborough.

Att komma från det trygga livet hemma i Sverige till misär, fattigdom, kriminalitet och droger i London är omtumlande. Huvudpersonen känner sig osäker på vem hon själv är, känner att hon är för präktig och att hon är löjlig om hon tackar nej till droger som erbjuds. Åren som ung vuxen kan vara tunga, det kan vara svårt att hitta styrkan i sig själv.

Daniela Wilks berättar på ett ärligt sätt hur det kan vara. Det blir speciellt när berättelsen sker lika mycket med bilderna. Miljöerna i London och människorna berättade med hennes sätt att bildsätta förstärker och fördjupar berättelsen. Det känns som att vara där, jag kommer så nära. Bilderna är teckningar, inte fotografier. Kanske blir det desto starkare, för det är färger och det detaljer i bilderna som gör närvarokänslan blir starkare.

Nu vill jag helt enkelt hitta fler serieböcker av Daniela Wilks.

Uppgifter om boken och om Daniels Wilks från en bokbutik på webben:

Denna bok med inslag av självbiografi handlar om huvudpersonens liv mellan 23 och 27. Hon känner sig ännu inte vuxen men ändå inte som en tonåring och är osäker på hur man tar hand om sig själv men vill helst inte be om hjälp utifrån. Huvudpersonen är också i en ålder då hon är nyfiken på allt och öppen även för sådant som hon inte skulle befattat sig med i sitt normala sammanhang i Sverige.

Historien beskriver vad som händer med henne när hon lämnar sitt trygga sammanhang i Sverige, då hon flyttar till östra London för att studera. Hon bor i ett oroligt område där fattigdomen är stor och denna oro och de otäcka sakerna som händer i området präglar henne och hotar ibland att förgöra henne.

Relationer till nya vänner och pojkvänner är det centrala i denna unga kvinnas liv och därför upplever hon också några av sina lyckligaste stunder under den tid då vi får följa henne.

Daniela Wilks är 28 år gammal och har studerat psykologi i London och Köpenhamn. Hon kommer ursprungligen från en mindre ort i Västmanland men bor sedan gymnasieåldern i Stockholm. Danielas serier berättar om sorgliga händelser och skamsköljningar med humor eftersom ”det deppiga och roliga hänger ihop”. Hennes serier är influerade av den amerikanska serieskaparen Aline Kominsky Crumb och liknas ibland också vid Mats Jonssons självbiografiska serier. Förutom Kominsky Crumb är Danielas idoler konstnären Peter Doig och socialpsykolog och sociolog Johan Asplund vilket på något sätt hoppas ska genomsyra hennes serier.

Titel: Banglatown
av Daniela Wilks
ISBN: 9789186003753
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme

by


Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider är en bok om Greiders funderingar kring Olof Palme och framför allt Socialdemokratin. I boken skriver Greider både om Palmes uppväxt och om de biografer som släppts om Palme på senare tid och sina egna funderingar kring svensk politik. Det är dikter, essäer och tankar från promenader kring de platser som hör ihop med Palme, som huset på Östermalm där han växte upp, det Vällingby där han och hans familj bodde i tjugo år och den adress i Gamla Stan där familjen Palme bodde de sista åren i hans liv.

Som kulturbloggare gillar jag det citat han har från ett enkätsvar till litteraturtidskriften BLM 1960 av Palme:

De av oss, och vi är nog inte så få, som kom ur puberteten med ”Halmfackla” under huvudkudden, gömde ”Ormen” i logementsskåpet och ägnade juridiska föreläsningar åt Tåbb och korvgubben Sju, blev naturligtvis präglade därav. 40-talslitteraturen, i all sin mångfald, har sannolikt betytt lika mycket för våra värderingar som t ex Wigforss och Tawney. Detta som ett något annorlunda svara på tidningens fråga om politiken behöver författarna.

Olof Palmen var mycket intresserad av kultur och var beläst. Sista kvällen i sitt liv såg han ju en film på bio. Om jag skulle skriva en bok om Olof Palme skulle jag förmodligen fokusera en hel del på detta. Kulturen makt och hur viktig den är för vår bild av oss själva och omgivningen, vår förmåga till medkänsla och förståelse för andra, kan inte på något sätt underskattas.

Uppenbarligen gör Göran Greider samma sak som jag skulle gjort, alltså skriver boken utifrån sitt eget intresse, eller eget engagemang. Visst får jag veta en del jag inte visste om Olof Palme när jag läser boken och jag får en del inblickar i de andra biografierna av Kjell Östberg, Henrik Berggren och Klas Eklund, som kommit ut nyligen om Palme (som jag ännu inte läst) – men det är framför allt Greider jag lär känna mer. Hans språk är livfullt och det är som att höra Greider tala, så nära sitt eget sätt att uttrycka sig också muntligt är hans skriftspråk. Det är skickligt.

Greider har ju för övrigt aldrig träffat Olof Palme heller. Greider var som ung engagerad i Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund. Om han varit SSU:are hade han troligen stött på Olof Palme på en eller annan kursgård.

På bokens baksida står bland annat:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Svenska Dagbladet skriver om boken:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme. Det ligger ingen värdering i det. Det är intressant att läsa ändå. Kanske gör de flesta biografier det, säger mer om den som skrivit biografin än den som den handlar om.

Ingen kommer undan Olof Palme
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN10: 9170375666
ISBN13: 9789170375668

Relaterat:
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen av Barack Obama

by


Originalets titel; The audacity of hope; är en prosaisk, skönlitterär biografi over en amerikansk politiker från Förenta Staterna, om dess politik och förvaltning. Den här boken är Barack Hussein Obamas andra bok. Hans första bok är Min far hade en dröm. Hans tredje bok är Tron på förändring.

Det är en engagerande bok, milt uttryckt, och då speciellt om politikens villkor. Återigen ger han sig till känna som en minst lika bra författare som en politiker. I sin första bok Min far hade en dröm var han gripande och självutlämnande i sitt resonemang om frågor, identitet och tillhörighet. I sin andra bok, Att våga hoppas, får han sitt genombrott på Demokraternas partikonvent 2004 och hans syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen blir uppenbara. Den syn han ger uttryck för får i alla fall mig att se ett USA där det politiska systemet blir förändrat och att klyftan mellan folket och makten kan minskas.

Hur Barack Obama blir upplevd av sin omvärld och vad han står för politiskt kan diskuteras. Att lära känna honom görs möjligt genom att läsa hans böcker. Den enda av hans böcker jag inte har läst är Tankar om den amerikanska drömmen och som gavs ut i USA 2006. För närvarande läser jag boken Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy (Norstedts). Det återstår att se om Barack Obamas tredje bok blir läst. I boken om Michelle Obama, hans fru, kommer Barack Obama också till uttryck. Den som lever får se.

I Att våga hoppas får jag se Barack Obama som är reflekterande, som har en målsättning och som visualiserar det för omvärlden. Temat i förgrunden är att politiken i Washington inte längre fungerar, att lobbyister och penningdonatorer tar sig själva på för stort allvar och att en ny politik, baserad på samarbete och samförstånd, behövs. Han ser ett ideologiskt särskiljande som blivit allt mer vanligt sedan 1970-talet. De stridsfrågor som dyker upp i hans beskrivning gör han upp med och tar ställning och placerar sig ofta i ett mellanläge och det är inte alls sällan som han tar till sig motståndarens argumentering, vilket är sympatiskt.

För den politiskt engagerade vet vi ju emellertid att det långt ifrån alltid är samarbete och dialog med avspänt språkbruk som prioriteras. När du tror på något så hettar det till och detta märks verkligen i Obamas bok. Konflikt och politik hör ihop. Med facit i hand vet vi att i dag är Barack Obama USA:s president, den fyrtiofjärde i ordningen, och möjligen går det att konstatera att när det gäller den politiska striden, och då speciellt gällande sjukförsäkringsreformen, så skulle reformen, när väl klubbats igenom, kunnat se annorlunda ut. Emellertid så är det en framgång för alla amerikaner som saknat kompatibel sjukförsäkring och som tvingats gå från hus och hem. Situationen är inte exemplarisk, men kampen för rättvisa villkor fortsätter.

Obama har sina hjärtefrågor kring offentliga investeringar i utbildning, forskning och teknik samt i en oberoende energiförsörjning. På några sätt påminner han om Bill Clinton. Obama har däremot fokus satt på globaliseringen samt att problemen kring försvar och säkerhet är mer aktuellt än med Clinton 1992.

2012 är det nytt presidentval i USA. Det återstår att se om Barack Obama går till historieböckerna som USA:s förste afroamerikanske president under en period – eller två – perioder. Under alla förutsättningar har den innevarande perioden varit såväl traumatisk och bekymmersam som hoppingivande och förlösande. USA:s folk kommer att bekänna färg inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömme
Författare: Barack Obama
översättning Thomas Engström
Bokförlag: Bonniers
Amerikanska originalets titel: The Audacity of Hope Copyright

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,