• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Recension av Augustvinnaren Korparna av Tomas Bannerhed

17 januari, 2012 by Redaktionen

Titel: Korparna
Författare:Tomas Bannerhed
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
ISBN: 978-91-85849-54-3
Augustpristagare 2011

Det är så mörkt och hotfullt att jag inte vill läsa och så bra att jag inte kan sluta – Tomas Bannerheds skildring av en på en gång främmande och bekant förfluten tid och plats är en stor berättelse, skriven med en självklarhet och säkerhet som är närmast märkligt ren. Korparna intar ett tomrum i svensk litteratur och under läsningen växer den kanske konstiga känslan av att det är märkligt att ingen skrivit romanen tidigare. Och den är fantastiskt spännande.

Berättelsen är konkret och fantastiskt bra förankrad i 1970-talets småländska landsbygd. Familjen och tiden är skildrad utan koketteri eller det slags name dropping på prylar som är vanlig i all slags konstnärliga försök att gestalta tidsanda. Trots det, eller kanske tack vare det, framstår det land människorna lever i så tydligt: det känns som en helt annan tid men samtidigt evig, en blytung stagnation där seklers tradition håller fast människor vid jorden.

Det unga berättarjaget, pojken, ser faderns allt mer galna försök att inpränta vikten av att hålla fast vid arvet – gården, den magra jordplätten, slitet och försakandet. Pojken lyfter blicken och finner spänning och tillflykt i fågelskådningen. Även för läsaren är det spännande med hans upptäckter.

”Korparna” är Tomas Bannerheds debutroman. Det är ett epitet som inte säger något om bokens kvaliteter, tvärtom: i debutroman som beskrivning ligger något ofärdigt och i bästa fall lovande frön till framtida ”färdiga” böcker. Men Bannerheds första utgivna verk är om något just färdigt, avklarnat, något som en enig kritikerkår också talat om då det gäller den hyllade debuten.

Text: Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Tomas Bannerhed, Korparna

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Korparna, Tomas Bannerhed

Himlen finns på riktigt ger en glimt av livet efter detta

15 januari, 2012 by Redaktionen

Titel: Himlen finns på riktigt (Heaven is for real)
Författare: Todd Burpo, Lynn Vincent
Översättare: John Eriksson
Förlag: Gospel Media Sweden
Utgiven: 201107
ISBN: 9789186935030

Den självupplevda berättelsen Himlen finns på riktigt  har blivit en riktig storsäljare i USA. Förlaget började med att trycka en upplaga på 40 000 ex, men möttes av en oanad efterfrågan och boken som hamnade etta på New York Times best-seller-lista har nu sålt i över fem miljoner exemplar.

Himlen finns på riktigt är skriven av Todd Burpo, tillsammans med författaren Lynn Vincent, och handlar om Todds son Coltons oförglömliga besök i himlen. Colton har ännu inte fyllt fyra år då han drabbas av en sprucken blindtarm med en allvarlig bukhinneinflammation som följd. Coltons föräldrar, pastorparet Todd och Sonja Burpo, tillbringar flera veckor av väntande och ständig bön på lasarettet när pojken plötsligt tillfrisknar. Några månader efter operationen kommer de första glimtarna av vad Colton varit med om.

Colton beskriver för sina häpna föräldrar hur han lämnat sin kropp under operationen och med målande övertygelse berättar han om sitt besök i himlen. Pojkens berättelse kommer successivt under flera månaders tid. Ted och Sonja är noga med att inte pressa honom eller ställa ledande frågor. Vi får med spänning följa Teds återberättelse av sonens minnen, insprängda i familjens vardagsliv, och det är svårt att lägga ifrån sig boken när man har börjat läsa.

I himlen har Colton träffat människor som dött innan han själv föddes, bland annat Moffa, Teds morfar som avled när han var i 10-årsåldern. Colton känner inte igen Moffa på ett foto som Ted visar – ”pappa, ingen är gammal i himlen. Och ingen har glasögon” – men senare identifierar han honom utan att tveka från ett ungdomsfoto.

Han har också fått möta sin ofödda syster. Missfallet som hände mellan Coltons och hans storasyster Carries födelse tog mamma Sonja hårt, men det är inget som de talat om inför Colton. ”Det är ingen fara mamma. Hon har det bra. Gud adopterade henne”, säger han nu tröstande.

I himlen finns förstås också Jesus, änglar och Johannes Döparen ”Jesus kusin” som var ”jättetrevlig”. Coltons beskrivningar stämmer häpnadsväckande väl överens med bibelfakta som en fyraåring, även om det är en pastorson, svårligen skulle kunna känna till.

Himlen finns på riktigt ger en påtaglig bild av ett möjligt liv efter detta. Det är en ljus skildring fylld av hopp som är läsvärd för alla som någon gång funderat på vad som händer bortom graven.

Läs även andra bloggares åsikter om Himlen, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Himlen

Spännande utgivning av fem noveller av nya spanska författare

2 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Fem noveller:
Andrés Barba Efter oss syndafloden
Nuria Labari Slippa se regnet
Elvira Navarro Leken
Blanca Riestra La noche sucks
Sònia Hernández Överlevaren
Förlag: Astor Förlag

Noveller är ett fantastiskt format för berättelser. En bra novell kan på några få sidor säga enormt mycket. Astor förlag har inlett en satsning på utgivning av novellerna. Jag har läst det första paketet som består av de fem novellerna jag nämnt här ovan. Alla är skrivna av spanska författare.

Det är fem mycket välskrivna noveller och exempelvis Andrés Barbas novell är surrealistiskt experimentell som skildrar en prostituerad kvinna som kämpar för att få operera in horn i sitt huvud. En novell som påverkar läsaren känslomässigt och som kan tolkas symboliskt på olika sätt.

Slippa se regnet av Nuria Labari fångar en pojkes känslor under föräldrarnas separation. Vi kommer så nära pojkens tankar och känslor, att det känns som om det är jag som läsare som är den pojken.

En annan stark novell är den otäcka ”Leken” v Elvira Navarro. Pricksäkert har Navarro skildrat en lek som urartade.

Jag läste alla fem novellerna med stor behållning. Det märks att förlaget ansträngt sig och valt ut fem mycket bra noveller till debututgivningen. Men de två noveller som jag uppskattade allra mest och kommer att läsa om ett par gånger är Blanca Riestras ”La Noche Sucks” och ”Överlevaren” av Sònia Hernández.

”Överlevaren” skildrar en man som råkade ut för en svår olycka, men överlevde och sex år senare får svår ångest och blir djupt deprimerad av tanken på att han inte använt dessa år på ett bra sätt. En novell om existentiell ångest. ”La Noche Sucks” är ett bra exempel på en novell där flera händelser pågår parallellt och författaren med mycket små medel kan fånga miljöer och situationer träffsäkert.

Novellerna är alla förpackade i varsin egen liten bok, i ett trevlig format, lagom att ha i fickan.

Den 8 december inleder Astor förlag en novellutgivning. Novellerna kommer att publiceras enskilt i ett mindre format. Serien inleddes alltså med dessa fem noveller från Spanien. Utgivningen fortsätter under nästa år med ytterligare fem noveller från Italien och fem från Portugal. Jag ser fram emot den utgivningen.

Astor novell introducerar på det här sättet unga, samtida europeiska författarskap i ett nytt och lättillgängligt format.

Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, noveller, Astor Förlag

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Astor Förlag, noveller, Spanien

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

29 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerstin Ekman, Grand Final i skojarbranschen, recension, bokblogg, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Grand Final i skojarbranschen, Kerstin Ekman, Recension

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

24 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Berit Hård, Böcker, Bokblogg, Bokrecension, Thomas DiLeva, Unni Drougge

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in