• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Unni Drougge

Möte med Unni Drougge – som precis skrivit klart sista delen i Berit Hård-trilogin

19 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Berit Hård är en udda figur för att vara hjälte i en deckarserie. Hon är matglad och överviktig och tar för sig av livets goda utan att skämmas – hon har gärna ett one night stand men på morgonen efteråt vill hon helst att han ger sig iväg så hon får vara ifred.
I höst kommer sista delen i Unni Drougges trilogi om Berit Hård. När Kulturbloggen träffar Unni Drougge på ett café på Södermalm i Stockholm har hon precis skrivit klart den avslutande delen.

– Det känns skönt att sätta punkt för ett så pass långt projekt, säger hon.

Egentligen är Unni Drougge inte förtjust i att skriva en hel serie och hon är skeptisk till deckarformatet. Trilogin om Berit Hård är skriven i deckarformat men i den driver Unni Drougge med deckarens klichéer.

Berit Hård har alla de egenskaper som de manliga huvudpersonerna i kriminallitteraturen ofta har. Hon är dekadent, röker för mycket, äter skräpmat, kommer i luven på sin chef och vaknar ofta bakis med någon hon inte känner igen.
– Hon gör precis som de traditionella deckargubbarna brukar göra, säger Unni Drougge. Jag har skapat en kvinnlig gubbe och då blir allt helt annorlunda.

Karaktären Berit Hård har fått enormt mottagande. Många uppskattar hennes kärva och ärliga karaktär, som inte böjer sig för de traditionella kvinnoidealen.

Den andra boken i serien – Förkunnaren – släpps i pocket i maj och den tredje och avslutande delen släpps i höst.
I första boken – Bluffen – hamnade Berit i bokbranschen och upptäckte maktmissbruk. I andra boken hamnar hon i Må-bra-industrin och upptäcker hur den lurar människor.
– Må-bra-industrin är som opium för folket, menar Unni Drougge. Den lurar människor som hamnar i dess klor att tro att allt hänger på dem själva, fast deras situation ofta egentligen är socialt betingad. De vore betydligt bättre om de kunde organisera sig och uttrycka sin ilska istället.

I den tredje boken hamnar Berit Hård i skönhetsindustrin.
– Det är en jättestor penga-alstrande sektor som sprider sig som ett virus. Den bygger på att få kvinnor att bli missnöjda med sitt yttre.

Unni Drougge är född i Lund men känner sig som stockholmare efter att ha bott i 22 år i Stockholm. Hon har alltid vetat att hon ville bli författare men kom inte igång med att skriva böcker direkt.
– Jag fick mina barn i rasande fart under åttiotalet och då var det svårt att satsa på större skrivprojekt, säger hon.
Hon skrev dock regelbundet och mycket eftersom hon tillsammans med sin dåvarande make drev kulturmagasinet Magazin April. När magasinet Slitz gick i kurs köpte de rättigheterna och tanken var att Slitz och Magazin April skulle slås ihop.
Det blev en tuff tid, minns Unni Drougge.
– Musik- och modeindustrin bestämde alltmer över det redaktionella innehållet, annars skulle de inte annonsera.

En dag fick hon nog och drog.
-När jag tvingades skriva om mikrofoner, då gick luften ur mig och jag drog.

Unni Drougge är rätt pessimistisk inför vart litteraturen och kulturen är på väg.
Hon är kritisk både till hur krimlitteraturen dominerar den svenska bokmarknaden och hur utgivningen alltmer präglas av kommersiell kortsiktighet.

– På sätt och vis har skräpgenrerna trängt ut den goda litteraturen, menar hon. Likriktningen saboterar originaliteten och läsandet förlorar sin mening. En bok säger inte mer än en facebooktråd.
-För tio år sedan såg jag folk på tunnelbanan sitta och läsa pocketböcker. Idag sitter alla med sina smartphones och chattar på Facebook, säger hon.

Detta är ett mycket större problem än fildelning, menar hon.

– De som fildelar är ofta stora kulturkonsumenter och de köper också musik och film, säger hon.

Fildelning borde betraktas mer som att låna ut sin bok till en kompis och som en kanal att marknadsföra sig på. Ett exempel är den storsäljande författaren Paulo Coelho som lade ut sina böcker på fildelarsajter och på så sätt fick ännu fler som köpte hans böcker.

I samband med rättegången i tingsrätten mot Pirate Bay läste Unni Drougge in sin roman ”Boven i mitt drama kallas Kärlek” som ljudbok och lade ut på Pirate Bay. Den som ville kunde frivilligt donera en slant.
-Det gick väldigt bra, men jag inser att det inte fungerar för alla. Mitt utspel var ju ett politiskt statement.

Nu väntar nästa projekt, som hon sett fram emot länge. Hon ska skriva en pjäs om Oscar Wilde och hans pojkvän Bosie. Hon fascineras av Oscar Wilde.
-Jag läser allt jag kan komma över av och om honom och har en hel hylla full med böcker och filmer som har med honom att göra.
– Det är så underbart att vara klar med trilogin och nu få ägna mig åt det här. Det har jag längtat efter länge.

Unni Drougges hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Unni Drougge, intervju, böcker, Berit Hård, fildelning, deckare, litteratur

Arkiverad under: Intervju, Kulturpolitik, Litteratur och konst Taggad som: Berit Hård, Böcker, Bok, Deckare, fildelning, Intervju, Unni Drougge

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

24 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Berit Hård, Böcker, Bokblogg, Bokrecension, Thomas DiLeva, Unni Drougge

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Ida-Lova – Kollektivet Livet – Intimt, närgånget och självsäkert i miniatyrformat

Ida-Lova kliver upp på scenen på … Läs mer om Ida-Lova – Kollektivet Livet – Intimt, närgånget och självsäkert i miniatyrformat

Folkoperan firar 50 med två urpremiärer; Jonas Karlsson som Nietzsche och en operakabaré där Ulla Winblad får upprättelse

Jonas Karlsson som Friedrich Nietzsche i … Läs mer om Folkoperan firar 50 med två urpremiärer; Jonas Karlsson som Nietzsche och en operakabaré där Ulla Winblad får upprättelse

Filmrecension: Eternity – en trevlig filmupplevelse

Eternity Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: Eternity – en trevlig filmupplevelse

Boko Yout – Förband till Viagra Boys och fullt ös i 30 minuter.

Fullt ös och på väg rakt in i på stora … Läs mer om Boko Yout – Förband till Viagra Boys och fullt ös i 30 minuter.

Exceptionell kammarkonsert blir nog ett minne för livet – Musikens mellanrum i Gatenhielmska huset

23/11 2025 Gatenhielmska huset vid … Läs mer om Exceptionell kammarkonsert blir nog ett minne för livet – Musikens mellanrum i Gatenhielmska huset

Filmrecension: Det var bara en olycka – ännu ett mästerverk av Jafar Panaji

Det var bara en olycka Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Det var bara en olycka – ännu ett mästerverk av Jafar Panaji

Filmrecension: Egghead Republic – en svidande uppgörelse med journalistik som är redo att gå över lik

Egghead Republic Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Egghead Republic – en svidande uppgörelse med journalistik som är redo att gå över lik

Recension: Viagra Boys – Att rulla i gyttjan med stil

Avicii arena Stockholm - Betyg … Läs mer om Recension: Viagra Boys – Att rulla i gyttjan med stil

Filmrecension: Ett liv med paus – ett skrämmande drama som troligen ingen kan se utan att reagera

Ett liv med paus Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Ett liv med paus – ett skrämmande drama som troligen ingen kan se utan att reagera

Hundbio blir ny satsning på Göteborg Film Festival

På 2026 års filmfestival introduceras … Läs mer om Hundbio blir ny satsning på Göteborg Film Festival

Filmrecension: Zootropolis 2 – en underbar åktur som briljerar i konsten att roa

Zootropolis 2 Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Zootropolis 2 – en underbar åktur som briljerar i konsten att roa

Vital swinging spelning under ledning av formtoppad trumpetare – Björn Ingelstam kvartett på Unity

21/11 2025 Jazzkrogen Unity i … Läs mer om Vital swinging spelning under ledning av formtoppad trumpetare – Björn Ingelstam kvartett på Unity

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in