Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Nicala Trezzi om Ylva Ogland: Liten skrift sammanfattar ett högaktuellt konstnärsskap

by

Ylva Ogland
Text av Nicola Trezzi
Förlag: Orosdi-Back
ISBN: 9789186593285
Serien venska illustratörer och konstnärer

Som en del av det relativt nyuppkomna bokförlaget Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer har Nicala Trezzi skrivit en liten text om Ylva Ogland och hennes konstnärskap. Texten bygger på sex frågor som sammanfattar en dialog som förts mellan konstnären och författaren under många års tid. Nicola Trezzi är curator och redaktör på konsttidsskriften Flash Art.

Ylva Ogland är en av de senaste årens mest uppmärksammade konstnärer. År 2009 fick hon sitt stora genombrott som konstnär med utställningarna ”Venus vid sin spegel” och ”Snöfrid vid sina speglar med The Oracle and Fruit and Flower Deli – This is the beginning of an Odyssey in Vodka”. År 2010 nominerades hon till Dagens Nyheters kulturpris.

Hennes bildvärld är egensinnad och något omtumlande att ta sig in i. Spegeln är ett centralt och återkommande motiv, en ingång för betraktaren och en dörr mellan olika världar. Symboliken är tät och kommer från många olika håll. De många spegelverken bär alla namnet ”The Oracle” och föreställer en spegel som har funnits i konstnärens släkt i tre generationer. Här kommer den viktiga familjen in, som även den återspeglas i Ylvas verk. Gång på gång hämtar hon minnesbilder från sin barndom. I såväl performance som bildverk talar Ylva Ogland genom sitt alterego, sin tvillingsyster Snöfrid. I sina stilleben som gjordes under en vistelse i Neapel hämtade hon inspiration från barockmästaren Caravaggio, men istället för frukter och blommor erbjuder Ylva Ogland i sina målningar på heroin, vallmoblommor, skuggor av schackpjäser, glas med Snöfrids vodka, en jordglob, en kniv, en slipsten, stjärnhimlen, sprutor, sitt eget kön, stearinljus, speglar och böcker.

Intressant att nämna, vilket Nicola Trezzi även tar upp, är att Ylva Ogland har varit en del av konstvärlden i många år och fyllt olika roller. Hon har varit både konstnär och curator. Under några år övergav hon det egna skapande för att leda Tensta Konsthall tillsammans med Jelena Rundqvist och maken Rodrigo Mallea Lira. Nicola Trezzis sista fråga handlar om just att vara en så integrerad del av konstsystemet, huruvida det lämnar något utrymme för ett självständigt skapande. Han framför tanken om att den som fått kunskap i hur allt fungerar sedan ofta väljer att stå med ena foten utanför. I Ylva Oglands svar kan man utlösa att detta är någonting hon funderat mycket över. Hon har sedan det stora genombrottet deltagit i en mängd utställningar och dessutom blivit mamma. Hon håller med om att hon befinner sig vid ett vägskäl, men verkar se många vägar att gå. Hon lämnar inget entydigt svar om framtiden.

Den lilla skriften om Ylva Ogland, ur serien Svenska illustratörer och tecknare, vänder sig till den som redan är någorlunda invigd i den samtida konstscenen. Som facklitteratur är det en intressant skrift som på ett underhållande sätt har gett mig en djupare kunskap om ett specifikt konstnärskap. De sex frågorna är noga utvalda för att ge nyanserade svar och nya infallsvinklar. Även om jag inser att boken inte kommer att läsas vitt och brett är det ett välkommet tillskott som nyanserar och fördjupar litteraturen på konstområdet.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

by

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Given – underhållande och vemodig läsning om samhälle i förfall

by

Titel: Given
Författare: Sam Lipsyte
Översättning: Nina Nilsson
Förlag: Brouwers & Rådström
Utkom 201203
ISBN: 978-91-979806-0-9

Milo Burke, som är jaget i Given, närmar sig 40 och har glidit långt ifrån sin ungdomsdröm att bli en stor konstnär. Nu jobbar han som ”fund raiser” på det konstnärliga universitetet Mediokra. Även om han inte är där han helst skulle vilja så tycks han gilla läget – trots allt har han ett hyggligt jobb, är gift med Maura och har en treårig son, Bernie. Ganska tidigt i boken börjar dock tillvaron gunga för Milo. Han blir avskedad, ser tecken på  att Maura har en affär med en arbetskamrat och börjar tappa fotfästet i det stora hela.

Milo får en chans att få tillbaka sin tjänst om han fixar en stor giv (som de kallar sponsorbidragen) från den förmögne Purdy, som är en gammal ungdomskamrat. Det visar sig vara en chans som drar Milo ännu längre bort från sitt trygga liv. I stället får han nya bekantskaper som Purdys okända son, den bittra krigsinvaliden Don och hans drogade flickvän, Sasha.

Trots att han bara träffar dessa personer kort verkar han få en djupare relation till dem än till sin ständigt uppkopplade hustru, sin ostyrige son och sin mamma Claudia, som skapat ett nytt liv tillsammans med sin nya kärlek Francine sedan Milos alkoholiserade och vänstrande pappa dött.

Given innehåller en typ av svart humor som gör det till en underhållande men samtidigt vemodig läsning. Det känns som om jag har stött på Milo Burkes personlighetstyp förr, möjligen i yngre versioner, kanske som Hunter S Thompson i Fear And Loathing in Las Vegas eller någon annan amerikansk romanfigur för ett par-tre decennier sedan.

Milos distanserade hållning, cynism och bitterhet kombinerat med hans och andra rollpersoners rikliga bruk av alkohol och andra berusningsmedel (droger, godis…) känns i alla fall bekant, även om Milos omvärld är modern. Given är en träffande satir av många moderna fenomen som kooperativa förskolor, absurda reality-såpor, internetporr, curlande föräldrar och trendiga dieter.

Milo ser tillbaka på sin barn- och ungdom utan sentimentalitet. Det var inte bättre förr, men ändå fanns det ett hopp. Vad Given skildrar är ett samhälle i förfall, en amerikansk dröm i upplösning som karakteriseras av resignation och vilsenhet.

Romanen är intressant inte minst då det är Sveriges första crowdfundade roman och  Brouwers & Rådströms första bok.

Läs även recensioner i DN och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

#prataomdet – Berättelser från gråzonen – hoppas den sprids i landets gymnasieskolor

by

#prataomdet – Berättelser från gråzonen
ISBN: 978-91-85535-97-2
Förlag: Kalla kulor förlag

När Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vann Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare för att de stod bakom twittertråden #prataomdet var det en bekräftelse på kraften i sociala medier.
Jag tyckte det var roligt att Sofia Mirjamsdotter som jag haft kontakt med via bloggkommentarer och olika sociala medier fick priset. Hon har i många år varit en förgrundsgestalt som journalist och bloggare.

Ändå kände jag viss tveksamhet – eller snarare hade jag funderingar kring – att pristagarna fick pris för något som de visserligen satte igång, men där väldigt många andra bidragit med innehållet. Journalistpriserna brukar gå till pristagare som själva gjort en stor del av arbetet.

#prataomdet började med att DN-journalisten Johanna Koljonen diskuterade debatten kring sexbortts-anklagelserna mot Julian Assange. På Twitter skrev hon till sin samtalspartner:
Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns.

Strax därpå lade hon ut berättelsen om det hon varit med om. Hon försökte berätta hur hon hade hamnat i en situation där hon inte ens försökte säga nej, fast hon ville. Responsen blev snabb. Fler och fler svarade och många berättelser samlades in. En del finns på plattformen Prata om det.

Nu har boken kommit – och trots att den är i ett behändigt format lagom för att ha med sig i fickan är det en bok med stort innehåll.

När jag hörde att det blivit en gång av projektet var jag först tveksam. Jaha, nu ska det göras pengar på det också, typ. Jag väntade mig inte att det skulle fungera att föra över twitter och bloggformat till bokformat. Men jag bedrog mig.

Det är en stark bok med många berättelser om många olika situationer kring sex, när vi tassar i gråzonen. När någon övertalar någon att ha sex fast den personen egentligen inte vill, övertalar utan att använda våld, alltså. Eller när en kvinna har ett förhållande med en man och vaknar och upptäcker att han har sex med henne. Eller när några börjat att kramas och hångla men sedan känner den ene att det räcker och den andra vill fortsätta, för han eller hon har blivit upptänd och tycker det är elakt av den andra att vara med på noterna och sedan plötsligt avsluta.
Det finns mycket som rör sig i de gråzoner som förmodligen inte är olagligt men ändå något som ingen mår bra av att det sopas under mattan.
Berättelserna kryper under skinnet på en, för de är så ärligt berättade. Varje person har sitt språk.
Det här är en form av dokumentär skrift som är viktigt. Jag hoppas att den sprids på gymnasieskolor – så ungdomar tidigt får börja prata om det. Självklart hoppas jag att många av oss som gått ur gymnasiet för länge sedan också läser boken, men ju tidigare vi lär oss att ta upp det här med sex och alla dess gråzoner och vi tar bort hycklandet och hyschandet och ärligt kan prata om det, desto bättre. Desto lättare kan vi lära oss att hantera de här ofta både känsliga och svåra situationerna – och vi lär känna oss själva bättre och kan därför bättre förmedla vad vi känner och vill

Johanna Koljonens första text satte igång en lavin av twitterinlägg, bloggposter och journalistiska texter. Boken #prataomdet innehåller ett urval av de publicerade texterna.

Mer om boken på förlagets hemsida.

Recension i Svenska Dagbladet

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Människor som gått till överdrift av Kalle Lind: lämnar inga massiva avtryck

by

Titel: Människor som gått till överdrift
Författare: Kalle Lind
Illustratör: Nisse Lind
Förlag: Roos & Tegner
ISBN10: 9186047167
ISBN13: 9789186047160

Kalle Lind. En man med ett skägg. En man som tycker om att förhålla sig litesådär lagom avmätt till tillvaron.
Kalle har jobbat som manusförfattare (julkalendrar), humorist (i P3), skribent (bloggar flitigt) samt författare. Förmodligen har Kalle åstadkommit en hel massa mer men han är så skönt avmätt och lättsam att han väljer att inte förhäva sig.
Att han även väljer att ge ut sin bokserie ”människor …” i en exklusiv signerad samlingsutgåva i specialdesignad trälår rimmar troligtvis väl med denna inställning.

Jag har läst ”människor som gått till överdrift”, del två i en trilogi som för övrigt utgörs av människor det varit synd om respektive dito som haft fel. Här får man ta del av småputtriga betraktelser av kända människors tokerier. Bosse Parnevik har fokuserat för mycket på sig själv. Stig Larsson (ja Stig, inte Stieg) har varit överdrivet kräsen. I avsnittet om Steffo Törnquists extrempedagogik ger Kalle sig själv en smakfull känga för sin inte helt avslappnade stil på ungdomens skolfotograferingar. På det hela taget ligger boken hela tiden och väger mellan att ha fingertoppskänsla och att bara kännas gubbgrabbig.

Första halvan av min läsupplevelse präglas av viss skepticism. Jag irriterar mig på den medvetet oseriösa tonen, den sköna modernt gubbiga hipsterstilen och underskottet på kvinnor. Men jag läser trots allt vidare. Det är trots allt ett skönt flyt i texterna. Det går helt enkelt helt utan motstånd. Detta är inte nödvändigtvis av godo. Eller för den delen av ondo. Allt beror på vad man är ute efter.

Boken lämnar inga massiva avtryck. ”Människor som gått till överdrift” utgör en lättsmält samling anekdoter som man gärna kan fördriva en söndagseftermiddagen med. Den slinker ner på samma sätt som en bakis-romantisk-komedi. Enkelt och utan åthävor.
Ge boken i födelsedagspresent till den där läsosugne kompisen som gillar igenkänningshumor så träffar du förmodligen helt rätt.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om , ,