Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg: smärtsam, lyrisk, sorgsen och en stor helhet

by

Titel: Och allt skall vara kärlek
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Ordfront
Utgiven: 2011
ISBN10: 9170375941
ISBN13: 9789170375941

Kristian Lundbergs roman ”Och allt skall vara kärlek” vann Sveriges Radios Romanpris i mars 2012. Det är en roman som tar vid där författarens förra bok ”Yarden” slutade.

Det är en utvidgad berättelse om arbetet på Yarden, omställningsplatsen i hamnen i Malmö, där de anställda inte har några rättigheter, endast skyldigheten att ställa upp när de får frågan om de kan jobba. Många är papperslösa flyktingar som inte får och kan göra sig hörda. Författaren arbetade där under ett års tid men efter att hans bok om arbetsplatsen publicerats fick han aldrig någon fråga om jobb igen.

Nu bor han bor nära sin gamla arbetsplats och han har sin son att ta hand om. Genom olika minnesbilder går han nu igenom sitt förflutna, sin barndom och ungdom. En far som var frånvarande och en mor som blev psykiskt sjuk, en fattig uppväxt i Malmös förort. Själv fastnade han i alkoholismen, vid 24 års ålder med delirium och minnesluckor och många av hans barndomsvänner är idag döda.

På Yarden var han tvungen att börja arbeta för att få in några pengar, det var också ett bra sätt att försvinna, att inte synas, bara jobba och sova. En av hans arbetskamraterbehöver en läkare till någon som skadat sig. Arbetskamraten har hittat ett sätt att få lite mer pengar genom att ta betalt av andra människor som kommit till landet och som behöver försörja sig, hierarkier i hierarkier, allt för att överleva. Han möter en vän från dryckestiden och vännen undrar varför han hälsar på honom. Han hälsar på sin mor i hennes illaluktande lägenhet och minns.

Han ser ett foto av sig själv som barn, uppe i trädet, allvarlig och liten. Och han minns olika saker från barndomen, inga ljusa minnen ibland svårt att läsa om, han minns vintern i det kalla huset och fyllan och drickandet. Och han minns i små bitar. Flera av bitarna upprepas genom berättelsen, allt för att göra det uthärdligt och förståeligt. Men framförallt minns han sin kärlek, hennes ljusa hår som hon så fint fäster bakom örat. Och han funderar över kärleken och varför han förstörde den. Hur beskriver man kärleken och hur hittar man tillbaka till den? Hur blir man fri från sina minnen?

En smärtsam berättelse skriven i lyriska sorgsna och klara stycken blir till en stor helhet.

Text: Aslaug Myhrberg

Här har Kulturbloggen recenserat Kristian Lundbergs roman Yarden.

Fler recensioner av Och allt skall vara kärlek:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Göteborgsposten.

Oblivion High – rolig mangaserie med djup i högstadieskola i Upplands Väsby

by

Titel: Oblivion Hign
Författare: Johanna Koljonen
Författare: Nina von Rüdiger
Formgivare: David Olgarsson
Förlag: Kolik Förlag
Utgiven: 201203
ISBN10: 9186509144
ISBN13: 9789186509149

Oblivion High av Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger är en mangaserie som utspelar sig i Upplands Väsby, en ort norr om Stockholm med massor av trista höga sterila hus. De berömda blå husen har alla sett som varit i Upplands Väsby. Husen finns med i mangan. Svensk tristess och betongghetto möter japansk berättarstil och övernaturliga väsen.

Det är häftigt att en teckningsstil och ett sätt att berätta som kommer från Japan nu slagit igenom så att de kan skapas i Sverige. Nina von Rüdiger som tecknat är ingen nybörjare inom manga, hennes mangaserier har varit succéer i Finland i flera år.

Oblivion High är snyggt tecknad, i typisk mangastil. Den som inte är så van med manga kan dock ha problem i början att riktigt veta vem som är vem, personerna kan se ganska lika ut.

Trots att berättelsen har några riktigt övernaturliga inslag – som att den mytologiska figuren Näcken tar sig in i en fjortonårig japansk utbytesstudent för att få gå på högstadiet – är serien samtidigt realistisk. Det övernaturliga hamnar mitt i tonårslivets alla problem med sex, relationer, vänskap, coolhet, smygrasism, mobbning, slagsmål och ambitiösa lärare och en lärare som är rena rama förtryckaren.

Speciellt gillar jag fördjupningarna, att serieberättandet då och då avbryts av en sida med text med sagor och legender.

Serien skildrar de två förväntansfulla 13-åringarna och bästisarna Soon Mi och Nin. När de börjar i högstadiet hamnar de trist nog längst ner i hierarkin över hur coola de är. Även värre blir det när Soon Lis familj tar emot den japanske utbyteseleven Masato som är helt bortkommen och gör bort sig hela tiden.

Fast vi som läser serien vet ju att Masatos kropp intagits av Näcken.

 

Lite fakta om boken från bokförlaget:
Under första dagen på högstadiet råkar vännerna Nin och Soon Mi se en naken ung man sitta vid vattenbrynet. Mannen försvinner spårlöst, men dyker upp igen som klassens nye japanske utbytesstudent Nix. Det tar inte lång tid för tjejerna att inse att den mystiske nykomlingen i själva verket är sagornas Näcken.

Frågan är om den odödlige men malplacerade Näcken kommer att klara av högstadielivet? Och kommer hans vänskap att ge dem en fribiljett till skolans häftiga elit eller gör det istället att han också blir en av “töntarna”?
Oblivion High är en högoktanig äventyrssåpopera i mangaformat med övernaturliga inslag, förlagd till den gråa svenska förortsvardagen i en högstadieskola i Upplands Väsby.

Om seriens författare och illustratör:
Nina von Rüdiger är professionell illustratör, grafiker och serietecknare, och har utöver Oblivion High bland annat gjort illustrationer och grafik för Wahlströms Bokförlag, Yasuragi Hasseludden, Högskoleverket och Historiska Museet.

Johanna Koljonen är manusförfattare, krönikör och radiopratare som bland annat varit programledare för P3 Kultur. Hon slog igenom som rikskändis när hon vann tv-programmet “På Spåret” tillsammans med Markcus Birro, och har under sommaren hörts i radioprogrammet “Jättestora frågor med Johanna Koljonen”.

Serien har en egen webbplats, där kan du hitta mer information och senaste nytt om serien.

Relaterat: Recension i Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Roza Takiporians novellsamling ger mersmak

by

Om att gråta sig till sömns och annat trams
Författare: Roza Takiporian
Förlag: Mimer bokförlag
ISBN: 978-91-979277-2-7
Utgiven: 201202

Novellsamlingen Om att gråta sig till sömns och annat trams är Roza Takiporians debutbok. Bara 23 år gammal har hon gett sig på att skildra glimtar ur livsöden för en lång rad människor i olika åldrar.

Takiporians noveller behandlar åldrande och sjukdom, livslånga kärlekar, ofödda barn och förlorade barndomsår. Den röda tråden i dem är att de alla handlar om någon slags oåterkallelig förlust, saknad och sorg. Bara en av de elva novellerna har ett lyckligt slut, men den är nog den som känns minst trovärdig.

Språket är målande och ibland känns det som om den unga författaren tar i i överkant och i det närmaste frossar i starka känslor. Men ibland griper berättelserna tag på allvar, kanske speciellt när Roza dämpar sig något och låter läsaren läsa lite mellan raderna. En av de starkaste novellerna tycker jag en liten saga om en gumma som bodde i en pumpa och hennes utflyttade son.

I de olika berättelserna framkommer att Roza Takiporian är medveten om svårigheten med att fånga de riktigt starka upplevelserna i ord, men hon framhåller samtidigt nödvändigheten av att försöka skriva ned sina känslor. Hon återkommer också till flera gånger till vikten av att ta vara på dagen – till att ”man får aldrig blunda bort åren”.

Som debutant är Roza Takiporian absolut en lovande författare och Om att gråta sig till sömns och annat trams ger mersmak för hennes kommande alster. I nästa bok hoppas jag att vi får lära känna några av hennes personer lite mer på djupet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kartan och landskapet av Michel Houellebecq – väcker starka känslor

by

Titel: Kartan och landskapet
Författare: Michel Houellebecq
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201111
ISBN: 978-91-0-012638-4

Konstnären Jed Martin är trött på livet. Han är en typisk Houellebecqfigur, en ensam medelålders man som verkar ha gett upp. Dock har Jed Martin nått en viss framgång med sina bilder av Michelinkartor och sina porträtt av människor i deras arbetsmiljö. Hans mest berömda verk har titeln ”Bill Gates and Steve Jobs discussing the future of information technology. The conversation at Palo Aalto”.

I Kartan och landskapet har författaren skrivit in sig själv. Jed Martin anlitar nämligen Michel Houellebecq som skribent för sin utställningskatalog. Och författaren är inte nådig i sina beskrivningar. Houellebecq luktar illa, ansiktet är rödflammigt och han kliar sig ursinnigt på fötterna så att de blöder. I den senare delen av boken blir Houllebecq plötsligt mördad och romanen går från satir till kriminaldrama. Ja, det är faktiskt rena massakern, författarens hund stryker också med på kuppen!
Men det är inte intrigen eller karaktärerna som är det väsentliga i Houellebecqs böcker. Det är idéerna. Michel Houllebecq är en provokatör, en sanningssägare och kanske rentav en moralist. Det enda som räknas i vårt moderna samhälle är jakten efter sex och pengar – och evig ungdom. Kroppsligt förfall skys som pesten. Det finns ingen författare som kan beskriva konsumtionssamhället på ett sådant brutalt sätt som Michel Houellebecq. Konstnären Jed Martin är bara en affärsman. Mänskliga relationer och sexualitet är i högsta grad varor på marknaden.

Houllebecq väcker starka känslor och jag skrattar ofta av pur förskräckelse när jag läser Kartan och landskapet åt författarens drastiska formuleringar och svarta humor. Houllebecq har kallats pornograf, misantrop, nihilist och har anklagats för kvinnoförakt. Vilket inte är så konstigt i och med att han bl.a. sagt att ”prostitution gör alla lyckliga”. Hans roman Plattform (2002) blev mycket omdebatterad, där påstås nämligen att sexturism i Thailand kan lösa den materiella och andliga nöden i världen. Plattform är enormt porrig, det är sex på längden och tvären och mycket könsord.
Det är sant att kvinnorna är objekt i Houellebecqs universum, de poängsätts ständigt av männen. De ska ha fasta bröst och stjärtar och spänstiga vaginor. Dock är de ofta driftiga och engagerade affärskvinnor, som Jed Martins kärlek den ryska Olga. Det verkar som om Houellebecq är ännu skoningslösare mot männen i sina romaner. Hans vanlige huvudperson är en lönnfet, medelålders man som hasar runt i tillvaron utan mål och mening.
Man kan fråga sig varför författaren tar i och provocerar så mycket i sina romaner och i sina uttalanden i media. Kan det vara så att Houellebecq vill skapa en reaktion hos sina läsare?
Få oss att se vad som händer med människor som lever under den globala marknadsekonomins villkor. Jag har en känsla av att Hoellebecqs romaner kommer att tillhöra framtidens klassiker.
Iggy Pop lär ha sagt att den enda bok han gillat de senaste 10 åren är Houllebecqs roman ”Refug” (2006).
Kartan och landskapet fick Gouncourtpriset 2010.

Text: Ulrika Bergman

Relaterat:
Dagens Nyheter och Expressen och Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Innan tuppen gal av Cesare Pavese – en italiensk klassiker nu i svensk översättning

by

Innan tuppen gal
Författare: Cesare Pavese
Förlag: Modernista
Serie: En modern klassiker 12
Utgiven: 201202
ISBN: 978-91-86021-58-0

”Allt detta är äcklande. Inte ord. Inte gest. Jag ska inte skriva mer” skriver Cesare Pavese i sin dagbok hösten 1950, nio dagar innan han begår självmord.

”Innan tuppen gal” är en bok innehållande två berättelser ”Fängelset” och ”Huset på kullen”. Båda berättelserna handlar om två olika huvudpersoner som båda lever i en ensamhet i ett ganska rått samhälle. Deras avstånd till världen runtomkring och deras betraktelser om omvärlden skapar en nyfikenhet hos läsaren att få veta mer och framförallt att få veta hur berättelserna kommer att sluta.

Bokens titel anspelar på Jesu ord om att han kommer att bli förrådd tre gånger innan tuppen kommer att gala. ”Men vari ligger egentligen förräderiet? I oförmågan att kämpa? I fegheten eller den filosofiskt grundade insikten om kapens futilitet? Det är frågor som varje läsare måste tänka över själv”, skriver författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky i förordet. Det är frågor som genomsyrar hela boken.

I ”Fängelset” får vi möta Stefano som tidigare suttit i fängelse men nu är frisläppt. Stefanos betraktelser av staden och människorna där, och hans dialoger med andra (näst intill bara män) är för mig en något märklig och segdragen berättelse vars dialoger är ganska ålderdomliga. Dialogerna talar bland annat om kvinnor som ”getter” och svaga och dumma. Jag svårt att se hur denhär typen av berättelse skulle kunna betraktas som ”sällsynt klart och djupt verk”, som Torbjörn Elensky uttrycker sig i förordet. För mig är det istället Cesare Paveses mäktiga språk och huvudpersonens tankar om fängelse kontra frihet som gör att jag som läsare håller mig kvar i boken.

I ”Huset på kullen” får vi möta Corrado, en lärare, som nu försöker finna sitt sätt att överleva det grymma inbördeskrig som pågår i Italien mellan de svarta och röda. Det är ett rått krig, men åter igen använder sig Cesare Pavese av sitt mäktiga språk och drar in läsaren i berättelsen genom beskrivningar av flyglarm, naturskildringar och den fasa och skräck som kriget spred med sig. På världshuset har Corrado sin hemstad, men tvingas så småningom fly på grund av det som pågår runtom. Han möter bland annat Cate som han hade ett förhållande med som ung, och hennes son Dino, som blir en viktig del av hans liv. Fler kvinnofigurer dyker upp i boken, och alla har de en något underlig relation till huvudpersonen. Åter igen beskriver Casare Pavese kvinnan som svag och dum, med utttryck såsom ”Den som pratar brevid mun är ett fruntimmer, inte en man”.

”Du är som ett barn, ett stolt barn. Ett av dessa barn som är olyckliga, som saknar nåt, men som inte vill att man talar om det, att andra får veta att det lider. Det är därför jag tycker synd om dig. När du talar med dom andra är du alltid ond, elak. Du är rädd, Corrado”, säger Cate till Corrado.

Berättelserna och dess dialoger får mig att fundera över författarens egna liv och hur pass mycket av det som uttrycks i boken egentligen är uttryck för de känslor som författaren själv hade, innan han avslutade sitt liv den där hösten 1950.

Text: Jenny Lagebjörk