Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Det skimrande rika Havet hos Monika Fagerholm och Martin Johnson

by

Titel: Havet. Fyra lyriska essäer
Författare: Monika Fagerholm och Martin Johnson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-0-013033-6

Monika Fagerholms och Martin Johnsons Havet är en bok av intryck. Här samsas poeter och drömmare, en marinekolog och en lots, och flera andra personer som har havet gemensamt. Många gånger är man i Östersjön, men även Medelhavet och större hav än så förekommer. Ibland handlar boken om sig själv, som i avsnittet om Doris Lessing och David Shields. Vetenskapliga fakta om hur det går till när kroppen hamnar i kallt vatten blandas med ögonblick från de båda berättarjagens uppväxt – på Fårö respektive i Österbotten. Litteraturen och de mänskliga villkoren återkommer ständigt. Ibland flyter funderandet iväg för att inte alls handla om havet. Sedan återvänder man dit, eller så inleds ett nytt kapitel.

Ett textparti från det första fragmentet återfinns nästan ordagrant i slutet, vilket gör mig förvånad och samtidigt binder ihop. Att de vågar! En fråga som väcks under läsningens slutfas rör formen: Hur hittar man en form bland alla dessa tillvaratagna vrakspillror? Hur vet man när boken är klar? Kanske blir den aldrig det, klar alltså.

Den öppna formen gör att man som läsare känner sig delaktig i en oändlig diskussion. Kanske passar boken bättre för lugn och koncentrerad läsning hemma i fåtöljen än på tunnelbanan – de olika trådarna fick min egen associationsförmåga att väckas till liv, och plötsligt befann jag mig i min egen fantasi snarare än i bokens. Inte någon rak handling som man fastnar i och som driver läsaren vidare av sig själv, men alla referenser och mina egna, gör boken rikare och till min egen. Till sist gav jag efter för min impuls att anteckna, stryka under. Jag som aldrig gör det i böcker.

Det personligt poetiska språket inspirerar mig att försöka uttrycka mina tankar lika exakt. I början var de uppstyckade meningarna ett irritationsmoment, men efterhand så tänkte jag inte på det. Kanske anpassade jag min läsning efter bokens rytm, eller så blev meningarna längre allteftersom ämnena fördjupades.

Något annat som jag hade svårt för, var de otydliga berättarjagen. Mina förväntningar om en utkristallisering med hjälp av återkommande detaljer, uppfylldes inte till fullo. Platser, personer och referenser kan delvis kopplas samman med ett särskilt berättarjag, men samtidigt får man som läsare tillåta det öppna och flytande, för det är Havets karaktär. Kanske kan en andra genomläsning få jagen och strukturen att framträda tydligare. Kanske är tydlighet inte något eftersträvansvärt i denna genre: den lyriska essän. För öppenheten inspirerar, och det som finns kvar hos mig efteråt är en önskan om att någon gång få skriva en bok som den här: så vacker och behändig till sitt yttre. Så skimrande rik till sitt inre.

Frida Niblaeus

Mr Dixon försvinner av Ian Sansom – en lättsam humordeckare

by

Titel: Mr Dixon försvinner
Författare: Ian Samson
Förlag: Massolit
Utgiven: 201204
ISBN10: 918664940X
ISBN13: 9789186649401

Mr Dixon försvinner är den andra delen i Ian Sansoms serie om bibliotekarien Israel Armstrong. Israel har flyttat från London till den nordirländska byhålan Tumdrum där han försörjer sig som ambulerande bibliotekarie. Han kommer med sin bokbuss för att delta i ett jubileumsfirande på varuhuset Dixon & Pickering, men dras i stället in i en brottshistoria och är plötsligt huvudmisstänkt för kidnappningen av Mr Dixon.

Mr Dixon försvinner handlar om hur Israel Armstrong med hjälp av taxichauffören Ted försöker få fram fakta i målet för att rentvå sig själv. Det är en absurd, humoristisk deckarhistoria utan mord och våld. Israel är en bokälskande antihjälte som bor i ett hönshus, saknar klädsmak och har en flickvän i London som aldrig hör av sig. Han är jude och uppkallad efter staten Israel. I övrigt är både han och hela boken väldigt brittisk, karaktärerna är som hämtade ur en brittisk humorserie.

Ibland skymtar ett riktigt mörker hos den olycksdrabbade bibliotekarien, som när han gråter över sin döda mormor – mer över sin stora tomhet inför den än över hennes död – eller när han börjar tvivla på litteraturens värde, som han byggt sitt liv på.

Mestadels är det dock en lättsam och ganska underhållande roman som till exempel kan passa bra på semesterresan.

Marcus Redwicks Revolvern har svårt att hålla kvar läsaren

by

Titel: Revolvern
Författare: Marcus Sedgwick
Förlag: B Wahlströms
ISBN10: 9132160461
ISBN13: 9789132160462

Det är tidigt 1900-tal. I en torftig liten stuga i Kiruna sitter Sigge. På andra sidan bordet sitter hans far. Han är död. Hans kropp är låst i en onaturlig vinkel. Frusen till is efter att han gått igenom isen. Snart kommer det att knacka på dörren och det förflutna kommer ikapp dem alla, Sigge, systern Anna och deras styvmor Nadja. Det förflutna är guldfeber och död och det kommer till dem i form av Björnmannen Gunther Wolff. I skafferiet ligger faderns revolver gömd. En revolver som skapar känslor av såväl trygghet som skräck hos dem som har den nära. En revolver som är skillnaden mellan liv och död, om än inte på det sätt man lätt kan tro.

Marcus Sedwicks bok Revolvern klassas som tonårsläsning. Själv ser han det inte som att han skriver för tonåringar. Det vore förmätet för honom som 44-åring att tro sig kunna sätta sig in i hur en 15-åring tänker. I sin blogg skriver Sedgwick att han alltid skriver för sig själv. Han skriver om det han brinner för och han gör det rätt ordentligt. Under arbetet med boken besökte han svenska Kiruna för att få en känsla för den iskyla och det eviga mörker som dominerar berättelsen. Berättelsen rör sig mellan ett då och ett nu, båda lika kalla och fattiga. Sedgwick får med många tids- och platsspecifika detaljer men lyckas inte hela vägen med att hålla läsaren kvar i den uppmålade verkligheten. När han till exempel väljer att göra liknelser med Buddha är det svårt att hålla sig kvar på den frusna sjön i norra Sverige för över hundra år sedan.

Revolvern har ambitioner att vara en psykologisk thriller med tät intrig men lyckas inte hela vägen fram. Det går lite för långsamt. Björnmannen Wolff beskrivs inte som tillräckligt vansinnigt manisk för att man ska tro på att han ägnat ett decennium åt att förfölja familjen i jakt på upprättelse. Jag som läsare följer helt enkelt inte med Sedgwick in i hans värld och läsupplevelsen blir därefter. Helt okej som tidsfördriv men inget jag kommer att bära med mig särskilt länge.

Elin Lucassi

Samarbete med fluga av Lydia Davis – underfundiga språkexperiment som skulle ha roat Kafka

by

Titel: Samarbete med fluga
Författare: Lydia Davis
Förlag: Sekwa
Utgiven: 201205
Översättning: Malin Bylund Westfelt
ISBN: 978-91-86480-30-1

Hur kan egentligen en novell se ut? Det frågar jag mig när jag läser Lydia Davis berättelser som ibland bara består av två rader, liksom i titelnovellen Samarbete med fluga och som ibland växer ut till en drygt trettio sidor lång undersökning av Mrs D och alla hennes hembiträden. För att inte tala om ”Vi saknar dig: En studie av krya på dig – brev från en fjärdeklass” – en lång språklig, sociologisk studie av skolbarnens brev till en sjuk klasskamrat.

Lydia Davis talar om sina berättelser som noveller. Fast nog vill man gärna se de kortare texterna som prosadikter eller aforismer, filosofiska betraktelser som ofta avslutas med en knorr.
Sa jag berättelse? Det här är inte berättelser i vanlig mening. Berättelserna berättar inte en berättelse direkt..(nu börjar jag låta som Davis herself). Här byggs inte upp någon fiktiv illusion. Författaren är inte intresserad av att berätta en historia från början till slut, med dramatiska höjdpunkter, relationer mellan karaktärerna etc. Lydia Davis främsta arbetsredskap är språket och formen, så är hon också översättare och har översatt både Proust och Flaubert.
Man brukar säga att Lydia Davis är en ”författares författare”.

Tillvaron är absurd och inte utan humoristiska poänger, verkar denna författare vilja tala om för oss. Och kanske är det främst det mänskliga beteendet som är absurt och komiskt. Davis har nämnt Beckett som en influens, men jag kan inte låta bli att tänka på Kafka när jag läser hennes noveller. En av novellerna i ”Samarbete med fluga” har faktiskt Kafka som huvudperson. ”I Kafka lagar middag” har K ångest (naturligtvis..) över vad han ska bjuda sin älskade Milena på. Ska han endast kunna åstadkomma potatissallad! Antagligen skulle röbetssallad vara bättre funderar K vidare. En skalbagge som trillat på rygg, liksom i Kafkas berömda novell , finns också med här. Överhuvudtaget förekommer mycket insekter i Davis noveller, ofta flugor. ”I Kafka lagar middag” finns mängder av djur och insekter. Närmare bestämt: 1 ödla, 1 björn, 1 skalbagge, 1 fjäril, 1 mullvad, 1 trollslända, 1 kolibri, 1 mus, sniglar, ekorrar, getter och en svan. Djuren och insekterna används för att ”förklara” mänskliga känslor och beteenden som t.ex:
”hennes vänlighet var lika påtaglig som en flugas surrande på en lindblomskvist” (sid 25)

Blev ni något klokare av det? Nä, liknelsen får en absurd och komisk effekt.
Fast ibland sätter Davis fingret på något specifikt mänskligt och uttrycker detta på ett utsökt vis.

Som Kafka säger:
”Jag är smutsig – det är därför jag alltid skriker om renhet. Ingen sjunger så rent som de som befinner sig i det djupaste helvetet – man tror man hör änglar sjunga, men det är de andras sång” (sid 28).

Detta är underbar klokskap. Som sagt, jag har haft roligt i Lydia Davis sällskap samtidigt som jag undrat om huvudpersonerna har någon form av neurologisk diagnos. Jag tror faktiskt att Kafka dragit på munnen om han hade läst Lydia Davis noveller.

Text: Ulrika Bergman

Döda talar inte – Ann Cleeves – som Agatha Christie som skildrar vår tid, men svartare

by

Döda talar inte
Författare: Ann Cleeves
Översättare: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN10: 9100127426
ISBN13: 9789100127428
Som cd-bok

Kriminalkommissarien Vera Stanhope är rätt osannolik som deckarhjälte: en medelålders fet kvinna som dricker för mycket alkohol. Det låter lite som en parodi på den tidigare så vanlige deckarkaraktären. Serien om Vera Stanhope är dock inte alls några parodier. Det är spännande kriminalromaner som skildrar en värld långt bort från det småmysiga Midsomer.

Vera Stanhope är kriminalkommissarie i nordöstra delen av England, där det finns många slitna områden där arbetslösheten sätter sin spår och där finns små byar där de mer välbärgade bor ganska nära fattigare bybor.

Det som gör ”Döda talar inte” så bra är inte det ovanliga i att en medelålders kvinna som varken är snygg eller elegant är hjälten utan det är vad som skildras och hur det skildras som gör att jag inte kan slita mig från boken när jag börjat läsa. Författaren Ann Cleeves som själv bor i Northumberland i nordöstra England och har arbetat som övervakare, på kvinnojourer och inom sjöräddningen. Hon har skarpt öga för de talande detaljer som ger trovärdighet åt berättelsen och samtidigt kommer vi människorna nära. Även om jag kan reta mig på Vera Stanhope känner jag respekt för henne, precis som om jag hade mött henne i verkligheten.

I ”Döda talar inte” är inget svart eller vitt. Vera nöjer sig inte med att hitta mördaren, hon vill förstå.

Bokförlaget skriver om boken och författaren:
Återigen befäster Ann Cleeves här sin plats som mysdeckarens nya drottning. I samma tradition som Agatha Christie rör hon sig knivskarpt mellan tonträffande personporträtt, engelska gröna kullar och kluriga mordutredningar.

Delvis håller jag med, men delvis inte. Visst behärskar Ann Cleeves konsten att liksom Agatha Christie långsamt veckla upp en puzzeldeckare, vi pendlar med i berättelsen och misstänker än den ena, än den andra. Men samtidigt får vi en resa igenom människors psyken och dess öden och vi lider med människorna. Det är välskrivet, helt enkelt.

Det är en tröst för alla oss som inte är perfekta att läsa om en kvinna som trots att hon är så helt fel, enligt svenska arbetsgivares ideal, ändå är en skicklig utredare. I Sverige anställer ju arbetsgivare i stort sett ingen som fyllt 50 år och definitivt inte en överviktig kvinna som Vera. Kanske kan sådana här deckare öppna ögonen för en och annan åldersdiskriminerande svensk arbetsgivare – att få dem att inse att människor kan vara duktiga utan att vara snygga trettioåringar.

Som vanligt har Vera vid sin sida sin unge vapendragare polisassistent Joe Ashworth. Genom honom får vi en inblick i det brittiska systemet där kvinnor fortfarande förväntas stanna hemma med barnen de första åren.

”Döda talar inte” är en av bästa kriminalromaner jag läst på länge. Det var en sådan deckare som jag bara ville läsa och läsa och jag kunde inte slita mig. Det är spänningen men samtidigt beskrivningarna av människorna och samhället som gör till en kriminalroman med betoning på roman.

Handlingen?
Tja jag kan lika gärna kopiera vad bokförlaget skrivit:
En ung mamma förälskar sig i en kontrollerande äldre man. Kort därefter drunknar hennes lille son i ett badkar. Ett år senare hittas socialsekreteraren som arbetat med fallet strypt i ett badhus. Den som finner kvinnan är Vera Stanhope: kriminalkommissarien som arbetar för mycket, väger för mycket, dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet, då ännu ett mystiskt lik dyker upp i den pittoreska småstaden.

Här har Kulturbloggen recenserat första delen av tv-serien om Vera som nyligen släppts på dvd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,