Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

by

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att ”alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Teaterkritik: Dövheten – gripande, rolig, vacker och berörande

by

Foto: Sören Vilks

Dövheten
Text Niklas Rådström
Regi Peter Langdal
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scenografi Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Mask Sofia Ranow
Drottningsholmsteater i samarbete med Dramaten
Premiär på Drottningholms slottsteater 4 september 2019
Medverkande Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig

Fyra av Sveriges mest erfarna, duktiga och rutinerade skådespelare på scen i den anrika Drottningholms slottsteater är redan det ett starkt skäl att se denna föreställning. Allt ljus i hela salongen sker med stearinljus, stämningen ger känslor från tider mer än hundra år tillbaka. Det är en enastående estetisk upplevelse att vara där, känna atmosfären och se denna stilistiskt fulländade föreställning. Föreställningen är nära tre timmar lång, men tiden flyger iväg, trots att sittplatserna inte tillhör de mest bekväma.

Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.

Titeln anger vad berättelsen kretsar kring: Ludwig van Beethoven, en av världens största kompositörer hade hörselproblem och blev döv, men kunde ändå komponera odödlig musik. Vi får uppleva hur han, liksom alla de människor som levt tidigare och som satt avtryck i historien, också är människor av kött och blod, med känslor och reaktioner och inte alltid några goda föredömen. Beethoven, spelad så starkt av Johan Rabaeus att det känns som att Beethoven är där framför oss. Trots att spelstilen på denna scen kräver mycket tydligt spel med röster och gester som hörs och syns, ett spel som är långt från den naturalistiska realismen men ändå är så trovärdigt.

Salongen har förstås sina begränsningar. När skådespelarna rör sig utanför scenområdet kan det vara svårt att uppfatta allt av alla i den långsmala publikdelen, trots de rutinerade skådespelarnas röster.

Handlingen i pjäsen startar på kvällen den 23 maj 1824. Beethovens ”Nionde symfonin” har precis framförts offentligt för andra gången för en halvfull salong. Beethoven är rosenrasande och anser det vara en stor skandal och ett fiasko, trots att premiären några veckor tidigare hade varit en succé. Hans brorson Karl däremot menar att det var väntat att salongen inte skulle fyllas, den förväntade publiken har åkt från Wien till sina sommarställen.

Föreställningen handlar både om Beethoven och hans dövhet, hur han lider av att dövheten inte betyder tystnad utan innehåller tinnitus, brus, en mängd skräpljud och hans enda sätt att kommunicera med omgivningen är att han måste läsa vad de andra skriver på lappar eller griffeltavlor. Samtidigt är han oerhört musikalisk och kan höra musiken inom sig och därför kan han komponera musik. Men att han har musikaliskt gehör gör inte att han har känslomässigt eller socialt gehör. Han har hand om sin brorson Karl. Beethoven är starkt fäst vid Karl men hans kärlek visar sig i att han försöker styra och ställa över Karl, tvinga honom att leva det liv Beethoven vill.

Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.

Föreställningen är rolig emellanåt också, men detta balanseras väl och det blir inte tramsigt. I första akten kände jag emellanåt att spelet var lite överdrivet, för tydligt. Det lämnades inte så mycket kvar åt mig själv att lista ut eller förstå. Jag förstod att Beethoven led och att han var grinig och svår att ha att göra med.

Dövheten är en gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande i samspel med både levande och döda. De finaste delarna för mig var tankarna kring skapande och musik. Och skådespelarnas insats där alla fyra var lysande.

Musikalrecension: Spelman på taket – Dan Ekborg är alltigenom perfekt i rollen som mjölkbonden Tevye

by

Spelman på taket
Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Manus Joseph Stein
Musik Jerry Bock
Sångtexter Sheldon Harnick
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg
Premiär i Dansens Hus, Stockholm 24 augusti 2019

Magiskt, starkt, helgjutet, enastående och Dan Ekborg är alltigenom briljant som mjölkbonden Tevye. Det är som om rollen väntat på att just Dan Ekborg ska träda in i den.

Liksom en spelman på ett tag måste trixa och kämpa för att hålla balansen, lika utmanande är det för den judiske familjefadern Tevye att få ihop tillvaron då allt verkar vara på väg att förändras och rasa. En känsla som många, förmodligen de flesta, kan associera till.

Spelman på taket är en underbar berättelse, en av de stora musikalerna med den världskända sången ”Om jag hade pengar”. När nu Stockholms stadsteater sätter upp den i regi av Ronny Danielsson i Dansens hus är det helt underbart: musiken, koreografin, dansarna, skådespelarna – allt så välgjort och samspelt. Föreställningen tar tre timmar (med en paus) men inte ens sekund känns seg eller långsam. Tiden flyger iväg och jag vill se den igen, en gång till.

Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.

Musikalen ”Spelman på taket” Spelman på taket är en stark och tyvärr evigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner. Konflikten mellan den trygghet traditionen ger och hur traditionen utmanas av samhällets utveckling är klassisk. Det är något som många kan relatera till. Förföljelse av folkgrupper sker också i vår tid i många olika delar av världen och grupper som tvingats emigrera. Ett sätt att klara den nya situationen kan vara att försöka bevara sina traditioner, som ibland kommer i konflikt med den nya omvärldens värderingar.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet berättar om bakgrunden till den utsatta situation som de östeuropeiska judarna befann sig i under decennierna kring år 1900, den tid som musikalen skildrar:
Situationen hade sina rötter i medeltiden då engelska, franska och tyska furstar och kungar förföljde sina judiska folkgrupper, då öppnad östeuropeiska härskare sina bygder för flyktingarna. Men efter att de östeuropeiska judarna efter att ha levt tämligen ohotade i hundratals år utsattes de för brutala vågar av repression. Den första stora pogromen i Ryssland inträffade i Odessa 1821 och det blev vida värre under seklets andra hälft.

Teaterkritik: Arg gubbe på Teater Giljotin

by

Foto: Palle Lindqvist

Arg gubbe
Av Michael Segerström
Regi Ejvind Andersen
På scen Michael Segerström
Premiär på Teater Giljotin 30 juli 2019′

Michael Segerström är modig. Över sextio år gammal träder han fram och berättar att han kommit till insikt att han är homosexuell. För detta möter han många olika reaktioner.
En del gratulerar honom. Varför får han en massa gratulationer när hans läggning mest känns som ett straff? säger han i föreställningen där han berättar om sin resa fram till beslutet att träda ut ur garderoben.

Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.

I föreställningen, som är en monolog har skrivit själv, berättar han om sin uppväxt och hur han tryckte ned sina känslor för män. Han växte upp på en mindre ort i Skåne under 1950-talet, i en tid och en plats då det inte var lätt att sticka ut från mängden och homosexualitet var inte accepterat.

Utan tvekan är han både modig och en duktig skådespelare. Hans monolog blir aldrig tråkig, han växlar med röstläge och kroppsuttryck då han låter sina olika personligheter komma till tals. Det är medryckande att höra hans personliga berättelse. Bra tajmat med premiär under Prideveckan i Stockholm.

Samtidigt tycker jag det är sorgligt att någon människa alls behöver ”komma ut”. Spelar det alls någon roll vilken sexualitet någon människa har? Det som

Jag fängslades av hans berättelse men hade gärna hört mer om arga gubben och hur farligt det kan vara för en människa att inte kunna leva ärligt med vem hen är, inte ens kunna vara sann mot sig själv. Vad ger det för skador inom en människa? På sätt och vis tycker jag det temat är det mest intressanta.

Lite fakta om Michael Segerström:
Segerström har varit en del av Sveriges teaterliv sedan 1970-talet då han bland annat ingick i Tältprojektet ”Vi äro tusenden”, som turnerade i Sverige sommaren 1977. I början av 1980-talet skrev han och spelade huvudrollen i SVTs barnprogram På kurs med Kurt, som sänts i repris flera gånger.

Segerström har varit engagerad vid Boulevardteatern som han var med att starta och driva (1984-2006), Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater och Helsingborgs Stadsteater. 2008 mottog han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin roll som den hunsade, arbetssökande Bernhard i filmen Darling.

År 2013 debuterade Segerström som skönlitterär författare med novellsamlingen Berättelser från köpingen som sedan följdes 2015 av Trelleholla – ondare än ont, en blandning av spänningsroman och en satir över ”det svenska deckarundret”.

Välspelat och märkligt när krisande karriärkvinna skildras – Vilse på Teater Tofta

by

foton Viktor Parkrud

Manus: Göran Parkrud

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi och ljusdesign: Beate Persdotter Löken

Kostym och mask: Heidi Saikkonen

Koreografi/ rörelseinstruktion: Sara Suneson

Ljud och scenteknik: Patrik Vörén

Spelas till och med 17/8 i Magasinet på Tofta Herrgård 15 km utanför Kungälv – föreställningens längd c:a 2 ½ timma inklusive paus

Urpremiär: 6/7 2019

Denna ambitiösa sommarteater på Västkusten, belägen i ett naturskönt odlingslandskap med havet inte långt borta 10-års jubilerar. Med sin förkärlek till Norén och Strindberg sannerligen en kontrast till farser som pågår parallellt på friluftsteatrar längs Västkusten. Spelplatsen ett loft med scen mitt i, under takbjälkar med publiken placerad tätt inpå i sektioner på kortsidorna. Man hör alla repliker utan problem, fast måste acceptera att inte alltid kunna se skådespelarnas ansikten. De två trappuppgångarna och långsidans port tas i anspråk för entréer och sortier. Utrymmet och logistiken medger högst begränsade möjligheter avseende kulisser och rekvisita. Dramatikens epicentrum i sommarens uppsättning en järnsäng med tjock madrass. I övrigt märks ett pentry, avsatsbord med laptop samt ett antal väskor och påsar.

Mitt första besök ägde rum 2017 då Jonas Gardell valts till manusförfattare. I fjol hade en av teaterns grundare – psykologutbildade dramatikern Göran Parkrud – skrivit pjäsen Törst som jag varken sett eller läst. I går hade den fristående fortsättningen premiär. Vi kastas in i underliggande konflikter mellan två systrar, vars orsaker nog kan förklaras av vad som hände lillasyster Cecilia i Törst. I uppföljaren har hon (Lisa Parkrud) i båda akterna en längre uppgörelsescen med sin extroverta, tämligen bittra storasyster (Susanna Helldén).

Fristående fortsättningen kretsar kring den fem år äldre systern Tove vars liv hamnat i ett ansträngt läge. Sommarlovet tillbringar hon i en primitiv stuga utrustad med potta. Stugan hon får bo i ägs av det kollektiv systern tillhör, vilka kallas hippiesekt av utseendefixerade rektorn Tove. Ljusa sommarmånader ska ge andrum och förlustelser, men också utrymme för nödvändigt skolarbete eftersom hon har över fyrahundra oöppnade jobbmejl. Det är tanken, vilket innebär att besök av såväl biträdande rektor som den gifte älskaren är inplanerade.

Ytterligare en person, en busschaufför som anmält skolan hans son går i till Skolinspektionen, knackar på oannonserat, blir första gången bryskt avvisad. Lars Magnus Larsson (som jag sett i ett otal roller under många år på Folkteatern) gestaltar finkänsligt en frustrerad, brydd busschaufför med ett förflutet i musikbranschen, en figur som visar sig vara mer än en engagerad pappa till sonen Gunnar. Övertygar med sitt vankelmod! Vilse utspelas i nutid i samma område som spelplatsen.

Finns inget att anmärka på i hur skådespelarna tar sig an sina roller, tvärtom. I centrum strålar Susanna Helldén (tillika nedproducent) i en nervig tolkning, av en snärjd individ på väg att tappa DET. Hon är så taggig och uppumpad med bristande självinsikt att det blir hjärtskärande. Hon lider av ”skjuta-upp-mödosamma- aktiviteter- sjukan” (samma s.k prokrastinering er recensent ibland drabbas av) och utebliven impulskontroll, brister som jag inte får att gå ihop med Toves ansvarskrävande syssla. Malin Molin imponerar stort som både uppfordrande och ömsint. Vi förstår att passionen för tango ger efterlängtat utlopp, för att kunna upprätthålla en strikt effektiv fasad i yrkeslivet som biträdande rektor. Ett synnerligen naturligt agerande!

När jag för andra gången ser Lisa Parkrud på denna vibrerande scen, slås jag av vilken expert hon är på att ringa in ängsliga, välmenande personer, som vill tro att uppkomna fel fixas med nybakade bullar. Jakob Tamm gör en uppseendeväckande solid karaktär, som älskare utrustad med både attraktion och hjärna. Den långe tolvåringen Charlie Parkrud (alternerar med Jack Hedström) har begåvat tillägnat sig det monotona tonfall som symboliserar autistiskt beteende, förutom besattheten för vissa fenomen. I hans fall krabbor.

En psykologiskt inriktad berättelse tar sinnrikt fasta på våra egenheter. Bärande tematik: konsekvenser av beteenden jämte vår önskan om bekräftelse/ uppskattning och social status. Fler än en vändpunkt ackompanjerar det omtumlande skeendet. Färske regissören Strandberg -tillhör sedan länge fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater- har fått till en laddad uppsättning, präglad av uppslitande friktioner och nervarvade försoningsmöten. Hon behärskar tveklöst att variera såväl tempo som intensitet och att synka rappa dialoger.

Men vissa invändningar mot manus är ofrånkomliga. Det är rörigt, ibland uppstår tendenser till fars. Emellanåt kryddas med frapperande vulgaritet. Och som framskymtat finns en övergripande trovärdighetsaspekt angående kompetensen hos rektor. Visserligen har Parkrud planterat ett antal skrattframkallande frön genom dessa ”tilltag” . Anser dock att Vilse några gånger tappar i densitet, ter sig ojämn när den begagnar sig av en Norénsk svart humor. Trots nämnda reservationer finns tillräckligt mycket att utvinna, för att årets kulturella sommarsatsning i södra Bihuslän förtjänar att rekommenderas.

Kanske på grund av att scenen inte medger avancerade scenografiska lösningar, kryddas uppsättningen av mycket musik, ett tacksamt uttrycksmedel för att skifta stämning och ge publiken chans att smälta vad de sett. Argentinsk tango i Piazzollas anda förekommer flera gånger. Vidare hörs Nina Simone, Dexy Midnight Runners, covers på Bob Dylan och the Boss med flera. Avgjort starkaste upplevelsen levereras emellertid av Susanna Helldén på fiol, när hon för pjäsens yngste deltagare framför psalmen En vänlig grönskas rika dräkt (melodin identifierad av mitt 86-åriga sällskap).

OBS Tre gånger under spelperioden anordnas efter föreställningen vad som kallas Samtal i sommarnatten.

Foton Viktor Parkrud