Teaterkritik

Efter en bok av Katarina Frostensson

Ide: Ylva Olaison och Kristian Hallberg (dramatiker)

Dramaturg: Magnus Lindman

Regissör, scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl

Kostym- och maskdesign: Jenny Ljungberg

Kompositör: Lovisa Samuelsson

Medverkande: Ylva Olaison (K) och Lovisa Samuelsson

Urpremiär 8/10 2022 på Folkteatern i Göteborg, Lilla scen

Spelas till och med 24/11

Har man läst Klubben och Renegater eller reportagen i DN baserade på både anonyma vittnesmål och namngivna källor, är det oundvikligt att man frågar sig varför denna uppsättning kom till stånd. Fann den på förhand såpass osmaklig att jag var tveksam till om jag ville se K. Från sin uppburna ställning blev fallet hårt för Katarina Frostenson genom domen mot hennes man, den så kallade Kulturprofilen, plus uppgifter om läckta Nobelpristagare. I Klubben avslöjas parets maktmissbruk, jämte makens över decennier manipulativa och i många fall brottsliga beteende. Ekonomiska oegentligheterna som framkommer, delvis finansierade av Svenska Akademien ska inte negligeras i sammanhanget. Är ärevördiga sammanslutningens skamfilade anseende redan återupprättat, är i och för sig en fråga bortom denna tonsatta monolog.

I monologen på halvannan timme, inklusive ett par sånger, förnekas alla anklagelser ihärdigt. Underrubriken lyder: Skriver jag sjunker jag inte. Även efter att ha varit med om iscensättningen av hennes allt annat än klarsynta kommentarer, förblir Frostenson en gåta helt i avsaknad av självinsikt. Verklighetens realiteter ter sig futtiga i hennes ögon.

Solipsism gör prisade poeten, dramatikern och översättaren oförmögen att bry sig om andra, om de inte vistats på parnassen. Denna psykologiska defekt tar teamet och idégivare Olaison framgångsrikt fasta på, när exempelvis begreppen skuld och skam dryftas ur ett filosofiskt perspektiv. Att maken med sitt osunda inflytande i svensk kulturelit inte varit sanningsenlig om sina meriter, bekommer inte K det minsta. Istället viftas fakta bort som förtal. En trotsig hållning som speglas suveränt i uppsättningen, när avståndstagandet till ständige sekreteraren jämte ”skämmiga Sverige” indignerat markeras.

Mig veterligen premiär på Lilla scen för publik utplacerade på svarta plaststolar på golvet. några med runda bord intill. Scenografin ska föreställa badrummet i den lilla lägenhet i Paris tillhörande Svenska Akademien, vilken beryktade paret generöst kunnat disponera. Och det är om flykten dit K handlar om. Dessutom om Frostenssons syn på vad som skrivits i media och om rättegången, i vars förhör somliga svar ges kryptiskt genom att dikt(er) framförs av poeten. Då används mikrofonstativet placerat alldeles framför första raden. Att badkar och vattnets symbolik är centralt i handlingen både här och i Vildanden (spelas samtidigt på Göteborgs Stadsteater) är knappast någon slump, eftersom Tobias Hagström-Ståhl är scenograf/ regissör för bägge uppsättningar.

På sidorna om badkaret syns bilder och fragmentarisk svartvit film, öde landskap sett från tågfönster. I en hög ligger representanter för den goda litteraturen utspridda. I K citeras Celan, Strindberg, Dagerman och saknaden efter fränden Birgitta Trotzig uttrycks med emfas. En bok av H.C Andersen verkar stå för trygghet när invanda tillvaron rämnar, liksom ett par referenser till filmscener (maria Callas mm). I scenens riktning i ena hörnet finns ytterligare en upphöjning. Där huserar multiinstrumentalisten Lovisa Samuelsson.

Förvånade att Lovisa Samuelssons musik var konstant närvarande under monologen. Dess franska prägel fungerade som medskaparare, hade rollen av förmedlare av stämningar. Överraskande ljudkällan påverkade hörbarheten. I och med att skådespelare och regissör inte garanterade tillräcklig artikulation, borde Ylva Olaison utrustats med mygga. Kan skjuta in att musiken inte bara var nyskriven. Somliga kompositioner hade hämtats från egna hyllade skivor, varav jag kuriöst nog recenserat senaste betitlad STAD/ DIS.

Inte nog med denna musikaliska påfyllning till utläggningarna från K. Som ett inofficiellt förspel när baren i salongen var öppen, hördes Samuelssons stilsäkra röst i åtskilliga chansons (några gjorda med pianoackompanjemang av medarbetare på Folkteatern). Samuelsson trakterade piano, keyboard, akustisk gitarr, cello och i finalen dragspel. Enstaka gånger förstärktes livemusiken med förinspelat sound. Sångerna multiinstrumentalisten (hördes med Ane Brun på WOW) sjöng med ackuratess ,själv eller i duettform med Olaison, låg kompositören bakom. Fick veta att texten till bakkarssången och finalen delvis kom från Frostenson respektive Brel.

Onekligen en bedrift av Ylva Olaison att behålla greppet om publiken, särskilt mot bakgrund av att yttre dramatik saknas. Är istället musiken som kombinerar vemod med dramatik. Förnuftigt nog bryts det mer eller mindre upprörda orerandet av flera gånger av finstämda vokala inslag. Olaison svala, rena stämma imponerar. Den röda tråden i K, den förorättade tonen, behärskas med fullkomlig auktoritet. Jaget kostar på sig att slunga ut frågor till ”auditoriet”. Skickligt mejslas också humörsvängningar och paranoid läggning fram för en gynnad individ, en gestalt vars tillvaro slagits i spillror. Monologens kanske mest centrala och magstarka tes framställs ruggigt övertygande. Nämligen påståendet om att inte passa i grupp, efter att i flera decennier åtnjutit förmåner och förtroende som en av de aderton.

Med högburet huvud tyr K sig krampaktigt till litteraturens eviga värden. Trots åldersskillnad på drygt trettio år noteras frilansande skådespelerskan för frapperande likhet utseendemässigt, Kvinnorna på scen hade klätts kongenialt. För aktören skedde skifte från trenchcoat till rustning och ett par illröda högklackade skor var också inskrivna i manus.

Förvisso en fascinerande föreställning som väcker visst obehag. Men faktum kvarstår. Förstår inte vitsen med partsinlagan. Vad vill man förmedla? Varför tillmäta dessa tankar och utfall sådan tyngd? Har nog sett uppemot ett tiotal produktioner som någon av de tre huvudkreatörerna (Olaison, Hagström-Ståhl och Kristian Hallberg) varit involverade i, med behållning i princip varje gång. K utstrålar visserligen stark aktualitet ( lite pikant att en prominent ledamot i SA som tog ställning plus författare som skrivit om domen bevistade premiären) Dock, K framstår som det minst meningsfulla verk jag sett med någon ur trion som avsändare..

Av Henrik Ibsen (översättning Klas Östergren)

Bearbetning: Lucas Svensson & Emil Graffman

Rehi & scenografi: Emil Graffman

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompositör: Fredrik Möller

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Benjamin Moliner, Lars Väringer, Robin Stehmar, Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad, Johan Friberg plus statisterna Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg

Premiär 23/9 2022

Spelas till och med 29/10 på Studion, Göteborgs Stadsteater

Henrik Ibsens evigt aktuella dramer spelas regelbundet på Göteborgs Stadsteater. Har efter millennieskiftet varit på Peer Gynt, Ett dockhem, Frun från havet samt Hedda Gabler (också setts med Maria Bonnevie och Peter Andersson på Dramaten). Beträffande Vildanden har den satts upp på både Dramaten och Stockholms Stadsteater under 2000-talet. Störst avtryck har nog pjäsen vars premiär daterar sig till 1884, gjort med Bo Widerbergs miniserie för SVT med bland andra Tomas Von Brömssen, Pernilla August, Stellan Skarsgård och Sten-Åke Cederhök(!) i ledande rollerna.

I Emil Graffmans avskalade version är några av rollerna strukna ur manus. Tillståndet av eskalerande fara fokuserar på hur familjen Ekdahl trasas sönder av en diaboliske sanningssägare. Handlingen ska vara förlagd till 40- eller möjligen 50-talet. Interiören är densamma genom hela föreställningen. Vi betraktar husets invånare när de befinner sig i badrummet och i korridoren bakom, eller på stegen upp till loftet. Blir lätt absurt att samtliga gör sig ärenden som vore rummet ett kök. Inte ens när toaletten begagnas respekteras användares integritet, vilket självklart blir komiskt.

Sceniska berättandet över fem akter (vilka signaleras av ridådragning) blandar ovanligt nog komik med ett djupt tragiskt förlopp. Förvisso antyds drömmaren Hjalmars labila läggning omgående, liksom dotterns ohälsosamma bindning vid sina föräldrar, särskilt pappan. Regissörens och Lucas Svenssons bearbetning har åtskilliga förtjänster. Men också en brist. Att låta det oerhörda spektrat av känsloyttringar pågå i två timmar utan paus är ingen ideal lösning. Snarare är det en villfarelse att laddningen skulle gå förlorad om publiken fick bensträckare/ paus.

Emil Graffman känner lika väl till Ibsen och dennes samtida rival i Sverige, som faciliteterna på Stadsteatern. Han har nämligen här gjort produktioner av Hedda Gabler och Fröken Julie (plus fler pjäser av Strindberg annorstädes) och dessutom Lång dags färd mott natt, monologerna Underkastelse, Lyckans dar och Produkten samt Magnus Dahlströms Turister. 48-åringen med teaterpåbrå kan sceniska handlaget till punkt och pricka. Minns uppsättningarna som antingen gott hantverk eller rent av magnifika. Denna gång resulterandes i lyckosamt dubbelarbete: omdömesgilla regianvisningar paras med märkvärdig scenografi. Intima rummet med vatten som ett slags reningsbad fungerar också som gömställe,

Vildanden är ett drama vars intrig drivs av klass och familjerelationer. I öppningsscenen kommer Hjalmar (Robin Stegmar) hem från bjudning hos den burgne grosshandlaren, samma person som ruinerade inneboende fadern och haft hans fru som hushållerska. Samtidigt som fru och dotter hjälps åt att befria nyckfulle drömmaren från hans frack, får vi reda på att till herrarna kring bordet riktades beska sanningar. I motsats till kloke och aningen cyniske doktorn, (Johan Friberg) familjens granne som märkligt nog verkar behöva nyttja Ekdahls badrum, vill han berömma sig för höga ideal. Bollen sätts som bekant i illavarslande rullning genom grosshandlarens son (Benjamin Moliner), Hjalmars skolkamrat som i vredesmod lämnat nämnda tillställning efter att ha grälat med pappan.

Intrigerandet sätts igång när Gregers Werle bestämmer sig på stört för att flytta in i ledigt rum. Han som vill befria vännen från att leva i ett förgiftat träsk. Sprider därför sitt fatala budskap till en lyckligt ovetande familj, förvisso en familj som fått förlika sig med att leva under knappa omständigheter. I essän som ingår i programhäftet refererar Torbjörn Elensky till en undersökning som kom fram till att deprimerade människor har en alltför realistisk syn på livet och världen. Familjeförstöraren blir inte mindre osympatisk av åtrån till den snart 16-åriga dottern (Victoria Dyrstad). Hedvig har tydligen för dålig syn för att kunna gå i skolan. Pappan försummar hennes undervisning. Hon uppslukas istället av att vårda djuren och sin vildand.

Förmodad livslögn kontra obarmhärtig uppriktighet lyder motpolerna. Enligt Elensky måste en framkomlig medelväg bejakas för att undvika självbedrägeri (vilket majoriteten människor förmår omedvetet). För mycket sanning befriar inte, fast för mycket av motsatsen binder oss till destruktion. Hur ärliga bör vi vara mot varandra? Ett viktigt psykologiskt spörsmål att beakta, för att inte göra oss socialt omöjliga.

Ska betonas att hustrun (Mia Höglund-Melin) står för det praktiska förnuftet, agerar familjeförsörjare (porträttfotograf) när odisciplinerade maken sviker, fullt upptagen med att fundera på uppfinning för fotokonstens främjande. Symboliken kring skadeskjutna vildanden, andra djur på vinden och jagandet tillkommer.

Fast efteråt tänker publiken förmodligen mest på hur vansinnigt Gregers Werle triggar Hjalmar. Deras utifrån sett ologiska offermentalitet är förödande, drabbar skoningslöst tredje part. Båda männen är i behov av psykisk vård eftersom de inte är mottagliga för doktor Rellings ikoniska visdomsord. De lider av akut rättfärdighetsmani, vilket är en term som förekommer i manus. Drar mig till minnes Jarl Kulles Ekdahl-gestalt (efternamnet knappast slumpmässigt valt) i Fanny Alexander. Han som utbreder sig om stora och lilla världen och menade att människor som berövas rätten till undanflykter kommer slå rasande omkring sig.

Går absolut att borra än mer i stoffet och rollfigurernas beteenden. Men utan förträffligt skådespeleri hade intresset inte kunnat bibehållas under två timmar nonstop. Robin Stegmar som ofta synts i tv-serier gör en bejublad återkomst till Stadsteatern. Imponerar kolossalt i sitt sätt att ta sig an en oberäknelig individ som dukar under för sina principer, sin vägran att ta i tu med krassa verkligheten.

Mia Höglund-Melin gör lysande en roll hon är van vid. Framställer en rekorderlig och mycket duglig husmor/ yrkeskvinna som fått laga efter läge. Går från omvårdande ömhet till vanmakt och ilska. Vid en jämförelse med Strindberg värderas kvinnor högre i Ibsens dramatik, vilket märks i Vildanden. Dotterns hjärtskärande öde spelas av en aktris ungefär dubbelt så gammal som Hedvig. Flickaktigt tonfall och naiv oskuldsfullhet betonas föredömligt. Dessa tre har att förhålla sig till en lätt alkoholiserad före detta jägare, han som är Hjalmars far och mer eller mindre smyger omkring i kofta och pysslar med sitt. Lars Väringer porträtterar rutinerat denne tafatta och stukade varelse med värme.

I detta kondenserade format träffar vi endast två personer utanför familjen. Två herrar med diametralt olika uppfattning och mentalitet. Doktorns behärskade värdighet framställs med perfekt tajming av Johan Friberg, medan Benjamin Moliner instruerats att ta ut svängarna, iklär sig ett plufsigt obehag. För att vara korrekt förekommer en snabbt överstökad och stum scen mellan två statister. Man hade tjänat på inlagd paus. I övrigt saknas invändningar. Emil Graffman med team och ensemble har lyckats i sitt uppsåt. Och som framgår är pjäsen lika tankeväckande som egendomlig..