Av Karl Ekdahl baserad på Den fräcka kråkan av Ulf Nilsson (ill. Eva Eriksson)
Regi: Karl Ekdahl
Scenografi & kostym: Råger Johansson
Ljusdesign: My Persson
Ljuddesign & komposition: Jonas Franke-B
Mask & Peruk: Kerstin Olsen
Medverkande: Helen Hansson och Carl-Markus Wickström
Premiär: 1/4 2022
Spelas till och med 23/4 Mashuggsterrassen i Göteborg (+ turné)
Tänkt för åldrarna 4-7 år
Tycker det är en utmaning att recensera uppsättningar gjorda för helt annan målgrupp, det vill säga ung publik. I detta fall teater ämnad för så små människor som de i förskoleåldern. Gäller att föreställa sig en annan begreppsapparat, ett osofistikerat sätt att tolka sin omvärld. Med nödvändighet måste det få vara barnsligt med tydliga övertoner, annars tappas fokus på vad som händer. Krav på trovärdighet existerar inte, däremot bör fantasifull approach bejakas. Tidigare i år såg jag sf-fars med metaperspektiv, inriktad på högstadieelever på Teater Jaguar. Otroligt fånigt anslag resulterade i noll motivation att lägga energi på recensionsskrivande. Duktig ensemble med Emil Klingvall i spetsen gjorde sitt bästa för att få fason på ett helsnurrigt manus författat av Anders ”Ankan” Johansson.
Tack och lov fann jag Kråkan fantasifull utan tendenser till fjantig hållning. Tippar att uppsättningen som delvis handlar om att bete sig modigt, snarare kan framstå som lite läskig. Karl Ekdahl har utgått från en illustrerad bok från 1985 av älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson som dog ifjol. Enligt Masthuggsteatern breder stora känslor ut sig i ett intimt format där vänskap och förändring är parametrar. Enligt uppgift en sann berättelse som bearbetats.
Bevistade kvällspremiären då fler vuxna än barn närvarade. Efter att skådespelarna kommit ut i foajén och presenterat sig med sina riktiga namn, får vi ta plats. Antingen direkt på golvet eller på låga bänkar ser vi en föreställning uppmätt till 42 minuter. I taket hänger ett lakan, fastspänt likt en segelduk till för att projicera konturen av en kraxande kråka. I övrigt är scenografin sparsam. Den gamla damen har rollator medan den hörselskadade, senile mannen sitter i rullstol.
Konflikten lanseras omgående. Skuldbördan för något livsavgörande ska fördelas, en incident från kusinernas lekar i barndomen. Visar sig röra sig om en rolig aktivitet. Man mumsade på bär från ett ståtligt körsbärsträd, vilket försvårades av en kalasande kråka. Kråkan jagas iväg för att sedermera fångas in av de mänskliga fågelskrämmorna Ulf och Cilla. Kul blir det när fågeln ska skrämmas iväg. Ramsa á la hejaklack skanderas. Utvecklas till publikfriande rap. Den gången var han fyra och kusinen fyra år äldre, vilket innebar att hon vågade klättra upp trädet. Ljudet från det flaxande hotet framställs realistiskt.
Vems felet var till att det blev som det blev, ältas i denna märkvärdiga teaterlek, utgör drivkraften. Traumat reproduceras sinnrikt när den förvirrade gamlingen i rullstol sätter i halsen, efter att ha svalt kärnor och istället spottat ut det saftiga köttet. Rollfigurerna befinner sig i trädgården på ett äldreboende, båda snarstuckna men tyr sig ändå till varandras sällskap. Viss obalans råder i och med att hon har förståndet i behåll, medan han regredierat. När de likt Proust´s Madeleinekaka hamnat i sina minnesschakt rullas dramatiken upp. Hon som vi får veta heter Cilla Axelsson har med sig en transistorradio. Glimt av Trädgårdsdags och framför allt Moonlight Serenade från Melodikrysset hörs. Smart att ta fram nostalgifaktorn med en oslagbar evergreen.
Uppenbart att regissören slipat på tilltal, skruvat in fungerande våglängd att sända på. Enligt mitt förmenande lyckas han och skådespelarna i sin föresats. Man är djärva nog att inte gulla med sin publik. Istället inriktade på att berätta om ett omtumlande minne. Omformandet av gosedjur till massakrerad fågel, illustrerar hur raffinerat teamet förhållit sig till de gamla människornas humörsvängningar. Ett hastigt vredesutbrott som kan uppfattas som lite otäckt och skapa otrygghet, avlöses av en fint sammanbindande duett. Ytterligare en omständighet sticker ut. Den avser språket. Föräldrar kan bli upprörda över att ett sjok förekommer, där karaktärerna vältar sig i svordomar. Slutklämmen är genial i sin tvetydighet. Man vill ta reda på om den är hämtad från boken Den fräcka kråkan eller tillagd. Skänker föräldrar utrustade med känslosprön vemodiga tankar.
Helen Hansson är veteran vad beträffar att spela för barn, vilket märks. Hennes omedelbara tilltal fångar uppmärksamheten när hon får frossa i att vara beskäftigt skärpt och argumentera emot. Carl-Marcus Wickström är betydligt yngre och har mestadels sysslat med andra genrer. Har sett honom på Tofta sommarteater (Människor i solen) i Vår tid är nu och på Stadsteatern. In i pjäsen har skådespelaren tagit med sig dialekten från Blekinge, vilket ger hans lätt läspande och oberäknelige gestalt ett lika lustigt som gåtfullt drag. Stort plus utdelas till skådespelarna och extra guldstjärna till Wickström. Samspelet är tätt med lysande resultat! Kerstin Olsens fantastiska peruker bidrar också till att duon med full kapacitet kunnat gå in i rollfigurernas tonfall och manér.