Av Anne Washburn i översättning av Sisela Lindblom
Musik: Michael Friedman
Sångtexter: Ann Washburn
Regi: Nora Nilsson
Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska
Maskdesign: Linda Goncalves
Koreograf: Ambra Succi
Ljusdesign: Sofie Gynning
Ljuddesign/ kompletterande musikarrangemang: Tommy Carlsson
Medverkande: Daniel Nyström, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Mia Höglund-Melin, Karin De Frumerie, Caroline Söderström, Mattias Nordkvist
Sverigepremiär 9/4 2022 på Studion Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 14/5
Strax före premiären meddelades att teamet på grund av sjukdom inte kunnat förbereda sig enligt plan, varför man undanbad sig recensioner på premiären. Ändå publicerades sådan av en av landets största tidningar. Lyckligtvis för Stadsteatern i hyllande tonläge att döma av rubrik. Jag hänvisades till nästkommande föreställning (13/4). Kunde då absolut INTE iaktta någon oönskad osäkerhet på scen, tvärtom.
Och för att så att säga gå händelserna i förväg, lämnade också undertecknad byggnaden vid Götaplatsen upprymd. Visst kan den amerikanska nutidspjäsen (2012) i händerna på Nora Nilsson, anklagas för att vara både rörig och mastig. Mr Burns – en postelektrisk pjäs utvecklas emellertid till en teaterfest, i lika hög grad som ungdomsinriktade Slottet Valentins Mysterier på Backa.
Publiken kastas in i tre väsensskilda akter, vilka på samma gång stimulerar och gör mig konfys. Dystopiskt dramatisk stämning blandas med kvick satir av nöjesindustrin och märkvärdig musikal. Greppet underlättar koncentrationen i en stundtals förvirrande pjäs som pågår i närmare tre timmar. Åskådare som nördigt kan sin Simpsons och avsnittet Cape Feare har förmodligen betydligt enklare att orientera sig. Vi andra får vissa rudimentära nycklar av dramaturg, wikipedia och från Kristoffer Leandoers essä. Vidare ges av sufflören anvisningar textade på skyltar innan ridån dras åt sidan.
Nästan ogörligt att redogöra för den invecklade intrigens förlopp, dess olika lager. Pjäsen blev till efter en direkt beställning. Prisade dramatikern Anne Washburn började tänka på vårt behov av sedelärande berättelser, arketyper som följt människan sedan antiken, bestämde sig för att skildra ett katastroftillstånd utifrån en populär teveserie. Att Homer Simpson jobbar på ett kärnkraftverk i fiktiva Springfield utgör en direkt koppling till vad som utlöst apokalypsen i Mr Burns. Denne groteskt förmögne person är tydligen ägare till ovan nämnda kärnkraftverk.
Som i en första lång tagning ges dels brottstycken av katastrofens enorma omfattning när främlingen Gibson (Fredrik Evers) gör entré, dels underhåller ett gäng överlevare varandra. Kring lägerelden återges episoder ur Cape Feare (parodi på thrillern Farlig främling och den våldsamma remake Scorsese filmade, ett par år före ovan nämnda avsnitt ur tecknade serien). Mansplainande Daniel (Daniel Nyström) suffleras av ivriga Jenny (Mia Höglund-Melin) och i viss mån av inställsamma Maria (Victoria Olmarker). Misstänksamhet råder med osäkrade vapen som följd.. Liknande ödesmättad handling från ett mytiskt vildmarks-USA har exponerats i åtskilliga verk, utgjort arketypiska konfliktladdade bilder man matats med. Refereras i denna del till omtalade filmsekvenser på temat skräck – antal fingrar och inte minst ikoniska dikotomin på Robert Mitchums knogar i Trasdockan. Alla involverade – ensemble, regissör, scenograf, kostymansvarig, ljud- och ljusläggare – har åstadkommit exakt tonträff. Styvt gjort!
Andra akten genomsyras av motsatt estetik. Ingenting är längre på riktigt sju år senare i en prålig tv-studio. En illusionens fasad ska upprätthållas till varje pris. Eskapism är vad som gäller när sitcom och reklaminslag tillverkas, för tittare som måste ingjutas livsmod, efter att förkrossande många dukat under för radioaktiv strålning.
Regissören (Karin De Frumerie) rör sig runt i salongen, bedömer om inspelade scener duger. I soffan tronar en make (Mattias Nordkvist), i en hastig sekvens i sällskap med sin kringfladdrande vampiga hustru (Caroline Söderström), Har roligt åt klassiskt metaperspektiv, när somliga scener ur Cape Feare ska produceras inklusive allusioner på exempelvis Psycho. Vi serveras också utläggning av Mattias Nordkvist om hur många cola-light (en dryck Washburn avskyr) som måste ha tillverkats för att möta efterfrågan. Vidare klagomål om att mat stulits ur arbetsplatsens kylskåp, trist incident jag själv upplevt.
Antar att det är tacksamt att överdriva uttrycket, skenbart testa tillvägagångssätt. Ensemblen grejar med glans att skruva till situationer, vilka de i sin gestaltning som av tv-kanalen anlitade aktörer passionerat ifrågasätter. Stor humor när Fredrik Evers figur står i spetsen för protesterna.. Regissören bemöter invändningar genom att inskärpa förutsättningarna: Säger (inte ordagrant) att ”vi sysslar för fanken med tecknad serie, Hur kan ni hävda att det ska vara äkta? Verkligheten finns redan, Inget av vad vi gör betyder något, får konsekvenser.” Hennes insiktsfulla utlåtande kan ses som en nyckel.
I detta segment serveras också den så kallade topplistan, då målet är att låtsas att någon mörk flod inte existerar (också en tes). Begåvat och med ironisk knorr framför den sjuhövdade ensemblen ett potpurri av Lady Gaga, Madonna med flera. Eloge utfärdas både till koreograf och Tommy Carlsson som gjort kompletterande musikarrangemang.. Uppenbart att skådespelarna, genom Karin De Frumeries instuderingar, frapperande väl behärskar att unisont ge ton, om än med muntert anslag.
Sista akten utspelas i och omkring den husbåt familjen Simpson tagit sin tillflykt för att undkomma Sideshow Bob (Fredrik Evers). När läget är som värst plockar Bart fram sin sista livlina. Vad Sideshow Bob ombeds är att framföra höjdpunkterna ur opera av Gilbert & Sullivan, vilket verkställs av en lika domderande som smickrad psykopat. Den erfarne skådespelaren visar framgångsrikt upp ett delvis nytt register. Hela akten genomförs i musikalform. Scenograf, mask- och dekortillverkare har varit uppfinningsrika. Anslaget är lika utflippat som i teve-studion, med den avgörande skillnaden att man inte gör avbrott i berättandet. De överdrivna gesterna roar och sånginsatserna imponerar.
De flesta vokala bedrifterna utförs a cappella, vilket måste ha varit en utmaning. Ensemblens samverkar förnämligt i gemensamma sångnummer. Överraskande nog får Mia Höglund-Melin förtroendet att framföra ett par avgörande solistpartier, jämte att fäktas med Evers. Och går verkligen i land med uppdraget. Skälmskt dominerande Fredrik Evers är i obestridligt fokus, njuter av att ta ut svängarna med den ondskefulla aura rollen utstrålar. En tacksam roll exekverad med utstuderad finess. Att äga scen, i brist på synonymer en ofta förekommande klyscha , är just vad han gör genom kombinationen av diaboliskt och löjligt avtryck. Garvade skådespelare har ett rikt register, något som bekräftas med råge i Mr Burns.