Teaterkritik

Premiär 19/5 2022

Spelas på Cinnober Teater vid Masthuggsterrassen i Göteborg till och med 22/5

Manus: Vera Berzak (baserat på boken Dagar i Warszawa – Zofia Brzezinka)

Regi och design: Vera Berzak

Ljus: Diblik Rabia

Musik: Ida Gillner

Skådespelare: Anette Sevreus och Emeli Jansson

Med stöd av Kulturrådet, Folkuniversitetet, Katz judiska kulturfond samt Heckschers stiftelse

Termen överlevare syftar specifikt på målgruppen som inte dödades i nazisternas systematiska utrotning, vars offer ju främst var av judisk börd. En av de som genom höga insatser undkom koncentrationsläger och därmed att bli tillfångatagen i ghettot, var Zofia och hennes son i 4-års åldern. Långt senare hamnar hon i Sverige. Cirka fyrtio år efter tiden på flykt, undan ondskan på olika adresser utanför ghettot i Warszawa, skriver Zofia sin självbiografi. Dess utgångspunkt är att försöka berätta för sonen Juliusz. Jag hade inte möjlighet att gå på premiären utan såg matinéföreställningen dagen efter. Men Juliusz fanns i publiken, vilket måste ha genererat en extra dimension. Vera Berzak fick kontakt med honom efter att ha läst självbiografin, vilket utmynnade i omfattande brevväxling.

Befinner mig på den inte särskilt stora läktaren i en lokal som väl är sinnebilden av en black box. Inte mycket till scenografi. Den åldrade huvudpersonen spelad av Anette Sevreus (stod i rampljuset också i samma teatersällskaps Alla vindar är stilla härom året), sitter i öppningsscenen vid ett skrivbord. Över inspelade ödesmättade pianoackord hörs en litania. ”Hur ska jag kunna berätta för dig vad jag tvingades uppleva” , om smärtsamt nödvändiga val för att försöka klara livhanken? Kanske var det sonens naturliga frågvishet som fick henne att nedteckna sina plågsamma minnen. Den unga Zofia gör entré. Hon gestaltas av Emeli Jansson, en allsidig skådespelare med erfarenhet från revy, barnteater och filmroller. Pjäsen uppehåller sig i dåtid, när det gällde att vara på rätt sida gränsen, att tillägna sig en framgångsrik strategi. Och en sådan kunde handla om att skiljas från sin man och lämna bort en son, fast han kände sig övergiven.

Pjäsens framåtrörelse består i konsekvenser av de beslut som fattas mot någons vilja. Nazismens fasanfulla ideologi skonade inte miljontals oskyldiga, tvärtom. Kan parentetiskt nämna att jag inte vågat ge mig på att läsa De fattiga i Lódsz, Steve Sem-Sandbergs prisade dokumentärroman om alla de judar som blev inspärrade i ghettot. Handlingskraftiga Zofia går i polemik mot sitt tillbakablickande jag. Angående replikväxlingen kring det förnuftiga i att inte lita på någon, kontra att utgå från att pålitliga människor existerar i Polen; är det relevant att nämna Den målade fågeln. Jag äger romanen och såg filmen på GFF. Klassificerar den som fasansfullt äcklig, gav mig tung huvudvärk.

Den rådiga kvinnan med uppdrag att rädda sig och sitt barn, konfronteras i sin flykt undan fienden, med både omgivningen och ett slags överjag. Den förtätade intensitet skådespelarna etablerar sinsemellan är minst sagt durkdriven. Ska framhållas att Berzak valt att varken ha med barnstatist, använda video eller projicera foton. Innehållet blir på så vis lättare att ta till sig när man istället för att bevittna barnets reaktioner, får föreställa sig det perspektivet.

I en föreställning som varar uppemot en timme jobbas med små medel. Ljudet av soldaters stöveltramp och ekande skott eller en stol som faller i golvet. Det gulaktiga ljuset bidrar raffinerat till att förstärka bilden av en mardrömstillvaro, en skuggvärld. För att påminna om den judiska kulturens stolta traditioner, backas bandet ytterligare till en glädjefylld scen från kvinnans bröllop 1937. Dagar i Warszawa redogör lidelsefullt för den överlevandes målmedvetenhet, traumatiska beslut och en ideologiskt betingad ondska. Något av den fasa Zofia rekapitulerar i skrivprocessen, speglas i koreograferade rörelser. Kvinnans två jag fångar upp varandra onaturligt bakåtlutade. En sinnrik bild av att stötta, i ett läge när man inte får falla.

Musiken bär på avgörande betydelse. Märks att Ida Gillner har skaffat sig rutin från liknande uppdrag. Pianots toner symboliserar i huvudsak det fruktade och olycksbådande jämte tillspetsad dramatik. Men signalerar också stråk av hoppfull stämning.

Sevreus och Jansson interaktion är lysande. Och det oavsett om två facetter av samma person skildras eller om dialogen övergår i andra tillstånd. Agerandet kännetecknas av värdighet och respekt, vilket regissör Berzak synes ha vinnlagt sig om. Hur ohyggligt mycket godhet och klokskap det krävs i ett skede då omänskliga gärningar dominerat, visar genialiska ordväxlingen som avslutar berättelsen. Den rör framtiden för sonen och dennes uppfostran i en annan konstruktiv omgivning. Sonen Juliusz som är medlem i en grupp (EDUT) vars vittnesmål från Förintelsen för minnet vidare. Föreställningen är ett samarbetsprojekt med just EDUT.

16-18/5 2022 (gästspel av Ö2 scenkonst)

Manus: Hanna Nygårds, Lisbeth Johansson, Erupides och ett tiotal äldre kvinnor (intervjuats)

Regi: Hanna Nygårds

Ljusdesign: Jacob Willén

Ljuddesign: Sabina Wärme

Scenografi: Anne Hellandsjö

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Med stöd av Stockholms Stad, Kulturrådet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Stockholm

Ser en monolog på närmare en trekvart en tämligen solig måndag (16/5). Innan den tar sin början informeras om att manus baseras på intervjuer av kvinnor i åldersspannet 60 – 90 år. På den solida grunden har dramatiker och skådespelare broderat ut egna tillägg. I somliga scener adderas, helt logiskt av titeln att döma, passionerade utgjutelser från Eurepides Fedra.

Lisbeth Johansson har ingått i fasta ensemblen på Regionteater Väst och bor i Göteborg (född i Kortedala). Hon har gjort åtskilliga roller för tv och vita duken. Mina starkaste upplevelser härrör dock från Johanssons framgångsrika samarbete med Carita Jonsson – musikteaterföreställningarna Moa om Moa och Madam Flod, återkomsten. Den bara hälften så gamla Hanna Nygårds – skådespelare, dramaturg och översättare som lite slumpmässigt blev regissör – känner jag främst till genom de två olika uppsättningarna av Förfesten på samma teater, som kännetecknades av fenomenal tonträff.

Scenografin låter oss förstå att vi beskådari en enrummare hos en kvinna i samma ålder som skådespelaren. Jaget pendlar mellan av vara nöjd och bitter. Somliga tänkvärda reflektioner kommer bestämt från henne själv. Sängen flankeras av stort kylskåp och det dåliga samvetet i form av en träningscykel. Råkade få syn på en recensionsrubrik som menade på att Efter Fedra är att betrakta som feelgood. Tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande från en manlig auktoritet. Underrubriken ”Är det över nu?” tyder knappast på att det i första hand handlar om feelgood. Nu är vad som redovisas specifika erfarenheter oförenliga igenkänning rent biologiskt, men ur min horisont förkroppsligas tonvis av lidande och desperation. Rådbråkade mitt intellekt om hur slutklämmen skulle bli. Förtvivlan eller jädrar-anamma-hoppfullhet. Blev enligt dramaturgins lagbundenhet som jag förutspådde.

Bara första blicken på publiken när jaget vaknar upp utschasad säger det mesta av vad kvinnan går igenom. En skälvning i ansiktet räcker som antydan. Men när vad som skulle kunna ha skrivits i dagbok åskådliggörs och avslöjas, ageras lika mycket med stora gester som med subtil mimik. Lisbeth Johansson är på samma gång komedienne och aktör med falluckan öppen till omstörtande bråddjup.

Från första sekund har hon skrattande åhörare i sin hand. Vassa monologen drivs av drastisk estetik, om längtan efter närhet och att få utlopp för erotiska tankar. Rädslan för att bli ratad eller att sista chansen redan passerat, är hjärtskärande. Hur väsentligt det är att hålla upp fasaden, framställs suveränt tragikomiskt. Återkommande rösterna vi hör konfronterar och jagar på. Uttalanden blir dråpligt självironiska för att i följande scen förvandlas till hundraprocentig seriositet.

Har ju påtalats i decennier att bra manus, inte minst inom svensk film, är en bristvara. Parentetiskt kan inflikas att Sven Wollters sista film Dag för dag är en förskräcklig ojämn historia, vars förväntade tyngd borde kunnat realiseras med andra manusmakare och annan icke-fånig regissör (Felix Herngren). Desto mer glädjande att inte minst gemensamt framarbetade manuset i Efter Fedra, är att beteckna som fulländat. Benägen att kalla Hanna Nygårds för geni, vars regiarbete är så smart utfört.

Ljusansvarige blir i en sekvens någon att ge sig på och befalla. Stor komik förstås. Den individ en utlevande Johansson gestaltar består av ett hopkok av berättelser, en varelse som brottas med sina humörsvängningar. Ett raggningsförsök illustrerar rörande dylik plötslig omsvängning. Kan tyckas underligt att hon i sin ensamhet varken surfar på mobil eller dator. Meddelar endast att det finns sevärt på hennes sjutton tv-kanaler.

Vad som sätter stämningen är däremot musiken. Ur högtalare hörs såväl Sabina Wärmes ljuddesign samt ett antal hits från den primitiva radio jaget mixtrar med. Hurtigt smetiga och flerfaldigt prisade ledmotivet till Dirty Dancing anger den lustfyllda tonen, pockar på energiskt rörelseschema från den allsidige aktören. I valet mellan att ta tag i livets uppsida eller kasta in handduken, kan vi vara förvissade om vad åldrande damer i regel väljer. Strålande monolog som gärna hade fått förlängas en stund.

3-4/5 2022

Stora Teatern i Göteborg

Manus: Jessica Högefjord Åslund och Mikaela Alburg (många repliker o samtliga tal i föreställningen är helt dokumentära)

Sångtext: Ida-Maria Brunt, Kajsa Lindvall, Louise Thörner

Regi: Tina Glenvik

Formgivning: Ragnhild Lennblad

Koreografi: Elisabeth Ludwig

Kostym: Isabella Hjortfors

Komposition: Kajsa Lindvall

Arrangemang och liveband: Julia Cook (kapellmästare), Hanna Westberg, Erik Wiskari, David Berio Garcia

Arrangörer (även scenografi, rekvisita, kostym, mask mm): Frigrupperna Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet Scenkonst och Typ Vuxen,

På scen: Jessica Högefjord Åslund, Ida-Maria Brunt, Mikael Alburg, Louise Thörner, David Oest, Josefine Rapp, Linda Lättman, Mia Ohlsson, Jonathan Borg, Eva Fritz, Tina Glenvik, Fia Adler Sandblad + biroller, kör och barnskådespelare.

Tror inte jag tidigare sett musikal på Storan, vilket visade sig fungera ypperligt. Och det är i princip fullsatt när multi-frigruppsteater sätter upp en virvlande föreställning, om åren av kamp som föregick införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige. En seger som förvisso inte var oinskränkt, tyvärr.

Teamet och den stora ensemblen på uppemot femtio personer (i flera fall samma individer) har jobbat fram Musikalen om Frigga under tre års tid. Två av de källor som legat till grund för synnerligen gedigen research har jag för inte länge sedan läst – Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutsson och Pennskaftet. Man strösslar förstås med faktiska citat och helt autentiska tal förekommer från ett pärlband av historiskt betydelsefulla kvinnor, inklusive Selma Lagerlöf (robust porträtterad av en ”bekanting”, nämligen Fia Adler Sandblad) och suffragettföreträdaren Sylvia Pankhurst. Den mödosamma kampen för politiskt inflytande skildrades som ett hundraårsjubileum i Förfesten på Hagateatern, vilket blev en braksuccé. Är benägen att utfärda liknande omdöme om vad jag bevittnade på Stora Teatern, i en musikal de själva beskriver som både rafflande och rörande. Adjektiv lätta att skriva under på.

Kronologiska redogörelsen i ord och ton inleds 1902, efter ett preludium med Elin Wägners minnesord över pionjären Frigga Carlberg. Angivna årtal bildas i Göteborg en lokalavdelning till LKPR (Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) till vars ordförande Carlberg utses. I den obestridliga huvudrollen glänser Jessica Högefjord Åslund, i en gestaltning lika berömvärd som övriga på scen. Genom regissörens noggranna omsorg förmås rätt energi tillföras i såväl konflikt som medgång, i scener skådespelarna tajmar begåvat. Lyser av motiverat självförtroende från ensemblen, besjälad av att berätta om hur det förhöll sig.

Språkliga stilnivån, betoningen på den tidens sirliga och hierarkiskt utformade svenska, förtjänar att framhållas. Överhuvudtaget utgör både manus och sångtexter synnerligen gedigna beståndsdelar i ett lyckat bygge. I dagens ljus framstår ju motargumenten, vilka också kom från kvinnor själva och från fackföreningshåll, som så befängda att de utgör komiska inslag. Bortsett från förväntad agitation och scener där missnöje vädras på möten, får publiken sig till livs en illustrativ intrig kretsande kring det pensionat fru Håkansson (Louise Thörner) driver, inklusive ingångna ojämlika snedsprång som får konsekvenser.

Värt att understryka att Musikalen om Frigga i lika hög grad ger en belysande inblick i ofantliga klassklyftor som kampen för kvinnlig rösträtt, en kamp som pågår under sjutton år, genom storstrejk, världskrig och hungerkravaller. Och i motsats till Förfesten finns ett antal män och deras reaktioner på ”kvinnosaken” inskrivna i manus. Jonathan Borg som redaktör Kjellén i spetsen för de stroppiga, roligt koreograferade journalisterna med skrivmaskin på magen, blir till återkommande tablå marinerad i berättigat gyckel.

Utan sång och musik av tillräcklig kvalitet skulle genren falla platt till marken. Kände inte till musikerna och blir därför smått imponerad. Vill särskilt peka ut elbasist Hanna Westberg och den framträdande melodileverantören Julia Cook på klaviatur, vars roll som kapellmästare inte ska underskattas. Musikerna understryker på ett utmärkt sätt intrigens stämning, ackompanjerar förnämligt de vokala insatserna. Ledmotivet tycker jag påminner om andra teman. Slump eller snyggt inlån? Kören förlänar musikalen förnimmelser av vibrerande och bejakande livslust, jämte riktad ilska mot missförhållanden. Heder åt deras unisona bedrift.

Flera av kvinnliga skådespelarna framför sånger på egen hand. Dessa ”arior” står ut med sällsam kraft. Tänker på bland andra Mikaela Alburg, Louise Thörner och titelrollens uttolkare. Den som främst stannar kvar i ens medvetande efteråt är ändå Linda Lättman, musikalutbildad i London. Hennes ”stanna-kvar-sång” framkallar gåshud. Samma sak med Otillias ömsom sköra, ömsom stolta frambesjungna statement. Fantastisk solostämma exekverad av Mikaela Alburg! Tacknämligt med strålande sångröster som inte överarbetar, utan tar fasta på att emotionellt förmedla ett budskap, en hållning.

Varje nytt moment i handlingen åskådliggörs naturalistiskt med små medel. Rekvisita/ dekor bärs in och ut med gemensamma krafter. Fungerar skapligt då modern teknik inte installerats. I fonden projiceras fotografier, både på exteriörer och interiörer som skänker lokalfärg och välgörande djupverkan. Minns jag rätt kompletterades det visuella med videokamera. Vikten av tidsenliga kläder ska inte heller försummas att berömmas. Vilket mödosamt jobb ansvariga lagt på denna viktiga ingrediens.

Hundra år länge sedan, men min mormor som dog i början på 90-talet, gick i skolan när beslutet togs 1919. Var en inhuman tid när motsättningarna i motsats till idag var tämligen entydiga. En komplicerande faktor som delvis driver jätteprojektet Musikalen om Frigga, är förvisso det interna motståndet, de olika viljorna. Kvinnors natur var inte utrustade för att engagera sig i sådana världsliga frågor som politiskt engagemang, var en på den tiden spridd uppfattning. En omständighet som medförde att kampen blev långvarig, somliga ansåg att offer var nödvändiga. Bärande idén utgår från att orättvisor kan krossas genom solidaritet och uthållig organisering. Hoppfull tanke!

Publiken var väldigt blandad, frapperande många män. Förmodliga fanns många vänner och anhöriga till de medverkande på plats. Produktionen höll anmärkningsvärd verkshöjd, skulle förtjäna att visas i SVT. Fast jag inte såg Tältprojektet live, hävdas att lite av samma berusande positiva känsla infann sig. Också relevant att ur ett klassperspektiv referera till Oliver på Göteborgs-operan. Ensemblen kunde följaktligen ta emot rungande ovationer.