16-18/5 2022 (gästspel av Ö2 scenkonst)
Manus: Hanna Nygårds, Lisbeth Johansson, Erupides och ett tiotal äldre kvinnor (intervjuats)
Regi: Hanna Nygårds
Ljusdesign: Jacob Willén
Ljuddesign: Sabina Wärme
Scenografi: Anne Hellandsjö
Skådespelare: Lisbeth Johansson
Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist
Med stöd av Stockholms Stad, Kulturrådet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Stockholm
Ser en monolog på närmare en trekvart en tämligen solig måndag (16/5). Innan den tar sin början informeras om att manus baseras på intervjuer av kvinnor i åldersspannet 60 – 90 år. På den solida grunden har dramatiker och skådespelare broderat ut egna tillägg. I somliga scener adderas, helt logiskt av titeln att döma, passionerade utgjutelser från Eurepides Fedra.
Lisbeth Johansson har ingått i fasta ensemblen på Regionteater Väst och bor i Göteborg (född i Kortedala). Hon har gjort åtskilliga roller för tv och vita duken. Mina starkaste upplevelser härrör dock från Johanssons framgångsrika samarbete med Carita Jonsson – musikteaterföreställningarna Moa om Moa och Madam Flod, återkomsten. Den bara hälften så gamla Hanna Nygårds – skådespelare, dramaturg och översättare som lite slumpmässigt blev regissör – känner jag främst till genom de två olika uppsättningarna av Förfesten på samma teater, som kännetecknades av fenomenal tonträff.
Scenografin låter oss förstå att vi beskådari en enrummare hos en kvinna i samma ålder som skådespelaren. Jaget pendlar mellan av vara nöjd och bitter. Somliga tänkvärda reflektioner kommer bestämt från henne själv. Sängen flankeras av stort kylskåp och det dåliga samvetet i form av en träningscykel. Råkade få syn på en recensionsrubrik som menade på att Efter Fedra är att betrakta som feelgood. Tveksam till ett så kategoriskt ställningstagande från en manlig auktoritet. Underrubriken ”Är det över nu?” tyder knappast på att det i första hand handlar om feelgood. Nu är vad som redovisas specifika erfarenheter oförenliga igenkänning rent biologiskt, men ur min horisont förkroppsligas tonvis av lidande och desperation. Rådbråkade mitt intellekt om hur slutklämmen skulle bli. Förtvivlan eller jädrar-anamma-hoppfullhet. Blev enligt dramaturgins lagbundenhet som jag förutspådde.
Bara första blicken på publiken när jaget vaknar upp utschasad säger det mesta av vad kvinnan går igenom. En skälvning i ansiktet räcker som antydan. Men när vad som skulle kunna ha skrivits i dagbok åskådliggörs och avslöjas, ageras lika mycket med stora gester som med subtil mimik. Lisbeth Johansson är på samma gång komedienne och aktör med falluckan öppen till omstörtande bråddjup.
Från första sekund har hon skrattande åhörare i sin hand. Vassa monologen drivs av drastisk estetik, om längtan efter närhet och att få utlopp för erotiska tankar. Rädslan för att bli ratad eller att sista chansen redan passerat, är hjärtskärande. Hur väsentligt det är att hålla upp fasaden, framställs suveränt tragikomiskt. Återkommande rösterna vi hör konfronterar och jagar på. Uttalanden blir dråpligt självironiska för att i följande scen förvandlas till hundraprocentig seriositet.
Har ju påtalats i decennier att bra manus, inte minst inom svensk film, är en bristvara. Parentetiskt kan inflikas att Sven Wollters sista film Dag för dag är en förskräcklig ojämn historia, vars förväntade tyngd borde kunnat realiseras med andra manusmakare och annan icke-fånig regissör (Felix Herngren). Desto mer glädjande att inte minst gemensamt framarbetade manuset i Efter Fedra, är att beteckna som fulländat. Benägen att kalla Hanna Nygårds för geni, vars regiarbete är så smart utfört.
Ljusansvarige blir i en sekvens någon att ge sig på och befalla. Stor komik förstås. Den individ en utlevande Johansson gestaltar består av ett hopkok av berättelser, en varelse som brottas med sina humörsvängningar. Ett raggningsförsök illustrerar rörande dylik plötslig omsvängning. Kan tyckas underligt att hon i sin ensamhet varken surfar på mobil eller dator. Meddelar endast att det finns sevärt på hennes sjutton tv-kanaler.
Vad som sätter stämningen är däremot musiken. Ur högtalare hörs såväl Sabina Wärmes ljuddesign samt ett antal hits från den primitiva radio jaget mixtrar med. Hurtigt smetiga och flerfaldigt prisade ledmotivet till Dirty Dancing anger den lustfyllda tonen, pockar på energiskt rörelseschema från den allsidige aktören. I valet mellan att ta tag i livets uppsida eller kasta in handduken, kan vi vara förvissade om vad åldrande damer i regel väljer. Strålande monolog som gärna hade fått förlängas en stund.