3-4/5 2022
Stora Teatern i Göteborg
Manus: Jessica Högefjord Åslund och Mikaela Alburg (många repliker o samtliga tal i föreställningen är helt dokumentära)
Sångtext: Ida-Maria Brunt, Kajsa Lindvall, Louise Thörner
Regi: Tina Glenvik
Formgivning: Ragnhild Lennblad
Koreografi: Elisabeth Ludwig
Kostym: Isabella Hjortfors
Komposition: Kajsa Lindvall
Arrangemang och liveband: Julia Cook (kapellmästare), Hanna Westberg, Erik Wiskari, David Berio Garcia
Arrangörer (även scenografi, rekvisita, kostym, mask mm): Frigrupperna Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet Scenkonst och Typ Vuxen,
På scen: Jessica Högefjord Åslund, Ida-Maria Brunt, Mikael Alburg, Louise Thörner, David Oest, Josefine Rapp, Linda Lättman, Mia Ohlsson, Jonathan Borg, Eva Fritz, Tina Glenvik, Fia Adler Sandblad + biroller, kör och barnskådespelare.
Tror inte jag tidigare sett musikal på Storan, vilket visade sig fungera ypperligt. Och det är i princip fullsatt när multi-frigruppsteater sätter upp en virvlande föreställning, om åren av kamp som föregick införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige. En seger som förvisso inte var oinskränkt, tyvärr.
Teamet och den stora ensemblen på uppemot femtio personer (i flera fall samma individer) har jobbat fram Musikalen om Frigga under tre års tid. Två av de källor som legat till grund för synnerligen gedigen research har jag för inte länge sedan läst – Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutsson och Pennskaftet. Man strösslar förstås med faktiska citat och helt autentiska tal förekommer från ett pärlband av historiskt betydelsefulla kvinnor, inklusive Selma Lagerlöf (robust porträtterad av en ”bekanting”, nämligen Fia Adler Sandblad) och suffragettföreträdaren Sylvia Pankhurst. Den mödosamma kampen för politiskt inflytande skildrades som ett hundraårsjubileum i Förfesten på Hagateatern, vilket blev en braksuccé. Är benägen att utfärda liknande omdöme om vad jag bevittnade på Stora Teatern, i en musikal de själva beskriver som både rafflande och rörande. Adjektiv lätta att skriva under på.
Kronologiska redogörelsen i ord och ton inleds 1902, efter ett preludium med Elin Wägners minnesord över pionjären Frigga Carlberg. Angivna årtal bildas i Göteborg en lokalavdelning till LKPR (Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) till vars ordförande Carlberg utses. I den obestridliga huvudrollen glänser Jessica Högefjord Åslund, i en gestaltning lika berömvärd som övriga på scen. Genom regissörens noggranna omsorg förmås rätt energi tillföras i såväl konflikt som medgång, i scener skådespelarna tajmar begåvat. Lyser av motiverat självförtroende från ensemblen, besjälad av att berätta om hur det förhöll sig.
Språkliga stilnivån, betoningen på den tidens sirliga och hierarkiskt utformade svenska, förtjänar att framhållas. Överhuvudtaget utgör både manus och sångtexter synnerligen gedigna beståndsdelar i ett lyckat bygge. I dagens ljus framstår ju motargumenten, vilka också kom från kvinnor själva och från fackföreningshåll, som så befängda att de utgör komiska inslag. Bortsett från förväntad agitation och scener där missnöje vädras på möten, får publiken sig till livs en illustrativ intrig kretsande kring det pensionat fru Håkansson (Louise Thörner) driver, inklusive ingångna ojämlika snedsprång som får konsekvenser.
Värt att understryka att Musikalen om Frigga i lika hög grad ger en belysande inblick i ofantliga klassklyftor som kampen för kvinnlig rösträtt, en kamp som pågår under sjutton år, genom storstrejk, världskrig och hungerkravaller. Och i motsats till Förfesten finns ett antal män och deras reaktioner på ”kvinnosaken” inskrivna i manus. Jonathan Borg som redaktör Kjellén i spetsen för de stroppiga, roligt koreograferade journalisterna med skrivmaskin på magen, blir till återkommande tablå marinerad i berättigat gyckel.
Utan sång och musik av tillräcklig kvalitet skulle genren falla platt till marken. Kände inte till musikerna och blir därför smått imponerad. Vill särskilt peka ut elbasist Hanna Westberg och den framträdande melodileverantören Julia Cook på klaviatur, vars roll som kapellmästare inte ska underskattas. Musikerna understryker på ett utmärkt sätt intrigens stämning, ackompanjerar förnämligt de vokala insatserna. Ledmotivet tycker jag påminner om andra teman. Slump eller snyggt inlån? Kören förlänar musikalen förnimmelser av vibrerande och bejakande livslust, jämte riktad ilska mot missförhållanden. Heder åt deras unisona bedrift.
Flera av kvinnliga skådespelarna framför sånger på egen hand. Dessa ”arior” står ut med sällsam kraft. Tänker på bland andra Mikaela Alburg, Louise Thörner och titelrollens uttolkare. Den som främst stannar kvar i ens medvetande efteråt är ändå Linda Lättman, musikalutbildad i London. Hennes ”stanna-kvar-sång” framkallar gåshud. Samma sak med Otillias ömsom sköra, ömsom stolta frambesjungna statement. Fantastisk solostämma exekverad av Mikaela Alburg! Tacknämligt med strålande sångröster som inte överarbetar, utan tar fasta på att emotionellt förmedla ett budskap, en hållning.
Varje nytt moment i handlingen åskådliggörs naturalistiskt med små medel. Rekvisita/ dekor bärs in och ut med gemensamma krafter. Fungerar skapligt då modern teknik inte installerats. I fonden projiceras fotografier, både på exteriörer och interiörer som skänker lokalfärg och välgörande djupverkan. Minns jag rätt kompletterades det visuella med videokamera. Vikten av tidsenliga kläder ska inte heller försummas att berömmas. Vilket mödosamt jobb ansvariga lagt på denna viktiga ingrediens.
Hundra år länge sedan, men min mormor som dog i början på 90-talet, gick i skolan när beslutet togs 1919. Var en inhuman tid när motsättningarna i motsats till idag var tämligen entydiga. En komplicerande faktor som delvis driver jätteprojektet Musikalen om Frigga, är förvisso det interna motståndet, de olika viljorna. Kvinnors natur var inte utrustade för att engagera sig i sådana världsliga frågor som politiskt engagemang, var en på den tiden spridd uppfattning. En omständighet som medförde att kampen blev långvarig, somliga ansåg att offer var nödvändiga. Bärande idén utgår från att orättvisor kan krossas genom solidaritet och uthållig organisering. Hoppfull tanke!
Publiken var väldigt blandad, frapperande många män. Förmodliga fanns många vänner och anhöriga till de medverkande på plats. Produktionen höll anmärkningsvärd verkshöjd, skulle förtjäna att visas i SVT. Fast jag inte såg Tältprojektet live, hävdas att lite av samma berusande positiva känsla infann sig. Också relevant att ur ett klassperspektiv referera till Oliver på Göteborgs-operan. Ensemblen kunde följaktligen ta emot rungande ovationer.