Teaterkritik

Teaterkritik: Jakten – får högsta betyg

3 december, 2022 by Marja Koivisto

Jakten
Av: Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Cecilia Ölveczky och Eirik Stubø
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Video Annie Tådne

Repetionsbilder från Stadsteaterns Stora Scen, i regi av Eric Stubø, den 10.11.22

Medverkande Erik Ehn, Björn Mosten, Johannes Kuhnke, Sofia Ledarp, Tova Magnusson, Natalie Minnevik, Henrik Norlén, Lisette T Pagler, Philip Zandén, Tove Edfeldt, Estrid Briggert-Tåje, Idun Djupsjö, Lise Wulff, Matheo Lindberg Vivien, Melvin Thun, Malcolm Zerpe, Valentin Nilsson, Leopold Lilja och Elwis Krentzel.
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 2 december 2022

Livet kan länge vara tryggt, förutsägbart, för att plötsligt krossas och slås omkull av en serie till synes obetydliga händelser. En oskyldig kommentar, ett förödande misstag i stunden. Hur kunde det bli så här?

I föreställningen ”Jakten” på Stadsteatern av Tomas Vinterberg och Tobias Lindholm i regi av Eirik Stubø får vi följa skeendena bakom en total utstötning av en människa. Man skulle inte tro det, men det är njutbart att i den här föreställningen i nästan tre timmar följa en människas fall från normalitet till djupaste botten. Jag trollbinds av hur föreställningen lyckas skildra komplexiteten i människans natur i den skenbart enkla berättelsen. Skådespelarinsatserna är outstanding. Hela ensemblen briljerar. Till och med den underbara hunden Dansa. By the way, hur lyckas man regissera en hund? Djurets delaktighet i berättelsen och på scen ger ytterligare ett känslomässigt perspektiv på hur de oskyldiga, tillitsfulla och lojala drabbas i en ondskefull spiral av hetsjakt.

Scenografin är avskalad men i yttersta framkant, intelligent och formsäker. Teaterscenen börjar faktiskt redan från det att vi stiger in i rummet. Smarta scenografiska grepp bildar flera rum i djupet vilket ger en känsla av att befinna sig mitt i en film. Det ymniga snöfallet under stora delar av föreställningen sveper in oss i en virvlande visuell häxdans som förför och drar in oss i berättelsens atmosfär. I en scen i andra akten blir vi i publiken oanat en del av ensemblen, den tigande bevittnaren till övergreppen på den oskyldigt dömde. Vi blir den omedvetna åskådaren som driver på genom vår tystnad, medlöparen när vi inte tar avstånd, ifrågasätter eller säger stopp till det orättfärdiga. Ett starkt inre obehag infinner sig.

Så fort föreställningen börjar känner jag olust, jag förstår ju att det här inte kan sluta väl. Hetsjakten är i rullning, växer och rullar allt fortare. I programbladet citeras ”Massa och makt” av Elias Canetti:
”Det ligger något kusligt i brådskan, högtidligheten och säkerheten hos en sådan massa. Det är en fråga om upphetsning hos blinda som är som allra blindast just när de plötsligt tror sig se.”

”Jakten” lyckas med sin avskalade enkelhet och fokus på skådespelarinsatserna, visa nyanserna och skeendena i hur en häxjakt och lynchmobb bildas, växer och slutligen krossar sitt offerlamm. Min 19-åriga dotter var med mig på föreställningen och jag frågade henne vad hon gav ”Jakten” för betyg: ”Den var fantastisk! Jag kände så starkt för människorna, faktiskt för alla. Jag kommer inte att glömma den.” Jag ger föreställningen högsta betyg. Se den!

Teaterkritik: Bara Astrid

27 november, 2022 by Birgitta Komaki

Bara Astrid
Av Irena Kraus
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Zofi Lagerman
Ljus Sofie Gynning
Koreograferade inslag Dorte Olesen
Kompositör Jonas Redig
Mask Susanne von Platen
Premiär den 26 November 2022, Klarascenen Stadsteatern

Porträttet av Astrid visar en person med mycket integritet och stort allvar. Hennes mål är att skriva. Hon längtar till ensamheten för att få mycket tid att skriva. Matilda Ragnerstam gör ett porträtt av en ung kvinna som måste kämpa för sitt arbetsliv i en mansdominerad värld. Hon är obeveklig i sin rättframhet och låter sig inte smickras eller övertalas. Men när hon som 19-åring blir gravid med sin gifta chef blir skandalen ett faktum. Att hon efter förlossningen behövde lämna sin son i ett annat hem och först få hem honom i treårsåldern var något som påverkade henne hela livet. När hon sedan träffade Sture (Anders Berg) gifte hon sig och äktenskapet höll till 1952.

Det är först när den äldre Astrid (Mia Benson) porträtteras som hon blir mer mänsklig.
Vänskapen med Elsa (Sandra Huldt) växer och livet mer glädjefyllt.

Historien berättas inte helt kronologiskt men verklighetsnära . Scenrummet är träplattor på golv och väggar med endast en skrivmaskin som övrig attiralj. Det är mycket koreografi på scenen som utförs genom föreställningen. Det tillför
inte föreställningen innehåll utan blir mest distraherande.

Trots att pjäsen marknadsförs som en fri fantasi om Astrid Lindgren är bilden av den unga Astrid ganska ensidig. Hennes första bok om Pippi Långstrump och hur hon fick den antagen omnämns men övriga alster är det tyst om. Hennes lust att skriva är viktig men var fantasin och glädjen kom ifrån tas aldrig upp.

Fina skådespelarinsatser hjälper till att lyfta pjäsen.

Teaterkritik: Brott och straff – en grandios föreställning på Dramaten

25 november, 2022 by Birgitta Komaki

Brott och Straff
Av Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić
Översättning Anders Duus
Regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Zdravka Ivandija Kirigin
Ljus Jörg Schuchardt
Peruk och mask Moa Hedberg, Thea Holmberg Kristensen
Musik Daniel Regenberg
Medverkande Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Petersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kristina Törnqvist.
Premiär 24 November 2022 på Stora Scenen på Dramaten

En grandios föreställning på Dramaten. När Dostojevskijs roman Brott och Straff sätts upp på Dramatens stora scen är regissören Oliver Frljic, en provokativ och i Europa mycket omtalad regissör. Trots att han inte kan svenska språket har han skapat en effektfull och spännande föreställning.

I inledningen klättrar skådespelarna i bänkraderna och i slutet blir de alla instängda
i ett jättelikt skåp när flickan Polenka stänger dörrarna. Däremellan skiftar scener
med gigantiska möbler som gör människorna små.

I första akten flödar orden och diskussionen om vanliga och särskilda människor. Vilka regler och lagar som gäller och vad som är ont och gott. Man får också en presentation på vilka personerna är. Akten avslutas med sång av försäkringsdomaren (Andreas Grötzinger) – Hälsning till Sibirien av AleksandrPusjkin.

I andra akten knyts föreställningen ihop och intensiteten ökar. När Rodja (Gustav Lindh) erkänner sitt brott för Sonja( Elektra Hallman) börjar han tvivla på sitt beslut.
Den moraliska konflikten, ångern och ångesten över sitt brott når ända ut i salongen.
Stoltheten över att ha plockat upp makten och handlat försvinner.

Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Han är lysande som arrogant, stolt och ångestfylld ung man. Elektra Hellman som Sonja försöker rädda hans själ. Kring de här kretsar många andra utmärkta skådespelare som t.ex Magnus Roosmann, Torkel Petersson , Gunnel Fred och Nina Dahn.

Pjäsen belyser de stora frågorna i människors privata liv men också i relation
till samhälle och ekonomi. På ett väl underbyggt sätt skildras människors val och livssituationer. En lyckad satsning på en pjäs som aldrig blir omodern.

Lekfullt när barns kreativitet uppmuntras – Min vän Rita på Hagateatern

21 november, 2022 by Mats Hallberg

Manus. Sara Klingvall och Helena Gezelius

Regi: Anders Tolergård

Komposition & ljuddesign: Anna Gustavsson

Scenografi & ljusdesign: Beate Persdotter Lökken

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Produktion & grafisk design: Max Gertrudsson och Julia Njord Jönsson

Skådespelare: Sara Klingvall och Helena Gezelius

Målgrupp 3-8 år

Premiär: 19/11 2022

Spelas på Hagateatern i Göteborg

När det gäller att få till minnesvärda produktioner har Hagateatern varit inne i ett långvarigt stim. Var anmärkningsvärt länge sedan man fallerade. Blir återigen belåten och nu enbart i egenskap av betraktare utifrån. Som framgått är ju målgruppen i första hand förskolebarn, vilket gör att den färgsprakande berättelsen knappast är något man kommer grubbla över efteråt Min vän Rita förklaras vara en föreställning om att måla en fantasi och hitta sig själv, den man strävar efter att vilja vara.

Den pushar målgruppen att fortsätta bearbeta sin skaparkraft, aldrig tappa tron på sig själv. Budskapet växer successivt fram i de båda rutinerade skådespelarnas interaktion under en halvtimme. Barnpjäsens självklara pedagogik inspirerar unga publiken till konkret engagemang. Det ritas teckningar i väntan på insläpp och som ett appendix får uppkomna kreativiteten utlopp, på det stora pappersark som spänts på staffli samt på golvet. Somliga barn tog på premiären vid efter att teamet tagit emot applåder. Kompletterade då skådespelarnas framimproviserade (?) färger och figurer på Krister Nylanders generöst tilltagna konstruktion. Och åtskilliga barn fortsatte att enskilt producera konstverk, ett tecken på att Hagateatern lyckats i sitt uppsåt. Blir glad av barnens initiativlusta utifrån en pjäs där berättelsen målas fram.

Frustrerat missmodiga Elin gestaltas av Sara Klingvall. Hon sitter och kasserar, enligt henne, misslyckade ansträngningar. De kasserade alstren skrynklas ihop och kastas till en stor hög pappersbollar.. Elin ställer sig upp, filosoferar och med hjälp av tuschpenna ritar upp konturen av sin utsträckta kropp.. Ger upphov till en lika självklar som tacksam association.. Blir underhållande för de små i publiken när lemmar mystiskt förlängs. En lekkamrat uppenbarar sig. Råkar förstås vara den främmande flicka som vitsigt heter Rita, hon vars fantasi sannerligen inte är död. Den kavata igångsättaren spelas med sympatisk energi av Helena Gezelius i gul dress. Idéer hos de två rollfigurerna förverkligas på ett synnerligen lustbetonat sätt.

I barnteater är tilltalet avgörande. Innehållet kan för publiken tyckas förhållandevis sekundärt. Inom Min vän Ritas ramar ryms humörsvängningar och efterhand allt mer av samarbete genom ledsagning. En pedagogisk estetik vars approach av allt att döma fungerar som avsett. Klingvall & Gezelius besitter nödvändig rutin för att fixa sin utsatta position (spela för barn måste vara en enorm utmaning), inklusive att fånga upp eventuella reaktioner. Jobbas framgångsrikt med tonfall, mimik och kroppsspråk. Handlaget appellerar, spännande ljudeffekter och musikillustrationer förstärker.

Med tanke på att barn som inte uppnått skolålder oftast tittar tillsammans med ett antal vuxna, brukar de som skrivit pjäsen vilja ge nya insikter, få den riktigt unga publiken att lära sig något nytt. Snappade upp att ord och idiomatiska uttryck såsom dysterkvist och att ”vara under isen” används. Kul grepp! Fler lager stimulerar. Infallsrika uppsättningen erbjuder också stora möjligheter att tolka vad som stegvis växer fram visuellt. Vad som gemensamt skapas hamnar i centrum, träder fram som en ofullbordad entitet. (Vilken slump att jag sitter intill en man som livnärt sig på sin berömda förmåga att teckna i stadens ledande tidning.)

Ambitionen att inympa självförtroende hos publiken är lovvärd, ageras fram finurligt. Regissör Anders Tolergård och hans team, med skådespelarduon i spetsen, skildrar fint Elins utveckling inklusive den vänskap som etableras. En charmerande pärla som ger bra vibbar, bejakar barns rätt att uttrycka sig.

Teaterkritik: Tid för glädje – en överraskande rolig föreställning om livslögner

18 november, 2022 by Rosemari Södergren

Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022

En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.

Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.

Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.

Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.

I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.

Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.

På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.

För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.

Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Teaterkritik

Footer

Om oss