En pjäs för de levande i en döende värld
Av Mirande Rose Hall
Regi Malin Stenberg
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Amanda Svensson
Svensk premiär 20 augusti 2022
Medverkande på scen Helmon Solomon och Göran Martling
Titeln ”En pjäs för de levande i en döende värld” är verkligen lovande, den sätter igång tankar och känslor. En föreställning med det namnet skulle kunna vara ett drama som tar upp existentiella frågor. Mina förväntningar på en föreställning med det namnet är något som kryper under huden på mig och får mig att promenera hem med en mängd frågeställningar som far runt inom mig och kanske till och blir fylld av energi och kampvilja att förändra världen. Hur viktig denna föreställning än vill vara surfar den tyvärr för mycket på ytan.
Pjäsen tar upp hotet om klimatförändringarna och är en monolog av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall, om vårt ansvar att motverka det sjätte massutdöendet. En timme och tjugo minuter är inte mycket tid för att utveckla något men ändå förväntar jag mig att föreställningen inte ska missa målet som den till stor del gör. Givetvis bör jag inte kräva att en föreställning ska ge svaren eller lösningen. Men jag har sett problemen belysas bättre, starkare, tydligare och mer konstnärligt. För den som vill se en oerhört berörande och träffsäker film om samma klimathot rekommenderar jag HISTORJÁ – Stygn för Sápmi – en hyllning till konstens magiska kraft. Kulturbloggens recension kan du läsa här.
Fast trots att jag har flera synpunkter på vad denna föreställning missar önskar jag att en mängd politiker och andra makthavare ser den. Pjäsen sätts upp i fjorton länder i samma konstnärliga koncept, utvecklat av den brittiska regissören Katie Mitchell. Malin Stenberg, som regisserar Dramatens uppsättning, säger:
– Jag vill att folk skall vara lite småförbannade när de lämnar salongen. Men med en stark känsla av att vi inte är ensamma på jorden.
Att människor blir arga kan ge energi att ta itu med saker. För att mycket måste göras NU om klimatförändringarna ska kunna minska och inte bli lika ödeläggande.
Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.
I monologen skyller Naomi utvecklingen på de vitas makt, att de vita förtryckt andra folkslag. Den som har någon koll på mänsklighetens historia måste ändå veta att det är långt ifrån den enda förklaringen. Dels råder det kraftiga klyftor mellan de fattiga/maktlösa vita och den vita eliten. Och förtryck av de fattiga har funnits i olika kulturer. Kastsystemet i Indien har funnits i tusentals år och fanns långt innan de vita tog sig till Indien. I Afrika fanns det krig mellan olika stammar och förtryck av svagare också innan de vita kom dit. När islams profet Muhammed dog år 632 krigade två olika falanger om vilken som var den rätta efterföljaren och där skedde massmord av motståndare. I Kina har de mäktigaste förtryckt den stora massan i årtusenden. Att de som lyckas ta makten förtrycker svagare grupper är inte enbart något som gäller de ”vita”, även om det vita patriarkatet dominerat de senaste århundradena. Det som förenar alla förtryck är att där finns en elit som drivs av girighet och makthunger.
Vad ligger bakom klimathotet? Varför måste vi hela tiden producera i så hög fart? Måste de allra rikaste som äger energi- och IT-företag hela tiden öka sina intäkter? Varför måste vi använda så mycket energi och el? Är det omöjligt att försöka leva mer långsamt, att människor mer får tid över och inte behöver stressa för att få ihop allt? Jag saknar sådana frågeställningar.
Föreställningen ingår i Stages som är ett europeiskt samarbetsprojekt som dels går ut på att turnera produktioner utan att resa eller transportera något. Dessutom genomför alla deltagande scener olika utvecklingsprojekt i samarbete med forskare, universitet och publik för att kunna arbeta mer hållbart i hela produktionskedjan.
Om regissörerna:
KATIE MITCHELL
Katie Mitchell, en framgångsrik brittisk regissör som satt upp tre uppmärksammade pjäser på Dramaten och även gästade Bergmanfestivalen 2012 med Fröken Julie, har skapat ett konstnärligt koncept som förverkligas lokalt av regissörer och skådespelare på en rad olika teatrar världen över.
MALIN STENBERG
Regisserar gör Malin Stenberg, som på Dramaten tidigare regisserat ett flertal föreställningar, senast Pussy Riot – en punkbön av Irena Kraus. Bland hennes uppsättningar på andra scener märks Jeanne d’Arc på Backa Teater, Förklädd Gud på Folkoperan och Ædnan, på Giron Sámi Teáhter och Riksteatern.
Hur illa behandlad prinsessan Diana var av prins Charles och det brittiska hovet, det har berättats tidigare, bland annat mycket träffande i tv-serien The Crown. Men nu griper det tag i mig som tittare ännu mer då hela filmen är uppbyggd på verkligt material. Ibland är det väldigt små rörelser med prins Charles ögon eller mungipa som avslöjar att han ljuger. Närbilder på prinsessan Dianas ansikte är ofta oerhört talande. Allt blir så mycket starkare och rakt på när det är dokumentärt. Ändå låter regissören olika röster komma till tals, både de är för monarkin och de som är emot. Också röster som är kritiska till prinsessan Diana hörs i filmen liksom många av de som älskade henne.
