Manus: Lars Norén
Regi: Göran Parkrud
Scenograf: Råger Johansson
Ljussättare: Beate Persdotter Löken
Maskör: Märta Gasslander
Teknik: Coppelia Bondesson
Rekvisitör/ producent: Anna Wikars
I rollerna: Susanna Helldén, Carl-Marcus Wickström, Karin Lycke och Daniel Adolfsson
Premiär: 8/7 2022
Spelas till 20/8 i magasinet vid Tofta Herrgård i Lycke (beläget mellan Kungälv och Marstrand)
Under pandemin i fjol dog Lars Norén, Sveriges främsta kulturexport i nutid (undantaget engelskspråkiga länder). Tillsammans med stratosfäriske Ingmar Bergman symboliserade hans dramatik dysfunktionella tillstånd och svenskt svårmod, ofta kryddat med absurd humor. Verksförteckningen är så omfattande att termen grafomani inte är obefogad. Fast måste förstås betonas att övervägande andelen publicerade texter äger enastående kvaliteter, vilka förmår borra sig in i kärnan till existens villkor.
Har i olika utsträckning blivit omskakad av ett antal av pjäserna som livepublik eller via teverutan. Fick under Noréns alltför korta tid på Folkteatern i Göteborg, en värdefull inblick i hans estetik. Var med på presskonferenser, recenserade uppsättningar, fick unikt nog bevittna en repetition och gjorde troligen kollegor avundsjuka genom att genomföra en timslång intervju för LO-tidningen 2009, som kommenteras knapphändigt i positiva ordalag i En dramatikers dagbok. Urpremiären på en pjäs som i princip saknar samtidsmarkörer skedde 1985 på Dramaten. I Göran Parkruds dramaturgiskt rutinerade händer har längden kortats väsentligt, vilket är ett vettigt beslut trots att vissa förklaringar till beteenden snarare antyds än belyses till fullo.
Två bröder konfronteras med varandra och sina partners, efter att deras mamma begravts i form av kremering. Urnan tas med till storebrodern Johns hus, där kvartetten efter hustruns egenmäktiga förfarande tillbringar natten tillsammans. Under påverkan av traumatiska minnen, alkohol och trötthet uppenbaras ohållbara relationer på ett lika skoningslöst som dramatiskt tillspetsat sätt. Det blir fysiskt och utmanande situationer knepiga att hantera. En destruktiv läggning á la Vem är rädd för Virgina Woolf blottläggs hos tvenne trasiga par. Den äldre brodern försörjer sig signifikativt nog som psykiatriker, medan den lillebror han ser som en främling är verksam som byggherre, med uppdrag i Polen. Vi kan ringa in paren som välbeställd medelklass. Att de varit tillsammans i nio respektive femton framstår under dessa två akter som fullkomligt obegripligt.
Givetvis känns sönderfallet igen från åtskilliga av Noréns pjäser, av vilka denna näppeligen ingår i kategorin hans främsta även om Björn Runge frestades till en produktion på Dramaten 2014.. Däremot ligger den i absoluta toppskiktet vad beträffar utslungade fula-i-mun- repliker. Fast publiken som kan sin Norén är garvad måste ändå Nattvarden rankas som provocerande grov. Somligt om föräldrars missbruk, avståndstagande och dess konsekvenser känns igen från delvis självbiografiska genombrottspjäserna ett par år tidigare, de närmast legendariska iscensättningarna i teve under ledning av Björn Melander.
Parkrud har daterat intrigen till dags dato genom att införliva dagens mobiler. En dotter från tidigare äktenskap riskerar att fara illa, står i ständig telefonkontakt med sin pappa. Barnperspektivet återkommer flera gånger, vilket är en av pjäsen förtjänster. Tänker på nyligen avlidne författaren Per Gunnar Evander, vars största käpphäst var omsorgen om barnen, vilket han såg som helt avgörande för människors välgång . Föräldrars avkommas rätt att bli älskade och inympas självförtroende, är en förutsättning John och förmodligen också hans bror förnekats.
Spelplatsen är en vederkvickande idyll, en oas på lagom distans från stress och larmig miljö. Halva nöjet att ta sig hit i bil är att varva ner, vistas en stund i omgivningarna. Här finns servering, försäljning av konsthantverk och möjlighet att äta gott på herrgården. Vilken paradox då att Susanna Helldén i egenskap av konstnärlig ledare, nischat in Tofta Sommarteater med motsatsen till farsartade skådespel. Grejen med Tofta är istället hudlöst berättande om tillkortakommanden och enstaka moment av lycka. Förutom förväntade ångesten hos Norén, har exempelvis Strindberg, Ibsen, Bergman och en sammanhängande svit av Parkrud satts upp. För mig blev vädermässigt ideala lördagskvällen blott tredje premiären.
Publiken sitter i fyra sektioner runt om scenen, en scen med tre utgångar som föreställer vardagsrummet hemma hos John och Charlotte. Påhälsande brodern får bekräftat att delar av möblemanget ska vara av Bruno Matsson. Mest iögonfallande är planscherna på barnen vistandes hos sin mamma samt ett par backar med vinylskivor med tillhörande skivspelare. Musik betydde mycket för Lars Norén, både civilt och i yrkesutövningen. I en tryckkokare till pjäs vars individer har nerverna utanpå, fungerar musiken som välgörande avledare alternativt markering av rådande stämning. Ett par gånger förekommer pianisten George Shearing och i finalen hörs refrängen till romantiska örhänget La Mere.
Är man ute efter katarsis får man sitt lystmäte. Nattvarden består i hög grad av vulgära elakheter. Bottnar i en katalogaria av elände som snuddar vid Norénsk toppnotering. Att de båda paren kunnat attrahera varandra verkar synnerligen ologiskt, kan eventuellt förklaras av att de roats av att positionera makt – över och underordning. Johns neurotiska hustru är ett minfält, en fladdrande figur vars handlingar framstår som extremt ologiska, särskilt mot bakgrund av revolt mot mannens nyckfulla förtryck. Och efterhand avslöjas att den andra iakttagande kvinnan står för det mest upprörande sveket, tvångsmässigt styrda impulser. Dessutom verkar hon tillfälligtvis tappa verklighetskontakt. Absurt svart humor tillför syre. Tarvliga giftstick over the top får en att hisna eller le förläget.
Hög tid att utgjuta sig över skådespeleriet som äger rum bara några meter framför mig, vilket förstås utövar en särskild lockelse. Susanna Helldén lägger, föga förvånande, beslag på den mest köttiga rollen. Agerar passionerat med nerverna utanpå, fullständigt oberäkneligt. Charlotte tar ut sin frustration genom att uppträda otåligt hetsig. Publiken tillåts aldrig slappna av när hon är i blickfånget. Samtidigt kan hävdas att Noréns porträtt är tämligen svårtolkat, i ett par scener åt det groteska hållet. Karin Lycke (oförglömlig i Folkteaterns Breaking The Waves) har som ersättare tvingats lära känna varelsen hon personifierar på endast två veckors repetitionstid. Den gåtfulla kvinnan i det andra paret. En figur mån om att vara hövlig och avläsa situationer, men i praktiken den mest gränslösa i kvartetten. Någon som totalt saknar stadga och konsekvenstänk. Starka prestationer utförs av kvinnorna på scen.
Vanskligt att entydigt värdera. Konstaterar hur som haver att närvaron hos de manliga skådespelarna imponerar kolossalt. I sina begravningskläder och till utseendet finns en viss slumpmässig likhet med Daniel Craig i dennes James Bond-persona.
Daniel Adolfsson (John) har inte tidigare ingått i ensemble på Tofta. Han fick rollen efter att ha sökt, har bland annat medverkat i Bron och i ett par internationella filmer. I smart samarbete med regissören framställs en stukad och märklig labil (är ju psykiatriker till professionen) individ, på ett rasande fängslande sätt. Metoden består i ett förbittrat resonerande. En tydlig känslokall hållning, vilket får honom att framstå som överlägsen. Briljant bravad av Adolfsson! Carl-Marcus Wickström (som sågs i mystiskt drama av Jonas Gardell på Tofta och senast i uppseendeväckande barnteater på Masthuggsteatern) gör en hal typ med psykopatiska anlag. Det är en smula otäckt och mycket skickligt. Paralleller kan dras till andra övertygande rolltolkningar i Norén-dramer från exempelvis Johan Rabaeus och Peter Andersson.