Sagan om det röda äpplet
Junibackens sommarteater
Med stämsång, rappa dansnummer och finurligheter gör Junibacken den omtyckta barnboken Sagan om det röda äpplet till sin egen. Det blir en underbar hyllning till barnbokslegenden Jan Lööf.
Det är semestertider och barnfamiljer vallfärdar till djurgården och barnens egna Junibacken, Stockholms motsvarighet till Astrid Lindgrens värld. Här finns Pippi och godisaffären, Muminhuset och skattkammar-grottan som inleds med en trappa gjord av guldpengar och avslutas med en bro gjord av rep och tätt surrade nät. Och så har vi sagotåget. Med Astrid Lindgrens trygga stämma guidas vi genom sagolandet. Kreativitetet svämmar över på Junibacken.
Astrid står i centrum men här lyfts flera andra författarskap. Varje år sätts en sommarteater upp. Denna gång är det Jan Lööfs finurligheter som får nytt liv framför entusiastiska två- och treåringar som besöker Lindgrens värld.
Jag fascineras över den sprängkraft barnteatern kan ha, hur riktigt bra teater kan trollbinda barn oavsett ålder. Det är min 1,5 åring Veras andra teaterupplevelse. Precis innan start är hon skrikig och vill inte sitta still. Men så fort allt sätter igång blir hon knäpptyst. Det är kombinationen rolig musik med stämsång och snygg koreografi som gör att Junibacken lyckas fånga sin publik. Det är mycket som konkurrerar och som sagt kan ettåringar vara rätt bångstyriga emellanåt. Men inte nu.
Jan Lööfs tokroliga historia om det konstgjorda gröna äpplet är för en som mig trettioplusare verklig nostalgi och en berättelse jag minns starkt från barndomen. Historien handlar om orsak och verkan om det gröna konstgjorda äpplet som av en slump hamnar hos den snälle farbror, hur han i hopp om att en dag ska få se frukten omvandlas till ett vackert rött äpple ställer det på fönsterkarmen där solens strålar kan tränga in i dess porer. När äpplet faller ner i huvudet på grannfrun blir huskatten livrädd och klättrar genast upp i trädet. Där och då börjar äventyret.
Vi följer äpplet på dess svindlande resa där brandmän och mystiska män med lösskägg och solglasögon finns med som ingredienser men framförallt ser vi det vackra röda äpplet som huvudrollsinnehavare. Till slut efter mycket och men hamnar frukten vid farbrons fönsterkarm och därmed är förvandlingen fullbordad. Junibackens tappning är rolig och kreativ. Här bjuds på både stämsång och dans. Jag minns speciellt brandmannens kraftprov till dansnummer där hon pumpar muskler och samtidigt försöker att rädda en katt men misslyckas då det krävs två händer att fånga djuret och brandmannen vägrar släppa taget om det vackra röda äpplet.
Berättelsen i sin enkelhet är briljant, rolig och enkel att hänga med i. Jan Lööf kan konsten att berätta med detaljrikedom. I Junibackens tappning saknas dessa härliga detaljer som vanligtvis skymtar fram i bakgrunden av berättelsen, men med sången och dansen hittar teatergänget hem. Nivån är väl anpassad för min ettåring och längden på max tio minuter alldeles lagom.
Sagan om det röda äpplet är en härlig hyllning till en av våra största barnbokshjältar. Med sina lekfulla teateruppsättningar lyfter Junibacken författarskap av högsta verkshöjd och uppmärksammar barnboksförfattandet som den konstform det faktiskt är.
Petter Stjernstedt