Av Gérard Watkins (översättning Lisa Lindberg)
Regi: Gérard Watkins
Scenografi: Henrik Ekberg
Ljusdesign: Anne Vaglio
Kostymdesign: Gérard Watkins
Ljuddesign: Kristoffer Svedberg
Maskdesign: Yevgeniia Pakhomiva
Kompositör/ /musik: Karin de Frumerie
Medverkande: Johan Gry, Caroline Söderström, Hannah Alem Davidsson, Johan Hafezi och Karin De Frumerie
Premiär 17/3 2023 på Studion
Spelas till och med 27/4 (varav nio datum med eftersamtal och 25/3 arrangeras temadag)
OBS Produktionen är delfinansierad av EU. Att Göteborgs Stadsteater ingår i ett nätverk av institutionsteatrar i Europa innebär i detta fall att en regiassistent från Wales ingår i konstnärliga teamet.
Underrubriken lyder ”Våld i nära relationer”, vilket ska förstås som mäns våld mot kvinnor de har relation med. Ändå ska kvinnors våld mot män i nära relationer vara ungefär lika vanligt förekommande och lika lite på tapeten är våld i samkönade relationer, något som är ett reellt problem. Presenterade undersökningar ger förvisso vid handen att kvinnor i förövarposition inte på långt när står för samma fatala statistik. Påpekanden som inte på något sätt ska förringa ett gigantiskt samhällsproblem, endast ses som behovet av en bredare bild. Inte utan att man åtskilliga gånger upprörts över hur otillräckligt utsatta/ anmälare skyddats. Alltför ofta har deras vädjanden nonchalerats, brottsliga handlingar inte renderat i konsekvenser för gärningsmannen.
Under premiärdagen publicerades två uppseendeväckande nyheter i media om kvinnliga förövare. Rörde sig dels om en kvinnlig maffialedare i Italien, dels om de två tjejenar i Vetlanda vilka åtalas i det så kallade Tove-fallet för att ha orsakat dennes död. Och könet på de som ingår i kickers-gäng skulle också kunna betraktas som normbrytande. Mannens psyke, testosteronhalt och svårighet att kontrollera ilska flyter som en underström i Du är min nu (urpremiär 2013), vars upprinnelse var uppmärksammade sexbrottsanklagelsen riktad mot fransk IMF-chef och reaktionerna som följde. Den lika eviga som olösliga konflikten kring kollektiv skuld blir lyckligtvis inte alltings fokus, även om diskussionen är central. Vem gagnas av synsättet? Underligt nog fanns tydligen inga pjäser skrivna tidigare på samma tema, det vill säga våld i nära relationer där männen är förövare.
Fransk-engelske dramatikern Gérard Watkins är en mångsysslare av rang.. Medverkat med kritikerrosade roller i ett antal filmer och teaterproduktioner, är sedan -94 konstnärlig ledare för ett ansett teaterkompani, regissör och låtskrivare. Hans Du är min nu har framgångsrikt spelats också i Polen och Italien. På Stadsteatern både regisserar 57-åringen och gör kostymerna.
Enaktarens längd uppgår till två timmar utan paus, vilket inte är okomplicerat. Inser att man inte vill bryta stämningen,. Men ofrånkomligt skruvar jag på mig sista kvarten, trots att nya rollfigurer introduceras och det avläggs bekännelser och vittnesmål i mikrofon. Således händelserikt med nya infallsvinklar. Att jag skruvar på mig beror att det blir fysiskt ansträngande att sitta still så här länge i kvav luft. Borde definitivt ha skurits i överflödet av förbluffande detaljer till förmån för ett mer hanterbart format.
Hävdar ändå att pjäsen har avsevärda förtjänster, gör ett gott helhetsintryck genom sättet den tacklar livsfarlig maktutövning. Dramats bitvis drastiska humor ger relief, gör skildringarna av två pars förhållanden uthärdlig att beskåda. Fast paradoxalt nog blir det på samma gång minst lika otäckt. Belysandet av förövarnas offermentalitet och blixtsnabba humörsvängningar tillhör pjäsens definitiva styrkor.
Vi möter välbeställde fotografen och vegetarianen Pascal (Johan Gry), hur han tillsammans med kvinnlig främling (Caroline Söderström) reagerar på potentiell fara, vilket svetsar dem samman. Tycke uppstår och gemensam planering påbörjas. Tämligen omgående antyder han dock missnöje med kvinnan han flyttar samman med och en accelererande spiral av destruktivt beteende tar vid med oregelbundna intervaller. Handlingen korsklipps med incidenter från det andra paret där han är mekaniker från Algeriet (Johan Hafezi) och hon viljestark muslin som inte bär slöja (Hannah Alem Davidsson). I en av flera märkligt komiska scener befinner sig båda paren samtidigt på visning av exklusiv lägenhet.
Scenografin är som synes futuristiskt grå, stiliserat elegant på ett känslokallt sätt. Samma dekor förändras med några enkla grepp av skådespelarna, från upprätt exteriör påminnande om skulturpark till ändamålsenlig interiör. Attiraljer manus relaterar till får publiken föreställa sig. Vad ansvarig för mask uträttat för arbete går inte att avgöra. Bortsett från enstaka armrörelse visas nämligen inte effekterna av männens fysiska misshandel. Att vi får föreställa oss kroppens skador överraskar. Huruvida greppet gör destruktiva spiralen mer uthärdlig eller lika skrämmande, skiljer nog från person till person. Kan bero på vilka ur publiken som har egna erfarenheter som utsatt eller anhörig.
foto Ola Kjelbye
Ett ytterligare inslag vars införlivande får anses vara udda är musiken, en annan naturlig yttring för Watkins som har eget band. .Den kommenterar skeendet, parens trasiga samliv. Antingen genom uttrycksfullt formulerad tenorsaxofon eller electronica framställd via laptop. Dessa ledsagande moment sköts av Karin De Frumerie som setts i många större roller senaste decenniet. Här tar hon också hand om ett par viktiga biroller. Det markeras också att hon är höggravid, vilket blir till en av flera utplacerade lustigheter. Ett av flera tecken på att skrämmande övergrepp kan äga rum mitt i vardagens glädjeämnen och bestyr. Ska understrykas att pjäsförfattaren lämnar utrymme för hopp om förändring i ett öppet slut där såväl brottsutredare som psykolog introduceras. Vi får uppleva att de kontrollerande, dysfunktionella och kärlekstörstande männen kommer till viss insikt. Pjäsen bygger på material från workshops och omfattande research.
Ensemblen är otroligt skicklig. Männens sårbarhet och farliga omnipotens gestaltas trovärdigt. Att paren månar om varandras välbefinnande fram tills de maskulina ägarbegäret förgör respektive förhållande, redogörs för med psykologisk skärpa. Kvinnorna kämpar, kräver respekt innan situationen är bortom räddning.
Hannah Alem Davidssons spelar med verbal intensitet frustrerat viljestark. Johan Gry framställer utstuderat manipulativa drag, hans beräknande överklassiga figur får andra att nå dåligt när han blottar sitt inre trassel. Han är kusligt duktig på att porträttera denna typ av individ. Johan Hafezis gestaltning av en rädd och plågad själ berör, Han spricker nästan i tu ansatt av destruktivitetens demoner. Har sparat den styvaste prestationen till sist, hon som nog har de mest omfattande monologerna och vars minspel raffinerat genomgår ideliga skiftningar. Pjäsens enskilt största behållning är Caroline Söderströms hudlösa agerande. Prestationen är än mer anmärkningsvärd med tanke på att nästan alla repliker utslungas som tveksamheter, tillrättalägganden eller ändringsförslag. Genom enastående skådespeleri skildras hur rollfiguren gradvis berövas sin frihet och sitt människovärde i förhållandet samt strider för att återerövra vad hon förnekats.. Ångestladdad frustration väller fram ända till bakersta raden.
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
