Av August Strindberg
Bearbetning: Magnus Lindman
Regissör och koreograf: Örjan Andersson
Scenograf och ljuskoncept: Crisander Brun
Ljusdesigner: Christoffer lloyd
Kostymdesigner: Jenny Nordberg
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Javier Perez, Sofia Sangregorio, Anna Lundström, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström, Emilia Roosmann, Sanna Hultman/ Lisbeth Johansson
Urpremiär 23/9 på stora scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 8/11 2023
En ursäkt är på sin plats för senfärdig recension. På grund av krock med annan premiär grundas denna text på föreställningen efter premiären (27/9). Får skylla på datorkrångel, skrivkramp, tidsbrist och viss utmattning. Minns en sevärd uppsättning på Göteborgs Stadsteater 2005. Tänker i övrigt på Strindbergs österländskt influerade vandringsdrama i samband med rogivande slutscenen hos farmodern som efter hemska upplevelser pustar ut och planerar i Fanny och Alexander. Citerandet av dramatikerns ord som ger oss förutsättningarna, upplösningen av tid och rum. Mest klassisk har ju repliken om livet som ett skådespel där vi spelar våra roller med skiftande resultat blivit. Så som den uttalades av Gun Wållgren och på scen av exempelvis Carina Boberg, i hennes sista stora roll på teatern vid Götaplatsen. Pjäsen vars urpremiär ägde rum 1907 med Harriet Bosse i huvudrollen, publicerades i bokform fem år tidigare under en högst kreativ period, som samtidigt var ytterst påfrestande. Sedan dess har ett otal produktioner sett dagens ljus, till och med en komiskt interaktivt verk i närtid av 1 2 3 Schtunk.
På Folkteatern sätter den framgångsrike koreografen Örjan Andersson tänderna i detta mystiska världsberömda drama där Indras dotter nedstiger till människorna för att ta reda på deras villkor. Och vad Agnes kommer fram till behöver inte påpekas, konstaterandet tillhör allmänbildningen. Andersson som turnerar globalt och har över 30 verk på sitt cv, fusionerade i egenskap av regissör dansare och skådespelare på motsvarande sätt i Hamlet på samma scen 2017. Av ett originalmanus på ett hundratal sidor har Magnus Lindman skalat bort en avsevärd andel. Kvar återstår kärnan i uppdraget, tilltagande förvirringen som följer när undersökningen försöker räta ut ständigt uppkomna frågetecken. Det tar halvannan timme för Agnes (Anna Lundström) och hennes dubbelgångare på jorden (Sanna Hultman) att komma fram till den episkt bistra konklusionen. Om pjäsens cirkelrörelse som ständiga loopar och hur dess kalejdoskopiskt upplösande form fascinerat regissörer, orienterar dramaturg Klara Ejeby publiken om i en upplysande text i programhäftet.
Scenen placerad inuti i en kub med avsevärt djup badar i vitt. I mitten finns en lucka ansluten till en stege under golvet, som en förbindelse till en annan värld, en annan dimension. I denna scenografi finns varken slott eller spiraltrappor. Däremot ideliga ansträngningar att forcera en osynlig dörr. Franz Edvard Cedrins nykomponerade orkestermusik fungerar som preludium i mörker, samme tonsättare som satte musik till ovan nämnda Hamlet.
Upptagenhet av fenomenet déjà vu är vad öppningsscenen består av. I Ett Drömspel identifieras problem och det famlas som bekant efter förnuftiga lösningar. Gåtfulla existenser förmår inte enas. Deras åsikter, jämte beskrivningen av en tillvaro som flyter, skiljer sig hela tiden åt. Fraktioner bildas vilka argumenterar med emfas för sin ståndpunkt. Grumlig analys skapar ständiga omtagningar. Förvirringen betonas maximalt när regissören låter ensemblen hetsigt uttala repliker på främmande språk, främst från flerspråkiga dansarna. Har noterat att ett flertal kollegor i dagspressen omfamnat estetiken med hull och hår, vilket inte förvånar. Uppsättningen är annorlunda, för att inte säga otroligt pretentiös på ett förutsägbart sätt. En smaksak om man går igång på detta gåtfulla äventyr eller stöts bort av den fysiska, teatrala leken.
Att integrera rutinerade dansare med erfarna skådespelare har blivit på modet senaste decennierna, inte minst på Dramaten och Folkteatern. Minns särskilt lyckade samarbeten med Art of Spectra och koreografen Peter Svenzon. Blir intressant när de olika professionerna delvis kliver in på varandras områden. Skådespelarnas rörelsescheman kan basalt påminna om dansarnas. Dansarna i sin tur yttrar åtskilliga korthuggna repliker, agerar med dramatisk laddning. Verket utmanar därtill i vissa sekvenser könsnormer. Både spanske dansaren Javier Perez och Folkteatern-veteranen Jonas Sjöqvist svassar runt i blå respektive gul aftonklänning med krinolin.
Skärpan hos Sara Wikström och Anna Lundström som lika ivriga som desillusionerade Agnes gjorde störst intryck. Fast avgjort mest remarkabla prestationen utfördes under några minuters uppvisning, som om vi vore på cirkus. Syftar på meriterade Sofia Sangregorios extraordinära, oförglömliga solodans. Kan känna sympati med de som finner produktionen alltför tillgjord. Å andra kan uppsättningen rekommenderas för den underhållande kreativiteten och underfundiga sättet att fritt tolka Strindbergs mest gåtfulla pjäs. En pjäs där det hejvilt leks med språk och logikens lagar utmanas.
Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.
