Boston Strangler
Betyg 4
Premiär på Disney+ 17 mars 2023
Regi Matt Ruskin
På ytan är det en true crime-berättelse om jakten på Bostonstryparen i början av 1960-talet men egentligen är det en film om kraften i bra journalistik och en skildring av två kvinnors kamp för att ta plats på en tidnings redaktion under en tid då dessa arbetsplatser var patriarkatets mark. En film som visar hur viktig journalistik är, en film som behövs i dagens medievärld där ytlighet tar över allt mer.
De två huvudpersonerna, Loretta McLaughlin (suveränt spelad av Keira Knightley) och Jean Cole (enastående porträtterad av Carrie Coon), är två kvinnor som på var sitt sätt lyckas ta sig in till de prestigefyllda journalistuppdragen. Loretta var först förpassad till att skriva om vad redaktören ansåg vara kvinnliga ämnen som mat och kläder på livsstilsredaktionen.
Tidningsvärlden som skrildras i The Boston strangler präglas av en grabbig machokultur med nyhetsredaktörer som har whiskyflaskor i byrålådorna. Till en början stötte Loretta McLaughlin och Jean Cole på hårt motstånd när de ville gå till botten med fallen med kvinnor från arbetarklassen som hittats döda i Bostontrakten i början av 1960-talet.
Ur filmen:
– Detta är ingen story!, hävdar redaktionschefen Jack Maclaine (träffsäkert spelad av Chris Cooper).
Loretta sätter fingret exakt på rätt punkt för att få börja undersöka fallen, då hon svarar:
– Hur många kvinnor måste dö innan det är en story?
Filmen är en stark påminnelse om vad journalistik är och att den behövs idag mer än någonsin tidigare. I dagens medievärld där ytlighet syns och hörs mest, då bokförlag som Bonniers förlag väljer bort seriösa journalister för att hellre ge recensionsexemplar till influencers som tar foton på sig själva med en bok istället för att skriva något seriöst. Då skattefinansierade public service i form av SVT i Kulturnyheterna ägnar tid åt att sprida och diskutera Tiktok-videos med en pop-artist som skriker ut att den som vill kunna se en film utan att bli störd av höga skrik från publiken borde se film hemma istället. SVT prioriterade att lägga tid på ett ytligt Tiktok-klipp.
Missförstå mig inte. Filmen är inte dogmatisk på något sätt, den pekar inte finger. Det är en spännande och engagerande berättelse – med stilrent och konsekvent genomfört filmarbete. Fotot, miljöerna, kläderna – allt utstrålar 1960-tal. Och skådespelarna är enastående och berättelsen tar oväntade vändningar.
Filmen bygger på verkliga händelser och personer. Loretta och Jean var två kvinnliga journalister som lyckades ta sig fram och som blev vänner för livet. I filmen skildras deras jakt på sanningen bakom Bostonstryparen. Loretta och Jean lyckades bevisa att det var en seriemördare som gick lös, trots att polisens ledningen länge försökte lägga ut dimridåer.
På en digital presskonferens med skådespelare och regissör från filmen säger Keira Knightley:
– The Boston strangler är en lovsång till kvinnliga grävjournalister.
Regissören Matt Ruskins säger att hans tanke med filmen var att göra ett slags revisionistisk true crime-film som skildrar 60-talets mest ökända seriemördarfall ur ett feministiskt perspektiv:
– Jag ville berätta historien ur de kvinnliga reportrarnas perspektiv – i stället för ur polisens eller mördarens synvinkel. Reportrarna Loretta McLaughlin och Jean Cole var de första som kopplade ihop de olika morden och de som faktiskt myntade begreppet ”Bostonstryparen”.
Trots att det var de två kvinnliga journalisterna som grävde fram de viktiga uppgifterna har deras insatser raderats. Carrie Coon berättade på presskonferensen hur chockad hon blev när hon fick reda på det. Carrie Coon tog upp detta på presskonferensen:
– Deras individuella berättelser om hur de kämpade för att bli journalister var mycket fängslande och gripande. Det påminde mig om min uppväxt i Mellanvästern under en tid då möjligheterna för kvinnor att bli annat än sekreterare var små.
Av personliga skäl är jag glad att många filmer idag går att se online. Men det är ändå något särskilt med en premiär på bio och en visning i en stor salong. Jag tycker det är lite synd att denna går direkt till streaming på Disney+ eftersom filmen är så skickligt filmad och berättad. Den är mångskiktad och skildrar kvinnors kamp för jämställdhet och kvinnors rätt till alla slags arbeten. Den berättar också om polisarbete under 1960-talet då ny teknik oftast inte fanns och polisledningar var skeptiska mot sådana metoder. Det är också en skildring av 1960-talet i en amerikansk stad som Boston och en skildring av förhållandet mellan polisväsendet och journalistiken, på gott och på ont.
Keira Knightley säger:
– Dramat belyser verkligen varför det är så viktigt att ha många bra kvinnliga journalister som kan berätta denna typ av historier. Det var våra rollfigurer, Loretta och Jean, som varnade Bostons kvinnliga invånare om att de var i fara och hjälpte dem att skydda sig – inte polisen. Detta var en händelse som hade ignorerats av det manliga etablissemanget.
Loretta slits i filmen mellan sina plikter i hemmer och sin starka drift att vara undersökande kriminalreporter. Både Keira Knighley och Carrie Coon är småbarnsmammor och kunde känna igen sig i sina rollkaraktärers dilemma:
På presskonferensen sade Keira Knightley:
– Det är något väldigt fint med att komma till en inspelning och stirra in i en annan kvinnas sömndruckna ögon och mötas av total förståelse: ”Det är ok, kompis. Jag har din rygg”.
Precis som i filmen, där de två journalisterna hjälps åt och stöder varandra. Missa inte denna underbara film om journalistik.