Idé & koncept: Anne Jonsson och Moa Backman
Dramatiker: Moa Backman
Regissör: Anne Jonsson
Koreografi: Anne Jonsson i samarbete med ensemblen
Scenograf & ljussättare: Charlie Åström
Kostymör: Kajsa Hilton Brown
Maskdesigner: Josefin Ekerås
Ljuddesigner: Jesper Lindell
Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin
Musiker: Daniel Ekborg, Krostina Issa (sång), Mats Nahlin och Jonas Redig
Medverkande: Eleftheria Gerofka, Anna Harling, Navar Hermez, Soledad Hpwe, Rebecca Riggio, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg,
Från 6 år
Urpremiär: 17/3 2023
Spelas till och med 9/5 på Backa Teater, Lindholmen i Göteborg
Uppsättningens repetitionstid fick skjutas på framtiden när pandemin bröt ut. Dekor och scenkläder magasinerades i för Operan och Stadsteatern gemensamt lager. I januari i år lastades innehållet i en långtradare av på Backa teater igen och ett lustfyllt arbete kunde påbörjas. Uppsättningen växte fram på barn- och ungdomsteaterns stora black box, vars ”svarta låda är en av Europas största. Här finns ingen upphöjd scen, ingen ridå och fixerat publikutrymme saknas. Hela det stora rummet med sina svarta väggar tas i anspråk.
Ena hörnet har reserverats för musikerna och deras instrument. I fonden finns ett antal runda kreationer i grönt hängandes från taket, vilka föreställer vajande trädstammar. Mitt på scen ligger vad som i dunklet ser ut som klipphällar. Ljuset avtäcker inledningsvis formationens överdel. Visar sig vara ett ansikte vänt i profil mot publiken. Mycket fiffigt förverkligad idé av Charlie Åström, som ju också ansvarar för ljussättningen. Likt ett mantra upprepar framspringande varelser att de ”kommer ur kroppen”.
Stimuleras av scenkonst under femtio minuter uppbyggd på flängigt exalterade rörelser, ett par sånger framförda av Kristina Issa samt stämningen musiken förmedlar. Föreställningens målgrupp kan mycket väl vara förstagångsbesökare av teater då man vänder sig till publik från sex år. Råkar sitta intill Konstnärlige ledaren vars påpekande om målgruppens påtagliga upprymdhet på bänkraden nedanför, signalerar den bekräftelse han lever för. Konstens förmåga att ge perspektiv och barnen utlopp för sin fantasi. Vilda inuti kan beskrivs som en på samma gång humoristisk och lite läskig saga. Den replikknappa föreställningen lämpar sig synnerligen väl för samtal efteråt, då den inte drivs av ett explicit narrativ inbjuder den till tolkningar.
Sensmoralen är att människan inte klarar sig själv. Samhällen fungerar bara genom att olika förmågor tas till vara och hänsyn råder. Om den starkes rätt triumferar skapas ett krackelerande samhälle. .Återkommande egoistiskt utrop blir till en mycket underhållande antites i sagan. När framrusande gestalter förvandlas till samlare och därpå bildar rivaliserande gäng går tanken till exempelvis West Side Story. Här finns inslag som implicit påminner om fablernas värld. Gränser testas, territorier utforskas.
En styltinstruktör har anlitats för att framställa en imponerande figur. I kombination med ljud vilka illustrerar några av skogens invånare, blir det antagligen lite otäckt när oidentifierad figur stryker omkring i periferin i öppningsscenen. Apropå ljud av det organiserade slaget blir jag förtjust i sagans soundtrack. Om jag rätt kunde urskilja spelades elbas, orgel, trummor (kul att Kristina Issa i en sekvens tog hand om trummandet på ett avsiktligt taffligt vis) och vid ett tillfälle harpa. Dessutom hade (tippar jag) Jonas Redig sammanställt sound som spelades upp i högtalare. Medryckande, suggestiv musik förstärker fräckt avsedd stämning. Strategiskt placerad står Kristina Issa och med patos sjunger ut motiv ur föreställningen, något hon ganska ofta gör på Backa Teater.
”Flocken” av skådespelare behöver säkerligen träna, för att det intensiva rörelseschemat med klättringar, springande och hopp inte ska slita ut kroppen. Ytterst sällan har lika mycket dans/ kroppsspråk förekommit på denna hyllade barn- och ungdomsscen. Ensemblen är en samtrimmad mix av veteraner och ett par nya (åtminstone för mig) namn. Maskör, kostymör och modist har gjort ett förstjäntfullt jobb. Somliga skådespelare är så pass maskerade att de är knepiga att identifiera. Tillsammans med regissören exploaterar ensemblen pedagogiskt viktiga frågeställningar kring självständighet och samarbete.
