Teaterkritik

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

10 december, 2023 by Rosemari Södergren

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Teaterkritik: Konspiration – skådespelarna är föreställningens behållning

9 december, 2023 by Rosemari Södergren

Marcus Vögeli, Siri Hamari, Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Doreen Ndagire, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman,Andreas T Olsson

Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten

Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.

I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.

Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.

Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.

I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.

Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.

Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.

I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.

Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.

Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.

Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?

Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

3 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Tolvskillingsoperan
Regi Sofia Adrian Jupither
Av Bertolt Brecht i samarbete med Elisabeth Hauptmann
Efter John Gays Tiggarens opera
Musik Kurs Weill
Peruk och mask Elin Gradin, Frida Ottosson, Melanie Åberg
Koreografi Jenny Nilsson
Dramaturg Anneli Dufva
Koreografisk medkreatör Joakim Stephenson
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och slagverk Sebastian Ring
Trombon och kontrabas Lisa Bodelius
Trumpet och slagverk Agnes Grahn
Piano Karin Haglund
Accordion och tramporgel Lisa Långbacka
Saxofoner, klarinetter och flöjt Axel Mårdsjö
Banjo, hawaii-gitarr, gitarr och viola Sara Niklasson
Trumpet Tobias Wiklund
Saxofoner, klarinetter, flöjt och fagott Samuel Muntlin
Kör Sigrid Anastasoglou, Siw-Marie Andersson, Uno Egler, Oscar Jupither och Amanda Oskarson
Skådespelare Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 2 december 2023

Vad B Brecht skulle tycka om Dramatens uppsättning av hans verk Tolvskillingsoperan spelar egentligen ingen roll, det är vad publiken idag upplever som är viktigt. Men en sak är säker: slutet skulle han applådera. Jag ska inte avslöja hur regissör och ensemble har förändrat slutet men det är helt suveränt och säger mer än det traditonella slutet.

Tolvskillingsoperan kom 1928 i en stökig tid i Tyskland. Brecht skrev om 1700-talsoperan ”The Beggar´s Opera” av John Gay och gjorde en revy av den. Handlingen kretsar kring Tiggarkungen Jonathan Jeremiah Peachum (så bra spelad med glimten i ögonen av Andreas Rothlin Svensson) och hans dotter Polly (enastående av Marall Nasiri) som bakom ryggen på sin pappa gifter sig med gangsterkungen Mackie Kniven (wow vad bra Danilo Mejarano är i den rollen). Tiggarkungen Peachum är inte alls glad över att hans dotter gift sig med Mackie Kniven och går till polisen för att på dotterns nyblivne make bakom galler. Problemet är att polischef Tiger Brow (Torkel Petersson imponerar) är bästis med Mackie Kniven. Tiger Brow och Jackie är vapenbröder från en tid som soldater i Indien.

Mackie Kniven bedriver sin verksamhet som en riktig maffia där han har både tjuvarna, rånare, mördare och prostituerade som jobbar för honom. Tiggarkungen har sin verksamhet lika organiserad. Han bestämmer var tiggarna ska tigga och hur de ska utrusta sig för att tigga.

För Brecht var två saker mycket viktiga med scenkonst. Han ville med sina revyer och pjäser vara tydlig med att det är något som berättas, något som framställs men publiken ska inte glömma att det är avstånd mellan scen och publik. Publiken ska inte dras med in i karaktärerna, det ska vara ett uppenbart för publiken att det är spelat. Publiken ska inte helt känslomässigt engagera sig i karaktärerna. Hans metod (som kallas verfremdungseffekten) står i motsats till naturalistisk eller realistisk film och teater. Det andra som var viktigt för honom var målet att publiken när de lämnar teatern ska ha insett något och vilja förändra samhället.

Brecht skulle ge högt betyg för scenlösningen som på alla sätt uppfyller hans idéer om verfremdungseffekten. På scenen finns en stor orkester och framför orkestern är bord utspridda där skådespelarna sitter och till höger finns en bar. Skådespelarna har vissa roller men de går också in i andra roller. Ibland går någon skådespelare fram närmare mot publiken och sjunger en sång eller berättar vad scenen ska handla om.

Föreställningen är nära tre timmar med paus. Första halvan, före paus, var jag lite skeptisk. Föreställningen berörde mig inte och framför tyckte jag inte att den daterad. Karaktärerna stämmer inte med vårt svenska samhälle. Tiggarkungen, vem ska han kunna jämföras med i Sverige? De EU-migranter som sitter fram butiker i till exempel Stockholm och tigger får inte själva välja var de vill sitta och tigga, enligt artiklar jag läst. De har en slags ledare som fördelar var de ska tigga. Om det är bra eller dåligt finns det diskussioner kring. Men jag tolkar inte Tiggarkungen i Tolvskillingsoperan på Dramaten som en representant för dessa mycket utsatta EU-migranter. EU-migranter tillsammans med andra hemlösa i Sverige är väl de allra mest utsatta i vårt samhälle, men jag tyckte inte att de hade någon plats bland karaktärerna i föreställningen.

Mackie Kniven är en riktig gangster. Han har både mördat och haft sex med småflickor. Det är svårt att se honom som ett offer att tycka synd om. Brechts sensmoral att den som är kriminell har inte haft något val, hen har blivit det för att hen är så fattig hungrig. Men så är det väl inte riktigt i vårt samhälle: De gängkriminella ungdomarna behöver väl inte gå hungriga. Det är annat som ligger bakom gängen, något som kanske mer går att förstå utifrån maffian i Italien. Men det är en helt annan diskussion och inte riktigt temat för Tolvskillingsoperan.

För att vara riktigt ärligt tyckte jag första halvan var tillrättalagd för en trygg, välbärgad, akademiskt kunnig publik. Till exempel fanns en stor närbild på scen från ett känt konstverk av Hieronymus Bosch och musiken kändes som om den spelades på en exklusiv bar. Var målgruppen var en kultur-utbildad övre medelklass? Sånginsatserna var av väldigt olika nivå, några av skådespelarna har fina röster, andra pratsjöng mer, vilket jag tänker i hög grad skulle fått beröm för verfremdungseffekt men själv föredrar jag mer tonsäker sång. Men något som verkligen fungerade hela tiden var samspelet mellan alla skådespelare och musiker. Det är som om det inte var en premiärkväll utan de redan hade genomfört föreställningen många gånger.

Efter paus tog det fart och föreställningen växte. Plötsligt spelade det ingen roll för mig hur bra eller inte bra någon sjöng. Humorn blev träffsäker och jag kunde absolut se paralleller till vår tid och vårt samhälle.

På Dramatens hemsida står det:
Tolvskillingsoperan är skitig och svängig satir om människans förmåga att anpassa sig i en cynisk och orättvis värld.

Det är bra uttryckt. Och med det oväntade slutet kan vi konstatera att rånarna i dagens värld lyckas mycket bättre än någonsin tidigare. Och Brecht skulle både applådera föreställningen och gråta över vår värld. Det satt, mitt i prick.

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

3 december, 2023 by Mats Hallberg

Av Klas Abrahamsson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Helga Bumsch

Kostym: Maja Mirkovic

Maskör: Gunnar Lundgren

Ljus och video: Iilkia Häikiö

Ljud: Tova Östman

Koreografi: Lidia Wos

Musiker: Dan Evmark (kapellmästare), Karolina Almgren, Adam Ross och Arvid Jullander

Skådespelare: Karin de Frumerie, Eline Höyer, Carina M Johansson, Hannah Alem Davidsson, Emil Ljungestig, Sven Boräng, Johan Hafezi och Askan Ghods.

Premiär 1/12 2023 på Stora scen

Spelas till och med 10/2 2024

Samlade på mig så många intryck att det blir komplicerat att sortera dem i rätt ordning. Hintade på facebook om att Monicas vals som hade urpremiär i Malmö för fem år sedan, innebar ett känslorus vars intensitet uppenbarade sig i omgångar på ett sätt jag var oförberedd på. Och det är en sällsynt ynnest att kunna ge sig hän, få svepas med av ett öde genom rapsodiskt viktiga nedslag i ett märkvärdigt liv. Redan tidigt i våras träffade jag genom gemensam bekant kapellmästaren efter konsert i Kungsbacka, varvid han berättade om kommande engagemang. Kände till Dan Evmarks förmåga sedan tidigare, fast i ärlighetens namn utan att ingående ha lyssnat på den genrefria klaviaturspelaren, arrangören och pedagogen. Därför kan insatsen mot bakgrund av vad han uträttar här, betraktas som ett sentida genombrott efter decennier i musikens tjänst. Hela 23 låtar insjungna av Monica Zetterlund, varav några framförs fler än en gång och somliga i utdrag, har arrangerats för jazzkvartett. Med inspirationen hämtad från stilbildande Bill Evans firas triumfer med exceptionell tajming och pausering.

Till sitt förfogande har Evmark tre eminenta instrumentalister ur en yngre generation vilka jag vid upprepade tillfällen recenserat i positiva ordalag. Rytmsektionen består av de goda vännerna Adam Ross på trummor och lika aktive Arvid Jullander på kontrabas, vilka jag hört tillsammans och var för sig vid ett oräkneligt antal tillfällen inklusive ett flertal skivinspelningar. De bevisar med emfas varför de kunnat etablera sig, vara i ropet på den svenska jazzscenen. Därtill fraseras melodier elegant av Karolina Almgren på saxofoner, en musiker jag hört live förmodligen tvåsiffrigt antal gånger plus att flera av hennes (inklusive Sisters of Invention) skivor recenserats. Har aldrig förr sett henne traktera alt- och tenorsaxofon i lika stor utsträckning och i en sekvens glänser Almgren spatserandes längs scenkanten. Måste kännas extraordinärt för improvisationsmusiker att få tillgång till generöst med repetitionstid, för att klokt foga samman musiken med dramasekvenser. Regissören har hittat en vettig balans i ett berättande som överraskande nog inte sker rakt av kronologiskt.

Hög tid att avslöja mitt förhållande till Monica Zetterlunds karriär. Äger sex skivor och ikoniska Waltz For Debby finns på kassett. Förstås sett den biopic som renderade Edda Magnason en Guldbagge, har Klas Gustafsons biografi, läst den mångsidiga kvinnans memoarer och Tom Alandhs upplysande dokumentär finns på näthinnan. Såg henne live i Göteborgs Konserthus med Lars Bagge trio troligen sent 80-tal. Och Jan Troells Utvandrarna/ Nybyggarna var omvälvande filmupplevelser i tonåren.

Märker när jag sätter in henne i en kontext att rösten ofta stockar sig. Främsta förtjänsten med uppsättningen av Monicas vals är att man inser hennes avgörande magnitud, konstnärskapets enorma räckvidd. Trots att hon enbart tolkade andras material gjorde hon det på sitt eget alldeles unika vis, vilket framgår i Ragna Weis uppsättning med önskvärd tydlighet. I en av nyckelscenerna efter den omskakande resan till USA (där rasismens fula tryne uppenbarade sig) som landar i besvikelse, uppmanas Monica Z att hitta sin röst, istället för att försöka kopiera Ella, Sarah och Billie. Resten är som det brukar heta historia, en fabulös sådan även om livet definitivt inte var en dans på rosor.

Manus kretsar i krönikans form kring självtvivel, tillkortakommanden, missbruk, tilltagande ryggproblem och rädslan för och på äldre dar dragningen till en tillvaro i ensamhet ”utan karlar”. Tyngande faktorer vilka kombineras med glädjen i att framföra intelligenta texter och strimmor av stolthet. Med tanke på omtalad ömhudad bitterhet är det ofattbart vad hon förmådde uträtta. Inte bara under konserter och i studio utan också på revyscener, framför filmkameran och under teve-inspelningar. Var fick hon kraften ifrån? Vad drev henne att i perioder jobba så intensivt och missköta hälsan. Dåliga samvetet för att ha försummat omvårdnaden av dottern. Relationen till det oansenliga ursprunget i Värmland och pappans dansorkester. Bli upptäckt av Knut Järnberg, via dansk storbandsledare och en otålig Topsy Lindblom på Nalen. Kontakterna med 60-talets främsta textförfattare. Detta manifesteras som betydelsefulla anekdoter, skildras underhållande och framför allt kommenteras insiktsfullt.

Föreställningen inleds och avslutas med musik ur det legendariska samarbetet med Bill Evans och hans trio 1964. Man tar avstamp i den milstolpen i internationell vokaljazz, när dramaturgin kring Zetterlunds trassliga privatliv och samtidigt framgångsrika karriärkurva glimtvis återges. Greppet fungerar fint! Sinnrikt belyses hur omaka personer möts i konsten, varvid oförklarlig magi uppstår. Kan samtidigt tycka att fokus delvis skymmer sikten. Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson med arr av Lars Bagge är en helgjuten skiva som helt försummas, vilket också gäller tolkningarna av Lars Gullin och standards från 1978 med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra, världens på den tiden ledande storband som i min närvaro invigde Nef samma år. Med utstuderat rörelsemönster porträtterar Emil Ljungestig smart pianogeniet. Bortsett från Karin de Frumerie har den inte särskilt stora ensemblen många biroller att hålla reda på. Somliga ur persongalleriet introduceras medan andra obemärkt swishar förbi. Förfarandet fungerar även om upplägget inte är idealiskt.

Karin de Frumerie framställer den folkkära artisten trovärdigt genom perfekt inövad dialekt, jämte koreografi och tonfall som betonar en föränderlig attityd. Märkligt nog trippelexponeras hon som av Tage Danielsson kallades ”ett lingonris i ett cocktailglas”. Eline Höyer representerar den unga Monica medan Carina M Johansson är den moget tillbakablickande upplagan, vilket bidrar till välgörande nyanser. Uppsättningen bjuder på mer av liknande kreativa inslag, till och med dråpliga sådana. Ella Fitzgerald, förebilden utom räckhåll, dubbelexponeras av just Carina M Johansson och Hannah Alem Davidsson.

Uppräknade aktörer har mycket att stå i, demonstrerar förtjänstfullt att de under sin utbildning lärt sig att sjunga. Deras stämmor påvisar vilket intryck Monica Z och hennes kollegor gjorde . Sångerna görs sammantaget rättvisa. Man mer än anar i tolkningar från främst De Frumerie och Höyer, vad som musikaliskt gjorde vår främsta någonsin lockande att samarbeta med för internationella stjärnor. Men i likhet med Driving Miles saknas ett element av fenomenal spetskompetens. Finns ju en anledning till att skådespelarna vant gestaltar rollfigurer och inte uppträder på jazzfestivaler.

Jag som recenserat åtskilliga talanger i JAZZ/ Orkesterjournalen kan identifiera en skillnad, även om den kan vara subtil. Ett annat alternativ om rättighetsskäl möjliggjorde skulle kunna vara att spela upp några takter från originalen. Kan tyckas att jag hänger upp mig för mycket på hur produktionen sett till att den unika, direkt urskiljbara rösten förmedlas. Ingen skugga ska falla över solister och ensemblen, tvärtom. Vill skjuta in en upplevelse från Jazzfestivalen i Stockholm för att belysa dilemmat. När några av Sveriges ledande jazzokalister 2018 tillsammans med namnkunnigt storband hyllade vår ojämförliga leading lady applåderades inte efter extranummer. Istället för att nå publiken var det som om en hinna hade uppstått.

Kostymavdelningen jämte maskör och perukmakare ska harangeras. Yrkeskunskapen speglas föredömligt i hur de väljer att framställa huvudrollsinnehavaren och alla av vikt som bidrog till att forma hennes cv och privatliv. Somliga så som Miles Davis och Marlon Brando dyker komiskt upp närmast som staffagefigurer medan vi får väsentliga repliker och scener som gestaltar avgörande möten med bland andra nämnda Topsy, motvillige producenten till den ikoniska inspelningen som ägde rum under fyra(!) timmar,, Birgitta Andersson, Sonya Hedenbratt, alkoholiserade komediennen Catrin Westerlund, Beppe Wolgers, Jan Troell och förstås Tage Danielsson. Johan Hafezi, Ashkan Gods och Carina M Johansson är några medverkande som lyckas förträffligt i ta fram särdrag, förmedla en överensstämmelse med de som blixtbelyses.

Ljussättningen tillhör också uppsättningens odiskutabla plusfaktorer. Och scenografiskt lanseras en fest för ögonen med gigantiska bågar för ensemblen att träda in igenom, träd i fonden för att illustrera nordiskt vemod i folkvisetappning, sminkloge och hemmiljö med små medel. Vridscenen överutnyttjas, är så ofta i drift att någon jämförde med hur skivor snurrar på skivspelare. Greppet kan också referera till uppsättningens dramaturgiska båge, magin i den höjdpunkt Monica Z så ofta återkom till. Däremot kan frågetecken sättas kring ljudåtergivningen i repliker, eftersom hörbarheten inte alltid var på topp. Här finns förbättringspotential.

Värt att understryka att det var länge sedan jag berördes lika starkt av scenkonst, scenkonst draperad som musikteater. Scener bränner till och går direkt till hjärtat. Ryser av rörelse minst en handfull gånger. Teamet på och bakom scen har sannerligen förmått ta fram essensen och bråddjupen i den historia som berättas i ord och ton. Självklart underlättar tillgodogörandet om man är insatt, specialintresserad som undertecknad. Fast också för mig hade vissa namn i persongalleriet behövt presenterats. Men poängen är att här finns alla förutsättningar på plats för att publiken ska ta till sig vidden av Monica Zetterlunds fullkomligt unika lyskraft och förmåga, vilket också inträffar. Efter paus uppstod ett antal magiska Monica-moments. Att en skribent påstod att han blev underhållen istället för drabbad ter sig fullkomligt obegripligt. Svärtan finns ju som en underström i lika hög grad som lusten att sjunga, roa och beröra som skådespelare. Monicas vals är en rikhaltig uppsättning jag gärna återvänder till.

PRESSFOTON Ola Kjelbye

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

2 december, 2023 by Rosemari Södergren

Matilda The Musical
Av Roald Dahl
Manus Dennis Kelly
Musik och sångtexter Tim Minchin
Översättning Adam Gardelin
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Petra Göransson Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Nils-Petter Ankarblom
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, 1 december 2023

Årets stora familjeföreställning som kommer att dra besökare i alla åldrar för att få uppleva en kväll med bubblande glädje, lekfullhet och få känna en rebellisk lust att göra revolt mot det förstelnade. Fredrik Benke Rydman har gjort det igen. Ännu en gång har Fredrik Benke Rydman presenterat sin tolkning av ett verk för scen med musik, dans och teater som både får stående ovationer och som engagerar publiken redan från första scenen. Och vilken ensemble Fredrik Benke Rydman samlat: enastående dansare, fantastiska skådespelare som Robert Fux Sara Jangfeldt och Jörgen Thorsson och alla barn och ungdomar som både dansar och sjunger och dessutom agerar. Hur har han fått tag på alla dessa strålande barn och ungdomar? Flera av barnen bär viktiga roller och har egna sång- och dansnummer som Matilda. Wow, jag är så imponerad.

Roald Dahls berättelse om flickan Matilda Wormwood som gavs ut 1988 har lästs och älskats av flera generationer. Det är en saga om den lilla flickan Matilda som kommer till världen oönskad då hennes mamma inte vill ha fler än barn är det hon redan har och pappan vägrar acceptera att hon är en flicka. Pappan vill bara ha söner. Dessutom är Matilda inte en sådan flicka hennes föräldrar vill ha. Berättelsen förmedlar ett budskap som behövs minst lika mycket nu som för fyrtio år sedan: det goda segrar över ondskan om vi samarbetar och att läsa böcker och söka kunskap vinner i längden över ytlig urblåst dumhet. Förhoppningsvis i alla fall.

Berättelsen har blivit film 1996 av Danny DeVito och den har sänds som radioföljetong på BBC och har satts upp som musikal runt om i världen och självklart också både på West End i London och Broadway i New York. Musiken finns också på Netflix. En version av musikalen Matilda finns i sin helhet på YouTube. Visst är denna musikal ett säkert kort men det krävs ändå stor skicklighet att få till ett sådant samspel och sådan smittande spelglädje som denna ensemble utstrålar. Om igen frågar jag mig: var han han hittat alla dessa duktiga barn och tonåringar? Jag är så imponerad och fascinerad av hur duktiga de är och vilken scenglädje de utstrålar. Maja Söderström spelar Matilda i premiären och det gör hon med glans. Hon delar rollen med två andra flickor och jag är övertygad om att de alla tre är lika duktiga.

Jag vet knappt var jag ska börja för att kunna beskriva denna föreställning. Dansnumren, scenografin, kostymerna, musiken och de duktiga skådespelarna – allt är så genomtänkt och utstrålar spelglädje och fantasi som huset där Matilda och hennes familj bor med texter från boken på väggarna, dansscener med basketbollar, skolbarnen iklädda skoluniformer som starkt påminner om fångdräkter, den elaka rektorn som viftar med en röd fana.

Robert Fux spelar den elaka rektor och han berättar i ett pressmeddelande:
– Att få göra rektor Trunchbull är en svavelosande dröm sedan länge. I henne ryms alla begränsande, förminskande, maktfullkomliga vuxna jag nånsin träffat. Varje saga har sin drake att besegra, varje tid sitt motstånd att övervinna och jag kommer inte bli en lätt match för Matilda. Trunchbull är demon-drag deluxe!

Ursprungsberättelsen innehåller lite mer magi än denna scenversionen. Matildas fristad är biblioteket där bibliotekets föreståndare älskar att sitta ned med Matilda och höra hennes sagor. En saga Matilda berättar visar sig vara händelser och skildra människors öden som verkligen hänt. Det finns en dimension av magi och mystik i detta som jag fascineras av. Det finns mycket som en familj som går på denna föreställning med barnen kan prata om efteråt. Eller för den delen alla som ser föreställningen, vuxna såväl som barn, kommer att ha en hel del att kunna prata om efteråt också.

Fredrik Benke Rydman, regissör och koreograf, säger:
– Det känns overkligt att få jobba med Matilda där allt det jag älskar finns med. Fantastisk musik, humor med en allvarsam botten, skruvade karaktärer och en massa talangfulla barn.

Detta har Fredrik Benke Rydman förvaltat på det allra mest enastående vis. Benke Rydman ska jobba i tre år med stadsteatern i Stockholm, står det programmet till föreställningen. Det ger gott hopp om flera fantastiska scenupplevelser.

Teaterkritik

Footer

Om oss