• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

8 april, 2024 by Rosemari Södergren

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Lars Norén, Personkrets 3:1, Pipersgatan 4, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Jan Schaman – en charmig, mänsklig föreställning som ger hopp

6 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Jan Schaman – Nu vänder det
Av Richard Turpin
Regi och dramaturgi Henrik Dahl
Scenrum Magnus Möllerstedt, Magnus Lindberg
Ljud och musik Magnus Lindberg och Dror Feiler
Ljus Assar Firus Norrman, Jonatan Winbo
Kostym Ulrika van Gelder
Mask Cais Marie Björnlod
Med Richard Turpin och Hugo Bernhardt Hjelm
Premiär Teater Tribunalen 5 april 2024

Teater Tribunalen uppstod 1995 och är inrymd i den gamla biografen Lido på Hornsgatan. Den bildades av skådespelare, varav Henrik Dahl och Richard Turpin fortfarande är kvar. Teatern är känd för sin socialistiska agenda. De vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion (programförklaringen). Adekvata frågor ska ställas till publiken om dess verklighet. Ofta sker det med satir och burlesk twist, har jag erfarit. På mycket kort tid, förstår jag, har de nu repeterat och låtit sin karaktär Parapsykologie Dr Jan Schaman få uppstå i kvällens enaktare. Det känns minst sagt värmande att Teater Tribunalen känt sitt kall och vill göra en insats.

Med sig denna gång har Jan Schaman (Rickard Turpin) en assistent (Hugo Bernhardt Hjelm) som debuterar som skådespelare. Schamanen har haft flera föreställningar genom åren. Sist uppges han ha hållit en antiliberal seans där han med hypnos, meditation och ”för den tiden modern apparatur” försökte driva ut liberalismen ”ur det kollektiva undermedvetna”. Att apparatur är viktigt, flaggar för vad som dyker upp under kvällen. Denna gång är uppsåtet att befria oss från ”pessimism och reaktionära tendenser” och visa resultatet av en ”omfattande optimismforskning”.

Upprymd av förväntan läser jag raderna:
Jag förklarar er härmed som historiska subjekt
Ansvariga för ert arbete med tiden
Övervinn era rädslor
Betrakta världen sådan den är
Var ser ni möjligheterna?
De finns

Vi möts i foajén av en dammigt vitklädd ung herre (Hjelm) i svart fluga som pinglar med en bjällra. Med hög stämma hälsar han oss välkomna. Insläppta i det enorma underjordiska scenrummet – där rör och annat är synliga på de grå avskalade väggarna – tar vi plats på en stabil läktare.

På den stora scenen finns redan all spännande rekvisita synlig. Vi ser en lakansklädd permobil närmast – som tycks dra en ställning där en svart kappa försedd med bjällor är uppspänd. Längre bak ett vitt tipi-tält med något som liknar en måne. I mitten ett högt jakttorn med sladdtrassel. Rakt fram en metallcirkel med vev, till vänster en teknik-ö med bl.a. en gammal overheadapparat. Till höger några tegelstenar som formar en mur. De är högst analoga och påtagliga maskiner som visar sig alla ha sina speciella ljud. Under kvällens gång uppsnappar jag namn som: bourgeoisin -skiljare, spökskrivare, progressor.

Med beundransvärt hög stämma börjar den flugförsedde yngre mannen, energirikt och tydligt spelad av Hjelm, att tala. Högaktningsfullt presenterar och välkomnar han själva Parapsykologie doktorn fram på scenen. På skärm belyst som i skuggteater ser vi så först Jan Schaman med fjädrar i pannbandet. Förväntningarna stegras. Så börjar han tala. Av de kloka formuleringar som ageteras ut hör jag ”poesin till makten!”, ”drömmar är vår paroll!” . Men han anar en ”skepticism” i den ”förståndsvarierade” publiken och bjuder på frön till hopp.

Vid ett tillfälle uppmanas vi blunda när en dikt läses upp. Vi hör berättelsen om en far som ”lagar skor i mörker” och ett barn som inte vill gå upp om morgonen… Senare utgår Jan Schaman utgår från dikten och säger stärkande att vi såklart inte ska arbeta i mörker, då blir inga skor gjorda på ett bra sätt – och han uppmanar oss att gå ut i ljuset och se. Den goda tiden brådskar inte, säger han, och oron kommer vika inför möjligheten.

Jag fäster mig också vid bönen i kyrkan som gestaltas där ord som ”låt oss arbeta tillsammans” och ”slippa påvar” hörs.

Någon gång i föreställningen utdelas en skyddande besvärjelse, en välsignelse till publiken. Jan Schaman kallar oss härmed ”starka subjekt” i vår tid – ”kapabla att se världen som den är” så vi ”kan göra skillnad”.

En replik Jan Schaman har tycks säga att strider i världen finns för att vi känner ”mer livsnerv” då. Själv förespråkar han en värld utan sådan aggressiv dualism. Fram för mångfald och gemenskap, hör jag i orden ”multipolär värld” – istället för ”en bipolär”.

Omöjligt är det att återge enaktarens alla spirituella visdomar. Men kvar stannar de konkreta redskapen till hjälp. Skramlande maskiner med sina syften, odlade ljusa framtidssjälar i form av en drivbänk med fjärdar, armar som bygger med tegelstenar och drastiskt slänger läror i eldar. De sprider hopp, trygghet och bildar en kontrast till AI och stress efter perfektionism – all denna hanterbarhet och mänskliga proportioner.

Vi får genom Parapsykologie Dr Jan Schaman sällskap och en tro om att konstigare än så är det inte. Hugg i, gräv där du står, arbeta tillsammans, se och agera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Svindel – offrets revansch i starkt drama om socialt arv

5 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024

Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.

Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.

Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.

Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?

Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.

Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.

Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.

I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.

Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.

Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.

Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.

Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.

”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Besatt konstnär kolossalt övertygande porträtterad – Koloristen på Göteborgs Konstmuseum

5 april, 2024 by Mats Hallberg

foto Hossein Sethalou

Idé och manus: Kristin Falksten

Regiöga: Svante Grogarn

Koreografi: Annie Thorold

Kostym: Nonno Nordqvist

Producent. Anna Sefve & Kristin Falksten

Skådespelare: Kristin Falksten & Sofia Henningsson

Med stöd av Svante Bergströms Teaterstiftelse och Konstnärsnämnden

Premiär 3/4 2024 i Göteborgs Konstmuseum utställningshallen i samarbete med Teater Trixter

Spelas på Göteborgs Stadsmuseum 14/4

I anrika Konstmuseet på Västkusten pågår en utställning om den gruppering som kommit att kallas för Göteborgskolorister. Jag har sett utställningen inklusive tagit del av den fördjupande information som ingår. En av de handfull namn som, åtminstone för eftervärlden, lyser starkast är Åke Göransson (1902-1942). Koloristen handlar om honom. Och i scener där illusionen bryts på meta-maner om själva projektet, identifikation med konstnärsmyten och relationen skådespelarna emellan. Lite göteborgskt ordvitsigt kan sägas att Kristin Falkstens okuvligt dramatiska scenkonstverk ramas in av nämnd utställning, eftersom det framförs med tavlor från utställningen som fond. Föreställningen är inspirerad av Åke Göranssons ”livsöde, konst och passion”.

Trailern till denna nervigt dubbelbottnade pjäs/ performance har gjorts av Pontus Hjorthén, filmaren som för SVT (K-special) gjorde dokumentären betitlad Livet är kort, konsten lång. Presenterade mig för honom efteråt och fick ett givande samtal, fast ämnet jag då valde var Nationalteatern och musiker mer eller mindre associerade med den legendariska gruppen. (Hjortén gjorde ju tvådelad dokumentär visad i SVT inför deras 50-års jubileum, medan jag genomfört utförliga enskilda intervjuer som finns publicerade.) Upplysande dokumentären om det självförbrännande geni Kristin Falksten närstuderat har jag förstås sett. Här ges en god bakgrund till Koloristen, vars längd uppgår till cirka 45 minuter. En kortare version av Hjorthéns film förekom i utställning på Liljevalchs om både Schiöler och Göransson. Slumpat sig så att också den utställningen – beskriven som mästarmöte mellan två kamrater på Valand – besökts av undertecknad.

Vad premiärpubliken begeistrade beskådar sker i samarbete mellan Konstmuseet och Teater Trixter, vars konstnärliga stab Falksten numera tillhör. Och hos den frigruppen har hon stått på scen i flera produktioner senaste åren, vilket man kan läsa i mina recensioner av Blue Air, Jag är vinden och nu senast Rabbit Hole. Dramatikern och skådespelaren som gestaltat Sylvia Plath och spelat Bad Girls av Joyce Carol Oates, verkar dras till såriga rollfigurer underkastade omvärldens tryck och egna konflikter. Göransson, sällsynt illa rustad att möta tillvarons krav och än mindre kapabel att ta hand om sig och sin familj, blir den ultimata utmaningen. Hon försäkrar sig om att publiken registrerar och känner av dennes tillkortakommanden.

foto Johan Karlsson

Göransson växte upp under extremt fattiga förhållanden i Landala. Familjen var ofattbart trångbodd. Pappan och äldste brodern dog i spanska sjukan och i en scen i Koloristen hemsöks Åke av brodern i en drömsyn. En antydan om den fullskaliga schizofreni som skulle utvecklas, vilket resulterade i placering akut på Lillhagens mentalsjukhus. Parallellt med febrilt målande försörjde han sig som dedikerad frisör innan sjukdomen bröt ut, bildade familj och fick en dotter. Ansatt av obotligt psykiskt tillstånd överges och sedermera förnekas familjen. Letar i ett första skede förgäves efter bostad. Mamman blir i stort sett enda livlinan. Cigaretter och kaffe i kopiösa mängder istället för husmanskost och nätter ägnade åt skapande förstörde dessutom hans fysik.

När klasskompisar från Valand reste till Paris kunde han inte slå följe, åkte istället till oglamorösa Dalsland. Även om en gallerist efter ett sensationellt fynd ordnar med lyckad retrospektiv utställning i Stockholm året före hans död, kan likheter med fallet Vincent Van Gogh skönjas. Mentalsjukdomen föregicks av asocialt beteende och isolering. Som ett mantra upprepas i Koloristen att de riktiga målningarna ska färdigställas senare, än så länge finns bara studier, enbart skisser ska ha tillverkats. Estetiska devisen lyder får vi veta, att ”frågorna finns i formen, svaret i färgerna”. Alla nyanser behövs för en borttynande konstnär som drömmer om att måla Guds porträtt.

foto Hossein Sethalou

Kände som sagt till väsentliga delar av den sorgliga biografin. Livsödet gestaltas med hängiven precision i gester och febrig motorik, i välavvägda musikaliska illustrationer, med diverse passande rekvisita utlagd i ena hörnet som ett förråd, sjukhussängen vid mittpunkten, Nonno Nordqvists manliga utstyrsel inklusive avklädningen av handlingskraft samt frustrerat impulsiva repliker. Landar efteråt i retorisk fråga: Har Kristin Falksten iscensatt sitt livs roll?

Var däremot oförberedd på inslagen av performance inklusive den återkommande kittlande metanivån. Därigenom utvidgar sig berättandet, görs historien än mer relevant. Det blir till lika hisnande dråpligt och svidande angeläget när ett nu skrivits in i texten, själva processen. Att addera en motspelare för att få till verkningsfulla dialoger är ett snillrikt drag. Osäker på om jag tidigare sett Sofia Henningsson agera, vars specialitet tycks vara improvisations- och barnteater. Hon får här ägna sig åt att spela mamman, maka och dessutom sig själv. Manus ger henne rätt att i samtliga roller ställa rimliga krav på den efterhand i dubbel mening oförmögne målaren och projektledaren.

foto Nonno Nordqvist

Det är berörande och när dramatiserade biografin i omgångar bryts blommar komiken ut. Blir som en befriande ventil till desperationen och apatin hos ett beklagansvärt konstnärsöde. Henningsson är perfekt i sina biroller, för in ett annat välgörande tonfall. I skrivande stund minns jag bäst anklagelsen och uppgivenheten inför makens bristande omsorger, replikerna i megafon utanför scen och besvikelsen när initiativtagaren till projektet inte varit uppriktig.

Falksten behärskar sina uttrycksmedel suveränt. Vilken beundransvärd kontroll! Besjälas av uppdraget hon givit sig själv till den grad att hennes aktioner nästan blir otäckt intensiva. Just därför är det en genial lösning att växla över till metaperspektiv där jaget skärskådas, liksom de instanser som nekat stöd (mycket underhållande beskrivning av befängd motivering blottar bristande insikt) samt relationen till trofast kollega. Tudelade manuset och dess utförande rankar jag som två mycket färgstarka enheter.

Och inslag av performance brukar ytterst sällan vara lika meningsfulla, lika roliga, som de vi bevittnar på Konstmuseet. Att framföra verket i denna miljö blir till en svindlande extra dimension. Och att de egna inre demonerna hos Falksten införlivas är en megabonus, laddar i intervaller ur den totala närvaron som existerar i gestaltandet av den plågade mannen. Manusets skiftningar och oerhörda nerven i deras skådespeleri renderade givetvis i stående ovationer.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Nihilism orsakar skrämmande spiral hos triggande elever – Intet på Masthuggsteatern

26 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Av Pelle Koppel efter Janne Tellers roman

Översättning: Kristina Ros

Bearbetning: Kristina Ros & Marcus Carlsson i samarbete med ensemblen

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Komposition & ljuddesign: Liis Ring

Ljusdesign: Anna Wemmert

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Silan Maria Budak Rasch & Erik Lennerblad

Premiär 22/3 2024

Spelas till och med 2/5 på Masthuggsteatern i Göteborg och på turné

Från 14 år – Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs Stad & Västra Götalandsregionen

Börjar i en för mig ovanlig ände genom att ge en kontext till regissören, en 80-talist från Värmland jag bytte några ord med precis innan vi steg in och satte oss på bänkarna. Marcus Carlsson fanns på plats också under förmiddagen då man hade sin första premiär, då med den unga målgruppen som publik. Visar sig vara debut för honom på Masthuggsteatern.

Regissören vars handlag jag kunnat studera i en handfull uppsättningar är lika aktiv på filmområdet (prisad för kortfilm) och var tidigt i karriären också skådespelare i mindre skala. Jag har recenserat lyckade uppsättningar av Europas kniv med Jakob Eklund i huvudrollen, Faces på Göteborgs Dramatiska Teater samt Isadora & kärleken på Hagateatern. Vidare skrivit om den gåtfullt tredelade Shirins vargar och om besvikelsen futtiga kammarspelet Helen och Agnes genererade. Att han som kanske det första större regiuppdraget gav sig på läskiga Kentaur (sett pjäsen med GDT för några år sedan) kan ses som symtomatiskt. Carlsson tycks frapperande ofta dras till verk vilka rymmer kusliga inslag och destruktiva handlingar, ibland oåterkalleligt fatala. Romanen som manuset till Intet baseras på kan inte betraktas som något annat än en skräckhistoria.

Janne Tellers sägs ha revolutionerat genren skönlitteratur för ungdomar med den omskakande berättelse som ryms mellan pärmarna i Intet. Kan vara värt att nämna hennes anställning som rådgivare i konflikthantering för EU och FN. Hon har publicerat en mängd essäer och bott i många länder i Europa och Afrika. Författaren med rötter i Österrike och Tyskland bor för närvarande i New York. Sex romaner plus ett par novellsamlingar finns på den prisade 59-åringens cv.

Vi sitter på låga bänkar längs två väggar och tittar mot en ganska kal scen. Skådespelarna agerar under en rektangulär rigg. I ena hörnet visar de på ett story-board med modell av ett danskt samhället, var kedjan av eskalerande händelser äger rum, var de involverade eleverna bor. Mikrofon och rökmaskin används och framför allt Erik Lennblad tar spjärn mot ställningen, lyfter några gånger från golvet för att illustrera sin redogörelse. Enaktaren har en idealisk längd på 70 minuter.

Den eskalerande intrigen återges växelvis av skådespelarna. Pjäsen handlar om en yngling som deklarerar att strävanden inte leder någon vart eftersom livet saknar mening. allt levande kommer ju försvinna lyder hans krassa logik. Denne Pierre Anthon slutar skolan för att inreda sitt ovanifrånperspektiv i ett plommonträd. Klasskamraten Agnes tar då initiativ till att samla ihop en hög av betydelser från var och en i klassen, för att motbevisa tesen av förnekelse. Vad som börjar med överkomliga offer av ägodelar utvecklas omgående till en ruljans utom kontroll. Man utmanar varandra till allt grövre insatser i handlingar som ger bestående men, somliga skulle kunna rubriceras som våldsbrott. Motvilligt offras oskuld och med minst lika stor vånda en kroppsdel. Stegringen i klassen sipprar förstås ut till slut. Polis kopplas in och media sätter igång att nysta i allt mer makabra förlopp.

Att en roman för unga författas utan att förmedla hopp är uppseendeväckande. Följdriktigt uppstod en debatt när den kontroversiella boken publicerades 2000. En period var tydligen Jane Tellers roman indragen. Den danska författarens fiktion är ännu grymmare än berättelsen bearbetad för scen. Förvisso finns ett par liknande exempel. Men det är på sätt och vis att bryta mot en gyllene regel, att så här skoningslöst exponera ett samlat motstånd mot farlig nihilism. Och därmed agera kontraproduktivt, skapa en traumatisk backlash där anstiftaren Agnes självfallet inte kunnat förutse vilka proportioner högen av betydelser skulle anta.

Hade önskat mer dekor och framför allt fler gestaltande scener. Istället får vi hålla till godo med att duon på scen med livfullt återger den allt mer skrämmande handlingen. Vårt intresse bibehålls tack vare den dramatiska laddningen. Regissören naglar fast oss med skildringar av grupptryck som går överstyr. Noterar överensstämmelser med Flugornas herre eller 5boys-com om krigets fasor i forna Jugoslavien speglade i lekande pojkars ögon, en uppsättning jag såg med störande tonårstjejer 2012 på Backa Teater.

Skådespelarna är i 30-års åldern. De är skickliga på att gå in i beteenden av personer hälften så gamla. Tajmingen fungerar förträffligt för den välutbildade duon. Mimik och gester sitter, känns trovärdiga i pendlingar av redovisande karaktär till att dyka ner i elevers olika personligheter. Silan Maria Budak Rasch som varit med i ensemble på Backa verkar vara en oerhörd språkbegåvning. Den dansk-kurdiska skådespelaren och mezzosopranen talar utan någon brytning och behärskar ytterligare flera språk. Erik Lennblad som setts i Molanders på SVT och engagerats av Masthuggsteatern ett par gånger tidigare, har en särskild kvalitet som roar. Syftar på hur kompetent han är på att frambringa olika tonfall med understödjande motorik. Tappade räkningen på hur lång rollista han betade av. En talang som driver berättandet, gör det mer eggande att ryckas med av.

Foton Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in