Teaterkritik

Nyårsrevy i Ronneby, Skratteåterbäring, efterlängtad premiär med äkta spelglädje

27 januari, 2024 by Martin Moberg

Ronneby folkteater 2024, Skratteåterbäring

Betyg: 4

Regi, koreografi, scenografi: Hanna Beckman och Pontus Larsson

Producent: Hanna Beckman, Pontus Larsson och Ronneby folkteater

Manus: Urban Jönsson, Ronneby folkteater

Skådespelare: Eifraim Laksman, Jakob Elm, Jessica Högberg, Anne Alfredsson, Smilla Mostberg, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Malin Holm

Orkester: Rasmus Dahlström, Liam Appelqvist, Arvid Mattsson, Alfred Svalander

Premiär den 26 januari, kl 19.30, Ronneby Folkteater

Spelas även 27/1, 3/2, 4/2, 9/2, 10/2, 16/2, 17/2

Efter en fyra år lång paus framförallt orsakad av coronapandemin, kom så äntligen skratten, glittret, den levande musiken och paljetterna tillbaka till Ronnebys folkteaters scen. Nyårsrevyns comeback i fredags kväll med regntunga skyar utanför, verkade dessutom vara ömsesidigt efterlängtad av både skådespelare och publik, snacket i pausen i bl a kön till förfriskningar mellan akterna var tydligt positiva. Vilket visade sig i att premiären av Skratteåterbäring spelades för utsålt hus, vilket ger den inramning som jag tilltalas av. Titeln på årets föreställning har sin förklaring i att manusförfattaren Urban Jönsson kom på idén efter att skratten ju nu efter detta uppehåll återvänder till teaterscenen i Ronneby efter fyra år. Med den äran, i stort sett alla nummer leverade eller i vart fall gav möjlighet för publiken att låta skrattet hagla något som skedde några gånger om än ojämnt fördelat i salongen.

För det finns ett uppdämt behov av att få skratta tillsammans, efter de år som gått och med det nyhetsflöde vi dagligen möts av som är allt annat än upplyftande. En riktig och efterlängtad skrattfest är något som ensemblen på åtta personer mellan 15 och 80 år sannerligen bjöd oss i publiken på. Att sedan publiken, eller stora delar av den, inte alltid hakade på de humoristiska knorrarna var något som drog ned helhetsintrycket. Kanske beroende på manus eller att poängen inte uppfattades så som det möjligen var tänkt. Oaktat detta är det är en bra mix i ensemblen, hälften har varit med tidigare och hälften är helt nya. Just det ger en bra dynamik ihop med musiken och manuset, som överlag är välskrivet några nummer skulle kanske ha kortats. Men jämfört med lokalkonkurrenten i Karlskrona höll här en överväldigande majoritet av numren bra kvalité i båda akterna, munnen den fick skratta men ibland var som sagt skrattet sett till publiken i stort nedtonat.

Klart är i alla fall att det var ett glatt och sammansvetsat gäng som ställde sig på scenen under fredagskvällens premiär. Utöver bitvis skrattfest leverade ensemblen både hög igenkänningsfaktor i varje revysketch 26 stycken totalt, det var grym musik från revyorkestern ledd av kapellmästaren Rasmus Dahlström som faktiskt var nära att ta sig till fredagsfinalerna i TV 4:s musikaliska talangtävling Idol 2023 och guldkorn i form av både lokala och nationella snackisar främst från året som har gått – som t ex Sveriges medlemsansökan i Nato (som snart är i hamn efter mycket om och men), det omdebatterade vindkraftverket Kulleryd mellan Ronneby och Bräkne-Hoby, PM Nilssons påkomna illegala ålfiske, problemen med att rekrytera ny personal till 1177.se, turerna kring Postnords paketutdelning som fungerar som andan faller på, ungdomarna och behovet av EPA-traktorer och i numret ”Extra allt” där vi fick se en politiker begära ersättning för precis allt mellan himmel och jord, ja till och med mer än så eller vad sägs om förberedelsen inför förberedelsetiden inför mötena – och arvode för tiden det tog att skriva ihop arvodeslistan.

Och en hel del andra ”massa tokigheter” förstås, som sig bör i en nyårsrevy. Men det ska särskilt framhållas i ett revynummer framfördes ett homage till under fjolåret bortgångne Lasse Berghagen, både gripande och bra som publiken gav applåder till. Det artade sig till sist bra med skrattfesten mot slutet av den andra akten, då släppte det lite grann för publiken och vi fick skratta tillsammans åt dråpligheterna i ”Män som städar” och ”Prinsessan”. Den sistnämnda är riktigt kul, när man ser den förstår man direkt varför. Det landar i en solid fyra i betyg, och har du inte skaffat en biljett ännu finns det biljetter kvar till föreställningarna som återstår, om än inte så många. Jag rekommenderar således varmt årets nyårsrevy som Ronneby folkteater sätter upp, varför inte ta chansen till en rejäl Skratteåterbäring. Ett gott skratt, det behövs och dessutom förlänger det ju livet sägs det.

Revygänget, Ronneby folkteaters Skratteåterbäring 2024, ensemble och revyorkester

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

23 januari, 2024 by Martin Moberg

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.

Blekinges äldsta nyårsrevy gör ingen besviken – Civilkurage – nummerrevy med både skratt och klassisk bondkomik

6 januari, 2024 by Martin Moberg

Klassisk bondkomik i Civilkurage här med Ola Ödman och Stig Augustsson som karaktärerna ”Greta och Doris” som bedömer Biltema i Ronnebys cafeteriasortiment.

Strångamålarevyn 2024, Civilkurage

Betyg: 5

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.

Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1

Övriga föreställningar:

Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00

När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.

För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.

Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.

Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.

Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.

För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.

Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.

Åldersnoja och impulser driver intrig i skissartad dramakomedi – En kort evighet på Göteborgs Stadsteater

18 december, 2023 by Mats Hallberg

Av Lolo Amble

Regi: Gunilla Nyroos

Scenografi och kostym: Agnes Östergren

Mask: Linda Goncalves

Ljus: Ludde Falk

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wiréen, Hans Brorson

Urpremiär: 15/12 2023

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 3/2 2024

Publiken kommer förmodligen till teater och annan scenkonst med en önskan om att bli berörd, kunna leva sig in i rollfigurers öden. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att få använda sina skrattmuskler kan vara andra tungt vägande skäl. Halvvägs in i en ojämn säsong på Göteborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i särklass bäst i Monicas vals där gripande toner och äkta känslor svallar. Kriterierna uppfylls också i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde nördigt experimenterande trilogin Försök. Roligast har definitivt skickligt gycklande iscensättningen av Stugfeber varit, även om den samtidigt var både onödig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys värld vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan för tvåhundra år sedan lärde jag mig avgjort mest av.

Årets sista premiär definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyvärr blev urpremiären av En kort evighet en rejäl besvikelse då enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder från känd teaterfamilj) i allt för ringa utsträckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av våra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa och Guldbagge-belönad roll i Berget på månens baksida på vita duken, ikoniska långköraren Hem till byn på teve och mot sin make på scen i pjäsen Timmarna med Rita etsat sig fast på näthinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser får en att höja på ögonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och översättaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags beställningsverk från Nyroos. Vi möter två par närmast fixerade vid att blicka tillbaka, utvärdera sina liv när de obevekligt närmar sig 60-strecket. Paret som består av en frustrerad ekonom och en självbelåten jurist har en relation som skaver. Handlingens utlösande faktor är dock ett mobilsamtal från den nyfikna och antagligen uttråkade Charlott (Marie Delleskog), till föremålet för en oförglömlig tonårsförälskelse fyrtio år tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..

Scenen badar i inbjudande varma färger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener för olika ändamål. Ett bord står i ett kök och hamnar sedan som skrivbord på kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om självförverkligande om att våga språnget, genom att skådespelarna kan kliva upp på en platå, i fonden. Romantiska inslag förstärks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag för mig. Publiken stiftar bekantskap med två par där männen lär känna varann under gemensamt nyårsfirande. Den ene är framgångsrik jurist och delägare i advokatbyrå (Johan Friberg) som reser på internationella konferenser. Den andre är lärare, fast försöker satsa på en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen är utflugna som självgående varelser. Istället består överhängande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt förfall och en mamma med stort vårdbehov.

I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda små bekymmer drastiskt över ända, när Marie Delleskogs rollfigur lika gåtfullt som oförklarligt gör sig gällande, fullföljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons från motparten än hon hade kunnat föreställa sig. Mer om dessa förvecklingar ska kanske inte avslöjas. Saknar en riktning och trovärdig udd i manus samt samtidsmarkörer. Är kanske att begära för mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara förankrade i ett rimligt narrativ, att åskådaren ska kunna avläsa psykologiska mekanismer. När detta förhållande inte uppstår framstår dessa individers beslut som tämligen ointressanta att bevittna. Pjäsens rapsodiska drag hade behövt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karaktärer står plötsligt vid olika vägskäl utifrån en agenda som framstår som alltför vag, alltför diffus.

Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat gäng skådespelare. Ändå fattas ofta en kvalitet av fördjupning, alternativt underhållande situationskomik. Tove Wiréen och Hans Brorson tar förvisso chansen att bre på i ett par skojfriska biroller. Högst oväntat var hörbarheten från somliga kvinnor till och och från klart otillräcklig. Konversationen på scen måste ju nå ut till bakersta raden, vilket mitt en generation äldre sällskap påpekade efteråt. Kontentan är att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en räcka av övertygande prestationer i en mängd uppsättningar. Och även om Johan Friberg och Hans Brorson mer än antyder sin potential hade man bespetsat sig på fullödiga porträtt.

Trist att behöva skriva negativt och lämna otillfredsställd. Denna recension kommer ju inte gagna någon, även om det inte går att ta miste på en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig förutom några skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist för att jag öppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde slå gnistor om. Förstår de ur premiärpubliken som stående hyllade Gunilla Nyroos baserat på hennes samlade konstnärliga gärning. En kort evighet i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte läggas till raden av tidigare bedrifter.

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

10 december, 2023 by Rosemari Södergren

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Teaterkritik

Footer

Om oss