Av Lolo Amble
Regi: Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Mask: Linda Goncalves
Ljus: Ludde Falk
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wiréen, Hans Brorson
Urpremiär: 15/12 2023
Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 3/2 2024
Publiken kommer förmodligen till teater och annan scenkonst med en önskan om att bli berörd, kunna leva sig in i rollfigurers öden. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att få använda sina skrattmuskler kan vara andra tungt vägande skäl. Halvvägs in i en ojämn säsong på Göteborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i särklass bäst i Monicas vals där gripande toner och äkta känslor svallar. Kriterierna uppfylls också i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde nördigt experimenterande trilogin Försök. Roligast har definitivt skickligt gycklande iscensättningen av Stugfeber varit, även om den samtidigt var både onödig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys värld vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan för tvåhundra år sedan lärde jag mig avgjort mest av.
Årets sista premiär definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyvärr blev urpremiären av En kort evighet en rejäl besvikelse då enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder från känd teaterfamilj) i allt för ringa utsträckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av våra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa och Guldbagge-belönad roll i Berget på månens baksida på vita duken, ikoniska långköraren Hem till byn på teve och mot sin make på scen i pjäsen Timmarna med Rita etsat sig fast på näthinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser får en att höja på ögonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och översättaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags beställningsverk från Nyroos. Vi möter två par närmast fixerade vid att blicka tillbaka, utvärdera sina liv när de obevekligt närmar sig 60-strecket. Paret som består av en frustrerad ekonom och en självbelåten jurist har en relation som skaver. Handlingens utlösande faktor är dock ett mobilsamtal från den nyfikna och antagligen uttråkade Charlott (Marie Delleskog), till föremålet för en oförglömlig tonårsförälskelse fyrtio år tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..
Scenen badar i inbjudande varma färger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener för olika ändamål. Ett bord står i ett kök och hamnar sedan som skrivbord på kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om självförverkligande om att våga språnget, genom att skådespelarna kan kliva upp på en platå, i fonden. Romantiska inslag förstärks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag för mig. Publiken stiftar bekantskap med två par där männen lär känna varann under gemensamt nyårsfirande. Den ene är framgångsrik jurist och delägare i advokatbyrå (Johan Friberg) som reser på internationella konferenser. Den andre är lärare, fast försöker satsa på en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen är utflugna som självgående varelser. Istället består överhängande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt förfall och en mamma med stort vårdbehov.
I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda små bekymmer drastiskt över ända, när Marie Delleskogs rollfigur lika gåtfullt som oförklarligt gör sig gällande, fullföljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons från motparten än hon hade kunnat föreställa sig. Mer om dessa förvecklingar ska kanske inte avslöjas. Saknar en riktning och trovärdig udd i manus samt samtidsmarkörer. Är kanske att begära för mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara förankrade i ett rimligt narrativ, att åskådaren ska kunna avläsa psykologiska mekanismer. När detta förhållande inte uppstår framstår dessa individers beslut som tämligen ointressanta att bevittna. Pjäsens rapsodiska drag hade behövt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karaktärer står plötsligt vid olika vägskäl utifrån en agenda som framstår som alltför vag, alltför diffus.
Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat gäng skådespelare. Ändå fattas ofta en kvalitet av fördjupning, alternativt underhållande situationskomik. Tove Wiréen och Hans Brorson tar förvisso chansen att bre på i ett par skojfriska biroller. Högst oväntat var hörbarheten från somliga kvinnor till och och från klart otillräcklig. Konversationen på scen måste ju nå ut till bakersta raden, vilket mitt en generation äldre sällskap påpekade efteråt. Kontentan är att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en räcka av övertygande prestationer i en mängd uppsättningar. Och även om Johan Friberg och Hans Brorson mer än antyder sin potential hade man bespetsat sig på fullödiga porträtt.
Trist att behöva skriva negativt och lämna otillfredsställd. Denna recension kommer ju inte gagna någon, även om det inte går att ta miste på en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig förutom några skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist för att jag öppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde slå gnistor om. Förstår de ur premiärpubliken som stående hyllade Gunilla Nyroos baserat på hennes samlade konstnärliga gärning. En kort evighet i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte läggas till raden av tidigare bedrifter.