Teaterkritik

Manus & regi: Vera Berzak

Dekor: Bengt Ribbegård

Skådespelare: Cia Bosse och Anette Sevreus

Premiär 8/2 2024

Spelas till och med 18/2 hos Göteborgs Dramatiska Teater och senare datum i Stockholm

Vera Berzak är en israelisk dramatiker och regissör född i Ryssland 1987. Sedan 2017 har trebarnsmamman, vars teaterutbildning skedde i Israel, bott och verkat i Sverige. Hon fick chansen att bli Artist in residence och valde sedan att stanna. Två av hennes pjäser med judiskt motiv har recenserats här – Dagar iWarszawa / Alla vindar är stilla – samt Stolarna av Ionesco som hon regisserade på Teater Trixter. Att jag upptäckte hennes verk kan betecknas som en slumpvis händelsekedja, vars upprinnelse var att jag blev inbjuden till dubbelkonsert i Kronhuset för fem år sedan. Lyssnade till för mig då obekanta Ida & Louise och deras tonsättningar av fem judiska poeter, vilka fått en revival långt efter deras levnad. Berzak inledde ett samarbete med Ida Gillner, gjorde med henne fängslande musikteater om en av poeterna i vindar är stilla.

Moderslinjer lanseras som en berättelse om moderskap, relationen till döttrar och hur de döda lever vidare i oss. Bakgrunden till motivkretsen är att judiska kvinnor och mammor ofta tvingats flytta för att överleva. Sällan har enligt Berzak, den judiska mamman kunnat föda på samma plats som hon själv växte upp. Under sådana betingelser blir familjeband och kultur främsta källan till identitet. Jag har vad jag vet inga judiska vänner som utövar sin religion, ej heller någon släkt med kopplingar till förintelsens offer. Däremot har jag och vår gemensamma kulturhistoria berikats ofantligt, av konstnärligt högtstående verk inom exempelvis musik, litteratur och film med personer av judisk börd som avsändare. Flest timmar har lagts på att ta del av den svarta humor och humanistiskt upplysta livssyn som framkommer i romaner av Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Jerzy Kosinski, Saul Bellow, Philip Roth, Isaac Bashevis Singer och andra författare från USA med samma rötter.

Teaterstycket skrevs före massakern 7/10 vars konsekvens resulterade i det förödande kriget emellan Israels regering och Hamas, ett krig som engagerar och polariserar medvetna individer i Sverige mer än något annan konflikt. Massakerns offer överskrider Kristallnatten och alla andra dåd begångna efter andra världskriget. Berzak såg sig nödgad att skriva två artiklar om de stämningar som uppstått i vänsterkretsar och den i islamistiska miljöer florerande antisemitism som nu förvärrats än mer. Rubrikerna i Bulletin respektive Kvartal lyder: ”Hur svårt kan det vara att förstå att Hamas är som IS” och ”I Sverige firar de massakrer på barn”. Självklart ska övergrepp av Israel fördömas, men innebörden av rubriken är obestridlig.

Ur den aspekten blir mitt besök hos GDT i Stigbergsliden, inklämd på andra raden under en timmes tid söndag eftermiddag (såg andra föreställningen), en vädjan om förnuft under ett farofyllt hätskt tillstånd. Precis framför mig sitter en medelålders kvinna som i ett par scener behövde tröstas av sitt sällskap, förmodligen någon vars smärta kring släktens öde tog över. Under rådande förhållanden är det av oerhörd vikt att sceniska verk som Moderslinjer sätts upp. Sett en uppsjö av kulturutövare, opinionsbildare och politiker som i sociala medier godhetssignalerar genom att i princip likställa Israels aktioner med nazisternas. Ivar Arpi har gjort sig omaket att kolla upp de 1 000 artister vilka krävt att Israel ska bojkottas i Eurovision. INGEN av dem hade någon gång refererat till massakern 7/10. Risken med att att bo och verka som praktiserande jude, särskilt i Skåne, har drastiskt ökat sedan firandet av massakern. Och i sammanhanget pikanta kvinnoförtrycket och hatet spritt via moskéer underlättar inte precis.

Pjäsens ambition är att visa på hur osäkerhet om framtiden skapar behov av ett gemensamt förflutet. Vill hävda att föresatsen infrias. Vi får följa två judiska kvinnor vilka i dramatiska utfall redogör för trassliga relationer, barbariska avrättningar och okuvlig livsgnista. Ska erkänna att då jag hörde en polyfoni av röster uppfattade jag Moderslinjer som ett collage. Verket tillägnas farmor Gizela Malkin. Dramatikern, tillika regissör, säger i intervju i Judisk krönika att intresset för det judiska uppstod i Sverige, att det nästan är som att leva i två parallella världar samt anser det befogat med visad sympati från medborgarna i nya hemlandet. I intervjun framgår att pjäsen behövde omarbetas i samråd med skådespelarna efter krigets utbrott.

Duon som turas om att föra talan utgår från fyra-fem träkuber. Sitter och står på dem, flyttar ivrigt runt och vänder på vad som kan användas som möbel. Övrig dekor att knyta an berättandet till består av fotoramar vars tomma innehåll återges. Ett av dem sägs visa gammelfarmor som åttaåring. Kan tycka att det var lite synd att inte autentiska bilder togs med.

Den klara diktionen och de intensivt uppfordrande pendlingarna i Anette Sevreus agerande har kunnat beskådas flera gånger senaste åren. Hennes medspelare Cia Bosse var däremot ett nytt ansikte för mig. Sedan Teaterhögskolan har hon haft roller i tv och på film och turnerat med teatersällskap. Vad minns jag då bäst när några dagar passerat Jo, frustrationen uttryckt av dotter, behovet att få veta mer om tidigare generationer, hanteringen av traumat att komma ifrån släkt med offer för pogromer samt stråk av försoning och tacksamhet. Erinrar mig den yngre skådespelarens vigt slingrande kropp på golvet, spröd pianomusik och ett rop från henne som fick publiken att rygga tillbaka, som vore ljudbangen ett pistolskott.

Av Marie NDiaye

Koncept: K. Polyfon

Regi: Gustav Englund

Scenografi och kostym: Annika Tosti

Ljus: Mira Svanberg

Ljud och komposition: Niclas Anderstedt Lindgren

I rollerna: Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill

Sverigepremiär 10/2 2024

Spelas till och med 9/3 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Enaktaren sätts upp längst ner i en del av teatern som renoverades för några år sedan. Nytt för denna produktion vars premiär var uppskjuten, är att publiken sitter på två bänkrader i tre väderstreck. Vi sitter tätt, i längden tämligen obekvämt för ryggen. Det är nog ett avsiktligt grepp för att vi ska känna oss drabbade av den gradvisa perversa påspädningen av ett arbetsgivarkontrakt, den process av lidande som pågår på scen. Åskådarna kommer förmodligen närmare skådespelarna än vad som någonsin skett i huset, på ett sätt som påminner om hur Backa Teater ibland inrättat publikplatserna. Scenografin är minimal med två stolar i trä, en vägg med träribbor vars öppna fyrkanter är överdragna av plast. Den minst sagt sterila miljön belyses med skarpt vitt ljus. I exceptionellt hög grad går K. Polyfons estetik ut på att kontinuerligt upprätta överenskommelser med publiken. Också så som pjäsen skrivits krävs det att vi föreställer oss ett pågående skeende, ett förlopp som det kontinuerligt refereras till. Händelser återberättas istället för att gestaltas. Och publiken måste gå med på att en person skadat sig fast det inte framgår, samma sak med yttrandet om att Hildas syster skulle vara slank.

Dramatikern och författaren Marie NDiaye växte upp med fransk mamma och en frånvarande far från Senegal. 56-åringen som erhållit Goncourtpriset har gett ut över femton prosaverk plus fyra pjäser och filmmanus, vilket gjort henne till en respekterad röst i Frankrike. Anmärkningsvärt att Hilda utgör debuten, ursprungligen skriven som radioteater. Pjäsen liknar mer en speedad monolog än ett märkligt kammarspel, med tanke på fördelningen av repliker. Motorn, Mme. Lemarchand står sannolikt för mer än 95% av innehållet i manus med sitt allt mer förryckta sätt att berättiga sitt handlande, sitt förvirrade argumenterande. Hon blir till symbol i ett idédrama, en karikatyr på en narcissistisk despot utan social förankring, vilket innebär att Hilda inte kan rubriceras som psykologisk realism. Underrubriken är ”en mardrömslik thriller om över- och underordning”.

Dramat sätts i rullning när madame verkar ha tappat kontakten med verkligheten. Eskalerande bokstavsdiagnos gör överklasskvinnan provocerande gränslös. Säger sig lösa ekonomisk knipa för familjeförsörjaren Frank genom att lägga beslag på hans fru Hilda. Begär att hon ska tjäna som hushållerska och nanny. Varit förutseende i planeringen och placerat Hildas egna barn på förskola, nära det fashionabla område där arbetsköparen bor med upptagen make och barn. Trots att anställningen utvecklas till ett alltmer uppslukande projekt med drag av Pinters bisarrerier och klassmässiga bildningsresan hos Shaw (Pygmalion) och i praktiken som att skaffa sig en slav; påstår Mrs. Lemarchand att hon vet allt om lidande. Hävdar att det ska ses som en välgärning, att hon lät bli att rekrytera en lägre stående invandrare vars anspråk skulle vara väsentligt lägre.

Sågverksarbetaren Frank blir en alltmer deprimerad mottagare av den välvillige slavägarens utgjutelser när betalningen överlämnas kontant, tvingas höra om Hildas förehavanden inspärrad på arbetsplatsen. Undfallenheten pågår länge för att slutligen samlas ihop till motstånd, till dödshot. När hans svägerska uppenbarar sig (Isabelle Grill i en perifer roll) sker en dramatisk knorr, styrkeförhållandet rubbas. Franks reaktioner ter sig inte särskilt sannolika. Å andra sidan är hans kvalfyllda maktlöshet – tilltar efter sjukskrivning på grund av olycksfall på jobbet – mer trovärdig än det bakvända resonerande den mentalt störda madame Lemarchand ägnar sig åt.

Dramatikerns koloniala kritiska perspektiv gör sig indirekt gällande. Mest uppseendeväckande i den maktfullkomlige exploatörens filosofi, är att ett par gånger betonas av den orerande dominanten i i pjäsen att politiskt befinner hon sig till vänster. Får mig att tänka på hyckleriet inom woke-rörelsen. De vilka stoltserar med rätt värdegrund, men aktivt undviker så kallade utsatta områden och fram till nyligen förnekade misslyckad integration. Den mest befängda uppfattningen från den som dikterar villkoren är att Frank vars liv slagits i spillror, har behandlats som en jämlike.

Hur groteskt manus än kan förefalla har det avsevärda kvaliteter, maktens korrumperande frestelser avslöjas skoningslöst. Det kryllar av giftig dubbelmoral. På ett teoretiskt plan understryker härskaren att Hilda inte får låta sig utnyttjas. I praktiken vädras tvärtom ett missnöje med hennes person, eftersom hon nöjer sig med att utföra plikter oklanderligt och vill behålla sin själ. När den förödande gränslösheten tilltar hos befallande part, insisteras på att ha betalat för hundraprocentig närvaro, att Hilda (hur många gånger yttras namnet i pjäsen?) som också blir ett kroppsligt projekt med påtvingad ny stil, måste foga sig. I längden blir det alltför många överdrifter att förhålla sig till. Vid en närmare analys inser man att hon inte är tillräknelig, saknar kapacitet för den ställning hon erövrat, sannolikt genom giftermål.. Ur den aspekten kan inte pjäsen tas på allvar, vilket påpekas i Variety efter premiären i USA.

Vibrerar verkligen om Eva Rexeds gestaltning av en störd individ som å det grövsta missbrukar sin position. Tror inte jag sett henne på Göteborgs Stadsteater tidigare. Frilansaren har gjort avtryck i såväl frigrupper som på film och tv och på Riksteatern och Dramaten. Vilken bedrift att i sent skede ersätta i huvudrollen, lära sig framvällande haranger , genomgående utan motrepliker att hänga upp framforsande meningar på. Mycket imponerande! Och tillsammans med regissör och team har Rexed snillrikt kommit fram till hur replikerna ska avlossas, med vilken impulsiv energi och hur ofta med byte av temperament. Många tvära kast förekommer.

Har sannolikt varit en rejäl utmaning för hennes motspelare Jesper Söderblom att vara så avvaktande och icke-verbal. Torde vara extremt ansträngande att instrueras agera återhållsamt, med endast glimtvisa utbrott. För mig har han varit en favorit i drygt ett tiotal ledande roller under sin tid i fasta ensemblen. Vrede och resignation går här hand i hand, endera uttryck väger över. Övertygar allra mest genom att framhäva oberäknelig aspekt och hur Frank plågas, Rollfigurens tillstånd efter en alltmer ensidig uppgörelse, framställs ned obönhörlig skärpa, i successivt framtagna rörelser vilka indikerar att han imploderar.

Rytmen är tyvärr inte idealisk, vilket gör att det blir för utdraget innan upplösningen. Förvånas över att regissören inte insett att pjäsen tappar i densitet sista fasen. Man hade tjänat på att korta längden med åtminstone en kvart. Laborerande med ljus och rök jämte dramatisk förhöjning med tonal komposition och smärre ljudeffekter bidrar delvis till en slags thriller-stämning. Användandet av dessa effekter har dock marginell inverkan på helheten. Vissa invändningar till trots rekommenderas uppsättningen. Tål att upprepas hur exklusivt det kändes att kunna studera skådespelarnas agerande, på så nära håll att de rent bokstavligt ibland var inom räckhåll. Och Eva Rexed åstadkommer en exceptionell insats, levererar ett oförglömligt porträtt.