Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern
En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.
Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.
Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.
Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.
ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.
Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.
Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.