Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

by


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Körsbärsträdgården på Dramaten – rapport från premiären

by


Anton Tjechov skrev ”Körsbärsträdgården” 1903 och den uppfördes 1904, samma år som Tjechov dog. Det är fascinerande hur en pjäs som är över hundra år kan sättas upp runt om i världen och säga något till människorna om och om igen.
Nu har Dramaten tagit itu med den ryska pjäsen, i regi av Mats Ek och Sverigepremiär var det på Dramatens stora scen den 21 augusti. Men det var faktiskt inte premiär, för föreställningen spelades tre gånger i Moskva i juni, på Tjechovfestivalen.

Pjäsen handlar om Ranevskaja, en aristokratisk ryska och hennes familj som återvänder till familjens belånade gods alldeles innan det ska auktioneras bort som betalning för lånen. Till godset hör också en stor och berömd trädgård med körsbärsträd.

Ranevskaja och framför allt hennes bror är dock bortklemade och har inget grepp om pengars värde. De inser inte hur nära katastrofen är, slösar pengar de inte ens längre har och ställer till med fest samtidigt som det pågår auktion om gården.

Ranevskaja har chansen att rädda kvar körsbärsträdgården om hon låter Lopachin, nyrik bonde köpa gården. Lopachin är stormrik och hans far var lågavlönad anställd på godset och hans farfar en slavarbetare. Vilken revansch han är ute efter.

”Körsbärsträdgården” – den fantastiska gården som troligen inte har sin like någonstans är en symbol – men vad den symboliserar är olika beroende på med vilka ögon pjäsen betraktas. Den kan stå för fina gamla värderingar. Men kanske det också kan ses som en symbol för naturen och miljön. Som alla vägrar inse är hotad och såväl den nyrika medelklassen, den utnyttjade arbetarklassen och den dekadenta överklassen blundar och är bara upptagna av sitt eget.

Pjäsen speglar i miniatyr de globala sociala förändringar som kom vid 1900-talets början såsom medelklassens ökade status och aristokratins minskade inflytande. När Dramaten nu sätter upp den har handlingen flyttats till mitten av 1990-talet, då Sovjetunionen löstes upp.

Skådespelarna är mycket duktiga, Magnus Roosmann som Jermolaj Lopachin, tar härmed plats som en av de begåvade stora svenska skådespelarna som jag vill se i många fler roller nu. Marie Richardson spelar Ranveskaja och Hans Klinga gör Leonid Gajev.

Regissören Mats Ek är också koreograf och därför har naturligt nog dans alltid en plats i hans uppsättningar. I några scenen gestaltades dialogen i dans istället för med ord. Helt suveränt, som när Lopachin och Varja skulle försöka nå varandra men inte når ända fram.

Dekoren, sparsamt enkel – vilket jag älskar i en föreställning. Startscenen med bara en enkel barnstol i trä, en övergiven barnbil i trä och någon skiva som vägg.
Ett bord på scenen fick stå för olika, som att vara en brygga vid vattnet.

Musiken är ett betydelsebärande element i föreställningen och på Dramatenbloggen kan vi se klipp när musikerna jobbar inför föreställningen.

”Körsbärsträdgården” kan definieras som en stillsam komedi med djup. Som i de flesta Tjechovpjäser ligger det mycket i varje dialog som är träffsäkra iakttagelse av mänsklig skröplighet och vår förmåga att ljuga för oss själva. Som scenen när den ständige studenten Peter ”Petia” Trofimov ska läxa upp Ranevskaja och säger henne några sanningens ord när hon ljuger för sig själv, lurar sig själv att hon älskar sin usla make. Hon orkar inte ta till sig sanningen och se sig själv utan svarar med att grovt förolämpa ”Petia” genom att vrida på hans ömma punkter.

På ett sätt handlar föreställningen förstås om hur den dekadenta överklassen möter de rika uppkomlingarna, båda grupperna uppassade av arbetarklassen som sinsemellan inte heller kan hålla samman. Fast den delen av handlingen känns inte helt rätt som en bild av Sverige, här lever dekadensen och de nyrika i tät symbios på Stureplan. Sverige är väl helt enkelt för litet land för att dessa två grupper ska ha gnabbas, de håller ihop för att behålla sitt position, tror jag.

För mig ligger värdet i föreställningen mycket mer i skildringen av de olika människotyperna och karaktärerna.

I ett av sina sista brev skrev Tjechov: ”Du frågar: vad är livet? Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, det är allt man vet om den”, berättar Dramaten i programbladet för ”Körsbärsträdgården”.

Att skildra dess morötter är en uppgift för dramatiker och teatern. Och i Mats Eks ”Körsbärsträdgården” vimlar det av människoöden och karaktärer och flerbottnade dialoger – jag känner att jag inte efter att bara ha sett föreställningen en gång egentligen kan säga något om den.
En morot är en morot – men ingen Körsbärsträdgård är den andra Körsbärsträdgården lik.

Föreställningen gav mig och mitt sällskap på teatern många tankar – och det är vad jag tycker en föreställning ska göra.

Dramaten berättar om föreställningen.

Foto: Sören Vilks

Från premiären av Kvinna klädd i solen på Stockholms Stadsteater

by

Den 20 augusti hade Louise Boije af Gennäs nyskrivna pjäs ”Kvinna klädd i solen” premiär på Stadsteaterns Klarascen.

Det är dagarna efter valet. Anna Kruses mittenparti har kommit in i riksdagen och lyckats få en vågmästarroll mellan de två blocken. Under pjäsen, som utspelar sig i Annas vardagsrum, pågår blockens förhandlingar och om de strandar har Anna chans till en plats i regeringen.

En journalist är på väg och Anna är fast besluten att behålla sin perfekta fasad. Hon regisserar sin familj och övar danssteg inför sin medverkan  i TVs Let´s dance.

Med vid det kombinerade arbets- och matbordet finns Annas pressekreterare Marlene som hjälper Anna att öva in de rätta svaren, på ytan obrottsligt lojal. Annas man Pontus tassar runt i bakgrunden medan tonårsdottern Nelly är svårare att få kontroll över.

Ganska snart syns sprickor i fasaden och i slutet av första akten ser det ut som om allt ska rasa samman för Anna. Den ”grävande journalisten” Valter visar sig dock vara en bekväm och godmodig herre som gärna deltar i familjens måltider men som låter det ena avslöjandet efter det andra passera och sväljer Annas lockbeten med hull och hår.

Anja Lundqvist gör en utmärkt rolltolkning av Anna som en skrupelfri och makttörstande politiker. Ideologierna är döda och hennes främsta mål är att ta plats i maktens korridorer. Anna Åström gör ett färgstarkt porträtt av Nelly, sprickfärdig av desperat tonårstrots men som till slut bevisar att hon är sin mors dotter. Tina Råborg övertygar som den effektiva och självuppoffrande Marlene. De manliga rollkaraktärerna är något blekare, men välspelade av Lennart Jähkel och Ralph Carlsson.

Kvinna klädd i solen är en underhållande och klart sevärd föreställning. Pjäsen ställer också några angelägna frågor som är särskilt aktuella nu inför valet. Är Anna den människotyp som krävs för att överleva i politikens topp? Har politikerna och medierna helt förlorat det ideologiska fokuset? Visst kan man undra efter sommarens blodfattiga valdebatter och när politikers framträdande i Let´s dance blir viktigare än vad de står för.

Vid Filmfestivalens Sommarbio som har tema politik var förstås ungdomsförbunden samlade. Min 18-åriga dotter fick besök av dem alla på picknickfilten. Vad ville de säga förstagångsväljarna? De bjöd på godis. Moderaterna kom tre gånger med tablettaskar och gjorde därför det mest bestående intrycket…

Medverkande i Stadsteaterns Kvinna klädd i solen:
Anna Kruse – Anja Lundqvist
Pontus Bergman – Lennart Jähkel
Nelly Bergman – Anna Åström
Marlene Carlsson – Tina Råborg
Valter Schönlied – Ralph Carlsson

Manus: Louise Boije Af Gennäs
Regi: Susan Taslimi

Se vidare på: www.stadsteatern.stockholm.se

HBT-sossen har också bloggar om föreställningen

Expressen har också skrivit om den.
Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Mannen i ormskinnsjackan på Dramaten

by


Krutrök osar och eld flammar i facklor på scen när Dramaten tar sig an Tennessee Williams ”Mannen i ormskinnsjackan”. Det är passion och starka känslor i omlopp när Simon J Berger spelar mannen i ormskinnsjacken, den roll som 1959 filmades med Marlon Brando.

Plötsligt står han där i den lilla staden ute på vischan i den amerikanska Södern, någon gång under 1950-talet: Val Xavier, en man med en gitarr över axeln, snygg och sexig. Han får arbete hos den lite äldre Lady, vars liv länge kretsat kring hennes döende man. Lady är inte den enda kvinnan som dras till Val. Kvinnorna dras till honom som flugor till en sockerbit. Men starka begär väcker man inte alltid ostraffat.

Maktlösheten och undertryckt sexualitet i fokus är vad föreställningen framför allt handlar om. Handlingen utspelar sig i Södern där rasismen frodas och Ku Klux klan har ett tryggt säte. Men de vithuvade rasisterna fungerar mer som en inramning eller kanske som en naturlig del i samhällsstrukturer där kvinnor förtrycks.

Kvinnorna och deras sexualitet hålls i schack på olika sätt. Kvinnorna tar till olika metoder för att stå ut . Som sheriffens fru som hänger sig åt konstnärskap och kyrkan eller Cassandra som rymmer från sin bevakande bror med jämna mellanrum och då hänger sig åt alkohol och att köra bil alltför snabbt.

Fast männen är också fångar och maktlösa. Scheriffen kan visserligan hämta hem sin fru, men han kan inte hindra henne från att drömma eller i visioner se hur många män som helst.

Det är ett rätt mörkt samhälle som regissören Malin Stenberg presenterar. Det är instängt och utan hopp eftersom de maktlösa hackar på varandra. Könsrollerna är upp och nedvända på flera sätt. Kvinnor pratar sex och tar initiativ till sex. En extra poäng som vänder upp och ner på könsrollerna är att David Mjönes spelar en av kvinnorna, en höggravid bitter kvinna som bär på sitt sjunde barn, fångad i ett liv med graviditeter. Mjönes gestaltning av den råa men bittra kvinnan är skrämmande klockren. Frågan är om vi har kommit så mycket längre, jag tycker mig ha sett den där kvinnan i nutiden också.

Det är lustigt hur olika vi kan se på teater. Den vän jag var där med vi fick massor att prata om efter föreställningen och vi gillar båda Tennessee Williams sätt att berätta något. Men när jag nu skriver om föreställningen hittade jag den här bloggaren som sett en förhandsvisning av föreställningen och inte alls uppskattade den:

Jag var dock inte beredd på detta, en pjäs som sade mig så gott som ingenting alls. Och trots att det går riktigt illa för flera av huvudpersonerna brydde jag mig inte det minsta om det. Det var lite vilda västern-känsla över det hela, en saloon, en liten håla, en indian osv. Men vad ville de säga oss? Att det ska vara ”dramatiskt” funkar liksom inte när det känns så krystat.

Mannen i ormskinnsjackan som på originalspråket heter Battle of angels skrev av Tennessee Williams när han var ung, redan 1939, men han var inte riktigt nöjd med den. Efter att han nått världsberömmelse med pjäser som Linje Lusta och Katt på hett plåttak skrev han en ny version, Orpheus descending, 1958. Den versionern som alltså filmades 1959 med Marlon Brando.

Lite fakta från föreställningen:
I rollerna Simon J Berger, Omid Khansari, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman, David Mjönes, Elin Klinga, Lotta Tejle, Tanja Lorentzon, Jon Karlsson.
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi och bearbetning Malin Stenberg
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol

Bilden ovan: Simon J Berger
Fotograf Roger Stenberg

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida

Bilderna här nedan:
Fotograf Roger Stenberg
Bild 1: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Simon J Berger

Bild 2: David Mjönes

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären av Sit Down Tragedy

by


Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,