Från premiären av "Födelsedagskalaset" på Stockholms stadsteater

En rum i bruna färger med ett bord och trästolar. På bordet en transistorradio som spelar en Abba-låt. Längre bort en stor lucka, som i engelska små pensionat eller caféer.
Scenografin, inredning, är så realistisk. Det känns so
m om vi flyttats till ett mindre fik eller pensionat i en mindre engelska stad, eller i en London-förort.
En äldre man, Pete, kommer lätt haltande in (spelad av Ingvar Hirdwall). Han lägger en morgontidning på bordet. En äldre kvinna, Meg (spelad av Gunilla Nyroos), kommer in. De småpratar, en enkel dialog, som ett samtal, vilket som helst.
Stämningen och det realistiska är förrädiskt. Det äldre paret driver ett pensionat med en enda gäst: en yngre man Stanley (Shanti Roney). Han ligger kvar i sängen halva dagarna, håller sig inomhus, kedjeröker och har solglasögon på nästan jämt. Är han deprimerad? Alkoholiserad? Neddrogad? Eller bara elak?
Bortklemad av Meg som ställer upp på allt?

Ganska snabbt har den realistiska, naturalistiska framställningen fått en vibrerande ton av mystik, av absurdism och Becket-anda.

Två svartklädda kostymklädda män (spelade av Peter Andersson och en rundhyllt Reine Brynolfsson anländer och vill ha ett rum. Den större av de två männen, Mr Goldberg (Peter Andersson), är bossen. Han bestämmer och styr över Brynolfssons rollfigur. De har ett uppdrag, ett mystiskt uppdrag. De knackar på dörren och de får snabbt Meg att arrangera ett födelsedagskalas för Stanley.

Stanley nekar dock till att han fyller år, men kalaset arrangeras ändå.

”Födelsedagskalaset” är en kuslig föreställning om människans förmåga att ljuga för både sig själv och andra. En föreställning om övergrepp och en föreställning om vår förmåga att blunda för övergrepp.
Eller så är det en föreställning om två människors liv tillsammans.

Vad föreställningen handlar om, vilken betydelse du sätter in i händelserna och karaktärerna är upp till dig själv. Pinter som skrivit pjäsen var alltid mycket politisk, men låt dig inte lura av det på ytan naturalistiska. I programmet om föreställningen berättas om ett brev han mottog när pjäsen sattes upp i slutet av 1950-talet:

Bästa Mr Pinter, jag skulle vara mycket tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av er pjäs Födelsedagskalaset. Det här är de punkter jag inte förstås: 1. Vilka är de bägge männen? 2. Varifrån kommer Stanle? 3. Antas samtliga vara fullt normala? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor, kan jag inte helt och håller förstå er pjäs.

Pinter sägs ha svarat:

Kära ni, jag skulle vara tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av ert brev. Det här är de punkter jag inte förstår: 1. Vem är ni? 2. Varifrån kommer ni? 3. Antas ni vara fullt normal? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor kan jag inte helt och hållet förstå ert brev.

Pinters pjäser lämnar utrymme för var och en att lägga in egna betydelser.
Nå hur lyckades då den här uppsättningen? Den var regisserad av Thommy Berggren som har regisserat åtminstone två andra pjäser av Harold Pinter tidigare: Fastighetsskötaren på Klarascenen 2001 och Hemkomsten på Stora scenen på Stockholms stadsteater 2006.

Det var en sak som störde mig emellanåt. Även om jag satt på tionde raden, vilket är långt fram, hade jag rätt ofta svårt att höra vad skådespelarna sade. Ljudet var inte bra inställt. Det kan inte ha varit tanken att en del av samtalen mer ska uppfattas som brus. Men sådant måste ju kunna rättas till och kanske bara berodde på premiärnerver.

Föreställningen är både skrämmande men rolig. Mörk men samtidigt ljus, även om människorna ljuger och lurar framför allt sig själva känner man en slags värme för dem ändå. Kanske. Det är förstås upp till mig som betraktare, var och en sätter in sina egna betydelser.

Men ett tag kröp det i mig. Jag vet inte om det var för utdraget ett tag, att jag kände att en katastrof var på gång men att det dröjde för länge eller om det var premiärnerver som gjorde att skådespelarna inte fått riktigt fart på en del av dialogerna.

En högtidsstund var det dock att för mig få se några av mina favoritskådespelare live på en teaterscen istället för på filmduken: Shanti Roney och Ingvar Hirdwall.

Och som ofta är det en extra krydda att gå på en premiär. På raden bakom oss satt Mikael Persbrandt, för kvällen iförd en elegant mörkblå kostym. Två rader längre fram satt Sven Wollter, iklädd enklare kavaj. Han rökte förresten i pausen – då stod han därute och pausrökte tillsammans med mitt sällskap för kvällen.
Mikael Nyqvist såg jag också där, vi gick ut ur salongen samtidigt. Han var iklädd enklare mörk.manchesterkavaj.

Relaterade artiklar:
Thommy Berggren intervjuas i DN då Harold Pinter dog 2008.
En intervju med Thommy Berggren då han satte upp en Pinter-pjäs 2006.

Fotograf till samtliga pressbilder: Petra Hellberg
Bildtext till biildenovan: Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Bilderna här nedan:
Shanti Roney och Gunilla Nyroos i Födelsesdagskalaset.

Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholms stadsteater, Pinter, Shanti Roney, Ingvar Hirdwall