Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

by

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

by

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Enastående prestation av Philip Lithner i Oscars-belönat demens-drama – The Father på Teater Trixter

by

Affischbild Filip Sigholm

Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Koncept/ producent: Charlotte Davidsson

Mask: Maja Asp

Ljuskonsultation: Anna Wemmert

Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations

Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)

Spelas till och med 15/2

I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio. Nästan en månad efter denna recension slår det mig att jag såg pjäsen redan 2016 på Stockholm Stadsteater vars Norden-premiär skedde här med Peter Andersson i huvudrollen.

Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.

Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.

Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.

Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!

Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.

Teaterkritik: Staffan & August – ett drömspel i pannkakan

by

Staffan & August
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Ljus och musik Gustave Lund
Koreografi Catharina Allvin
Kostymstöd Lotta Borgman
Medverkande Anna-Karin Håkansson och Miriam Oldenburg
Premiär på Strindbergs Intima Teater 20 januari 2025

Ett underbart, underhållande och klurigt möte mellan Staffan Westerberg och August Strindberg. Tiden bara sprang iväg. Detta lite drömska puzzel, eller snarare potpurri, av kända delar av verk av Staffan Westerberg och August Strindberg är som en slags kärleksförklaring eller hyllning till deras storartade kreativitet. Föreställningens minus är att tiden bara sprang iväg. Knappt hade det börjat så var det slut. Föreställningen är knappt en timme och för min del skulle jag gärna se ytterligare ett avsnitt. Eller ännu fler. Det är klart att det inte på något sätt är någon djupdykning i varken Strindberg verk eller Westerberg. Det är inte ens möjligt att få med essensen, men Anna Pettersson, regissör och scenograf, som bearbetat text och framträdande har fått fram ett levande möte mellan dessa stora mäns scenkonst.

Staffan Westerberg föddes 1934 och August Strindberg tog 1912 så dessa två ytterst kreativa och skapande personer har inte träffats i vår fysiska existens, men i denna föreställning möts deras tankar och verk på ett poetiskt och fantasi-eggande sätt.

Allt på scen samverkar, in i minsta detalj. Anna-Karin Håkansson kommer in på scen, eller snarare nästan snubblar och förklarar att hon är vilse. På fötterna har hon, förstås, ullstrumpor, med hål i eftersom de är second-hand. I ansiktet har hon mustasch och buskiga, stora ögonbryn som gör att hon ser ut som August Strindberg. Redan från första sekund är de representerade: Westerberg och Strindberg. Tillsammans med Miriam Oldenburg som sidekick och som spelar dragspel är de två duktiga och fyller hela scenen med sin närvaro.

Strindberg föddes 22 januari 1849 så premiären hölls dagen före hans födelsedag. Jag tror att han skulle varit mycket road av denna föreställning där hans verk får möta Westerbergs. Liksom Strindberg var både hyllad och kritiserad har Westerberg också mött både mycket beröm men också fått utstå att bli ifrågasatt. Jag tror de skulle ha en hel del att samtala om i samband med denna föreställning. Anna Pettersson låter Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter diskutera med varandra, fördjupa varandra och något nytt skapas. På teaterns hemsida berättas att Staffan Westerberg ofta använt Strindberg som en inspirationskälla och ibland även utgått från hela verk.

En härlig, roande och underfundig timme med Staffan Westerberg och August Strindberg i fokus med två duktiga artister på scen som för min del gärna får ha ett avsnitt till. Som tv-serier har nu för tiden: en säsong och fyra avsnitt eller sex avsnitt eller tio avsnitt. Nog finns det material nog för det. Ett underbart drömspel i pannkakan.

Tankeväckande budskap lanseras fyndigt med energisk humor – Nästa stora grej av Teater Jubel

by

Manus & regi: Benjamin Blomqvist

Skådespelare: Axel Isaksson och Nils Jensen

Premiär på Hagateatern i Göteborg 17/1 2025

Spelas 18/1 och därefter på turné

Fick inbjudan redan i oktober. Och igår på premiären visade det sig att denna relativt nybildade frigrupp har en hängivna skara följare vilka med besked fick använda sina skrattmuskler.. Då och då spetsades scener genom blinkningar jag inte lyckades avkoda, likt internt inlagda skämt som stundtals gick mig förbi. Den könsmixade sextett som utgör Teater Jubel har samtliga en bakgrund på Wendelsbergs musikal- eller teaterlinje i Mölnlycke. Den har jag erfarenhet av genom att mamma åtskilliga år bjudit på biljett till proffsiga Wendelsbergsrevyn och ett år för länge sedan tog jag del av folkhögskolans teaterfestival. När ungdomarna i frigruppen examinerades från teaterproduktionsåret 2023 uppstod en lust att fortsätta tillsammans. Under första året var man häpnadsväckande flitiga och gjorde hela 70 föreställningar.

Benjamin Blomqvists smarta relationskomedi utspelas på en pr-byrå där stress och rädsla råder. En miljö tacksam att skoja om där klyschigt värdeladdade begrepp florerar, en märklig management-kultur vi lärt känna från tv-serier och filmer. Utgångspunkten för dennes manus är att kvinnliga chefen (innovativt sätt att vända på woke-stereotypen om könsmaktsordning) under vars tyranni Bulten och Ankan lider, fått ett uppdrag å byråns vägnar att lansera läsfrämjande strategier för vuxna. Titelns underrubrik lyder: ”en humorföreställning om internetkultur, handdockor och varför vi slutat läsa.” Här uppstår från min sida en frestelsen som inte kan undvikas. Vore både egendomligt och missvisande om jag lät bli att redovisa vad läsning och litteratur betytt för mig och vilka konsekvenser det inneburit. Finns en monumental skillnad gentemot rollfigurerna Bulten och Ankan, vilka tvingas uppbåda sin påhittiga expertis utan att själva veta hur man påverkas av att läsa böcker.

För att vidden av mitt engagemang ska framgå kan nämnas att jag en gång betalade flygresa till Stockholm för att närvara en lördag på Läslyftet anordnat i ABF-huset (där jag för övrigt stått i talarstolen vid tre evenemang och presenterat/ föreläst). Har i ett antal pärmar material från tiden som ”Kultur-Mats” då jag inför sammanlagd publik på ett par tusen arrangerade kulturprogram på min arbetsplats eller i mitt fackförbund, under vilka högläsning, boktips och gäster som slampoeter/ publikarbetare från teatrar brukade ingå. Åkte på årliga tvärfackliga bokkonferenser och skaffade mig kontakter, hade utställning om arbetarlitteratur, läste och skrev om författare och deras betydelsefulla verk, porträtterades 1993 i GP om mitt läsande över fyra spalter med rubriken ”Den bokälskande postiljonen”, hade fyra Ivar lo-pristagare bland gästerna på mitt 50-års kalas på abonnerad sportkrog, var under sjutton år med i en lustläsarcirkel som bildades när vi läste B-kurs i litteraturvetenskap, utvecklade under många år ett gediget arbetsplatsbibliotek för att lista något av den läsfrämjande verksamhet jag ägnade mig åt.

Biblioteksföreståndaren tillsammans med dåvarande Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och Gunilla Carlsson från Riksdagens Kulturutskott. (foto Jan-Anders Lindqvist)

Tillbaka till Nästa stora grej vars underhållande upplägg har beröringspunkter med dels Draknästet i SVT, dels Guldbagge-nominerade/ -belönade Hypnosen som jag såg härom natten på datorn. Skillnaden är bland annat att Bulten & Ankan inte är entreprenörer som ska pitcha egen idé, utan anställda på en pr-byrå där de i det här fallet ska lansera konkreta visioner. Riktade kampanjer vilka ska godkännas av deras minst sagt kräsna chef. Hon blir det skoningslösa nålsögat som hänsynslöst dissar duons förslag. En genial idé ni kan googla på vars genomförande jag studerat på plats är projektet Läs för mig pappa, just det förslaget för att råda bot på manliga LO-medlemmars ovilja att läsa hade manusförfattaren missat.

Förslagen presenteras ytterst kreativt i form av inspelade videos riktade till målgrupper som ensamma pensionärer, mogna singelkvinnor, män på dejting-marknaden som vill imponera med intellektuell retorik etc. Grejen är att den kvinnliga chefen i sista stund anmält förhinder på mötena när idéerna ska presenteras. Hennes försåtliga ande svävar ändå över kontorsmiljön. Omedelbar komik uppstår och vidmakthålls genom att den fördömande beslutsfattaren förekommer i form av en kvarglömd strumpa som tillförts ett dockhuvud. De i sina yrkesroller räddhågsna männen både lustmördar och kryper för henne, trots att hon är fysiskt frånvarande. Med oemotståndlig energi skapar Axel Isaksson ett dubbelt perspektiv genom att imitera chefen Cassandras tonfall.

Finns en komiskt begåvad nerv i samspelet emellan skådespelarna som starkt bidrar till att tilltalet sitter precis där det ska. Regissören vet exakt vilka knappar det ska tryckas på. Kan tänka mig att trion låtit sig inspireras av Magnus och Brasse, Hasse & Tage och till och med Helan och Halvan. Oklanderlig tajming, det hysteriska kroppsspråket och uttrycksfull mimik antyder det. Ankan erkänner sitt bromance-förhållande som Bulten uppfattar som osunt, likt en stalker. Ska sägas att istället för programblad med fakta får publiken ett häfte kallat Internetordbok i vilket exempelvis betydelsen av stalker förklaras (förvånansvärt många av orden var obekanta för mig).

Antar att övriga medlemmar i Teater Jubel verkar som statister i de filmklipp som visas. Framgår inte heller vem som ansvarat för scenografin. Kul med exteriörer från Råda Säteri och bilder på Rådasjön då jag är uppväxt på andra sidan sjön. Hur som helst verkar talangfulla frigruppen ha utkristalliserat en vägvinnande estetik, en hållning som på ett smart sätt vänder och vrider på normer och beteenden. Komiska dramatiken präglad av enorm frustration minus slide-avsnitten pågår i cirka 75 minuter, vilket visar sig vara ett alldeles lagom format.

Registrerar många ingredienser att uppskatta. Intrigerandet på arbetsplatsen, växlingarna mellan att rusa runt i ösigt tempo och stanna upp för nödvändig eftertanke, blottläggandet av punktlighetssyndrom och återkommande erotiska allusioner (vilka väcker mycken munterhet). Vad gäller budskapet betraktar jag det som en välgörande uppgörelse med behovet av snabba stimuli kontra hur tillvaron såg ut tiden före internet och smartphones. Nästa stora grej befinner sig befriande nog bortom polariserande woke-mentalitet. Är istället en välkommen hyllning till fantasin och poängterar värdet av kunna ta till sig andra(s) perspektiv. ”Att få vara någon annanstans ett tag, ta del av hur det är att vara människa, bli inbjuden till någons innersta.” Lite talande för denna insiktsfulla skrattfest med utmärkta prestationer på scen sjungandes långsamhetens lov, är att de båda spånande rollfigurerna själva saknar dragning till böckernas värld.