Fanny & Alexander
Av Ingmar Bergman bearbetning Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenrum Jens Ohlin, Joakim Bayoumi Karlsson
Ljus Linus Fellbom
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Ulrika Ritter
Musik Christian Gabel
Premiär på Teater Galeasen 1 oktober 2024
Recensionen skriven efter vänpremiären 30 september 2024
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Medverkande Christina Schollin, Hannes Meidal. Lina Englund, Oskar Thunberg, Torkel Petersson, Jacob Ericksson, Elisabeth Wernesjö, Ester Claesson, Agneta Ehrensvärd, Embla Hane, Sten-Johan Hedman, Fredric Odenborg, Joey Sliwinski Ashkar/Oliver Hagenfeldt Eek, Lily Kristiansson/Maj Säll Carlén
När man gör teater av ett kritikerhyllat och av många älskat verk finns det i princip två vägar att gå. Antingen kan man respektfullt lägga sig nära originalet och spela på publikens förväntningar. Eller så kan man försöka hitta ett annat perspektiv som skildrar eposet på ett nytt sätt. På det sistnämnda viset har som väntat radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal tagit sig an Ingmar Bergmans film Fanny & Alexander. De har ju tidigare prisats för sina egensinniga tolkningar av klassiker – Hamlet och (”Macbeth”).
Förhoppningarna på deras Fanny& Alexander – en storsatsning av Teater Galeasen- är därför höga. Det är glädjande att konstatera att de infrias. Det är både ett blixtrande skarpt, kyligt åtstramande och fantasifullt svävande drama. Så intelligent bearbetat och stringent regisserat att det blir en sinnebild av teaterns dubbelhet – den glada och sorgsna masken. Ett utropstecken är att man som publik överraskas trots att handlingen är så välbekant. Samtidigt blir det för dem som inte sett Bergmans film en lockande ingång till dess djup och rikedom.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Rollen som Alexander är ett kraftprov för en ung skådespelartalang. Joye Sliwinski Ashkar gör den mycket förtjänstfullt vid denna premiär. Alexander har som rekvisita en ficklampa för att understryka att han likt en detektiv söker sanningen bak en låtsad verklighet. Hans lillasyster Fanny görs fint likt en spröd bokmärksängel av Lily Kristiansson.
Farmodern som är navet i familjen Ekdahl gestaltas magnifikt, varmt inkännande och krasst verklighetsnära av Christina Schollin. Ta bara sättet hon resolut klipper bort makens älskarinnor från foton och hur hon talar ömt och sorgset -kanske mest för sig själv egentligen – om tider som flytt med gamle vännen Isak. I deras samtal liksom i slutet tillåts en orolig verklighet sippra in utan att det känns sökt påklistrat. Isak talar om hur samhället blir allt mörkare och har förvandlats till en rövarkula.
Hannes Meidal gör en fantastisk tolkning av biskopen/en sträng icke-förlåtande gammeldags kristendom. Han får karaktären att känns farlig på allvar med sina lågande ögon, styvnackade tal och kvinnoföraktande syn att hans nya hustru Emilie ska lyda honom och följa hans regler. Hon ska dessutom komma till honom utan några ägodelar och glömma allt vad teater heter. Barnen får heller inte ha med sig varken leksaker, böcker eller egna kläder.
Ett frågetecken och en brist i föreställningen är varför den i grunden levnadsglada Emilie dras till biskopen. Men hennes slutliga revolt för att rädda sin själ, Fanny och Alexander och det nya barn hon bär på ur hans förlamande makt är ett stort äntligen.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Det är härligt nog i dessa brista teatertider en stor ensemble. Några som gestaltar den talrika familjen Ekdahls medlemmar, deras vänkrets och tjänstefolk gör extra avtryck. Hembiträdet Maj får i Ester Claessons gestaltning en härligt skarptungad och illusionsbefriad gestaltning och Elisabeth Wernesjö gör skickligt Lydia till en rasande kvinna som står emot sin makes spyor av elakhet och förnedring för att hon vet att han behöver henne.
Den första akten utspelas mestadels i de bakre skrymslena av det Ekdahlska hemmet. Vi får därför bara se glimtar av det överdådiga julfirandet. Det kan låta tråkigt att glansen är borta, men så känns det faktiskt inte. Det fantasieggande scenrummet och en vacker ljusdesign lyfter effektfullt fram de skräpiga förråden och utrymmena där allt som inte får synas och störa ytan av den lyckliga familjen pressas undan.
I den andra akten fångas biskopsgården fängelselika boning där en stol bara är en stol och syltkakor en hemlig lyx barnen får av hembiträdet. Där hänger också rottingen som Alexander får så mycket stryk av att huden flagnar.
Fanny & Alexander är ett säreget, fantasifullt drama om det mörka och ljusa i livet och hur snabbt tillvaron kan förändras och plötslig bara vara över. Det är givetvis också en kärleksfull hommage till Bergmans epos. Den vackert komponerade slutscenen visar hur familjen och den teater de driver är en glädjerik frizon när omvärlden skakar.
En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.
