Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Et drømmespil – estetiskt fulländat men sövande

by

Et drømmespil
Av August Strindberg
Regi Anna Balslev
Koreografi Sebastian Kloborg
Scenografi & kostym Laura Løwe
Ljus Jonas Bøgh
Musik Viktor Dahl
Dramaturgi & Bearbetning Louise W. Hassing
Medverkande Asta Kamma August, Mikkal Arndt, Simon Kongsted, Christine Albeck Børge, Mikkel Lund, Ena Spottag, Marie Kildebæk, Sebastian Kloborg, Maria Kochetkova
Premiär på Det Kongelige Teater den 27 september 2024 och spelas till och med 12 nov 2024

Ibland kan Ett drömspel te sig lite som ett bättre hotell. Varje ny iscensättare gör sig lätt hemmastadd, helt i sin egen ordning, och det verkar, till synes, som att inga motkrav ställs på denne besökare. Det är därför inte så konstigt heller att olika uppsättningar av Strindbergs smärtfyllda vandringsdrama kan se så olika ut. Nu går Et drømmespil på Det Konglige i Köpenhamn och när Anna Balslev ska göra sig hemmastadd så blir det skandinavisk socialrealism. Vi har arbetat med att ”fjerne al konkret religion i stykket” står det i programmet.

När ridån går upp så är Indras dotter (Asta Kamma August) klädd som en dansk storstadsbo. Hon har kortbyxor, en svart pullover och en vit skjorta som sticker upp ur kragen. Bakom henne gapar den danska slätten mörk och månupplyst – det är dimma men här finns ingen riktig mystik. Vi får sedan träffa resten av kärngänget som vistas i detta drömlandskap där dekorer flyger som i en tavla av René Magritte. Officern (Simon Kongsted) är klädd som en soldat från napoleonkrigen, Portvakterskan (Mikkel Lund) rullstolsbunden och Affischören (Ena Spottag) har labbrock. Spelstilen är rak och klargörande. Asta Kamma August är tydlig och ibland vänder hon sig ut mot publiken som en sagoberättare när vi ska vandra genom tid och rum. Här lyckas coronakarantänen behandlas genom Strindbergs pessimistiska blick på det instängda äktenskapet. Vi går sedan igenom Officerns olika stadier under sin naiva men outtröttliga väntan på Victoria. Denna kärleksdikt om trängtande begär får ett nytt djup när han tvingas utstå en pardans mellan Han (Sebastian Kloborg) och Hon (Maria Kokhetkova). Vad händer egentligen med oss människor när vi tvingas vänta och vänta på något som vi vet kanske aldrig kommer att komma?

Föreställningen är ett välsnickrat verk i tidens anda. Blandningen av ljuset, dansen och solo-musiken, som artisten Marie Kildebæk sjunger, målar ett uppdaterat porträtt av den moderna människans nedtonade själsliv efter Corona. Det blir vackert men också dystert och öde. Kanske saknas det en lite mer akut och strävsam jakt på meningen i denna uppsättning av Ett drömspel. Vi har väl inte gett upp? Det är väl i ljuset av vår stora ’vilja till liv’ som drömmar uppstår. I en alltför uppgiven och instängd tillvaro kanske till och med drömmarnas verklighet tvinar. Var finns utopin i Anna Balslevs Et drømmespil?


…

Teaterkritik: Linje Lusta – passionerat och drabbande med storslagen teater

by

Linje Lusta
Av Tennese Williams
Regi Eva Dahlman
Scenografi & kostym Karin Betz
Ljus Ellen Ruge
Mask Åsa Trulsson
Dramaturgi Anton Elmgren
Medverkande Mari Götesdotter, Klara Hodell, Martin Hendrikse, Erik Borgeke, Kajsa Ericsson, Rasmus Savic, Tim Håkansson, Göran Dyrssen
Premiär på Malmö stadsteater den 5 oktober 2024

Det är kanske ofrånkomligt att tänka på metoo när Linje Lusta ska upp på intiman i Malmö. Denna moderna klassiker har fått ett nytt liv sedan uppsättningen 2019 på Dramaten. Då pågick ett tumult som suddade ut gränserna mellan scen och verklighet. Men mycket har hänt sedan dess. Eller kanske inte. Nej, frågan om klass, våld och kvinnoförtryck har nog inte spelat ut sin roll.

Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.

Eva Dahlmans uppsättning av Linje Lusta visar varför det är så enkelt att älska teater och varför man inte behöver hacka upp en klassiker i minirevyer för att vara aktuell. Föreställningen står på egna ben och den lever helt enkelt. Jag kan inte annat än att sjunka ner i min stol, tagen och förälskad som jag blir i denna berättelse om sorg, begär och kärlekens outtröttliga kamp. Lite förvirrad av vad som nyss har hänt och jag måste säga med tårarna i halsen, ställer jag mig sedan upp tillsammans med resten av publiken och applåderar. Vissa är nog oförmögna att jubla efter vad vi har sett. Men nu hände det igen. Det här är en föreställning som alla måste se!

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

by

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.

Teaterkritik: Den starkare på Strindbergs Intima Teater – en riktigt rolig roliga timmen fast med allvar i botten

by

Foto: Per Bolkert

Den starkare
Av och med Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson
Regi och bearbetning Anna Pettersson
Ljud och ljus Gustave Lund
Kostymstöd Lotta Borgman
Koreografiöga Catharina Allvin
Premiär på Strindbergs Intima Teater 3 oktober 2024

Den roligaste timmer på länge. Föreställningen gick svindlande fort, alldeles för snabbt. En timme kändes kort och jag skulle gärna vara kvar och se föreställningen fortsätta en timme till. Men det finns något mästerligt i att kunna skapa något som aldrig upplevs för långt. Bara mästare kan skapa något som inte är utdraget. En applåd för Den starkare. Vitsig, rolig, dråplig och med en del att tänka på och prata om och vrida på.

Förställningen är uppbyggd i två delar som startar som en glittrig revy där också publiken deltar genom att rösta på olika frågor. Den andra delen är en kort version med det väsentligaste ur en text av August Strindberg, överförd till vår tid.

Allt hålls ihop av de två stiliga, glamorösa och erfarna skådespelarna Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson. De är generösa och som födda på scen, så naturliga. Jag tror att ingen föreställning av Den starkare kommer att vara helt lik den andra. Som jag nämnt ställer Ica och Gunilla frågor till publiken och jag misstänker att dessa frågor kan förändras lite efter varje föreställning. Iwa och Gunilla besitter säker förmågan att improvisera så föreställningen blir levande och delvis kan anpassas efter publiken.

Ute blåste höstvindar. Det var på flera sätt att komma in i värmen på Strindbergs intima Teater. Första delen av föreställningen utgick från 1970-talet. Det var en tid där många unga ville förändra världen och trodde att det var möjligt. Det var en tid då regler kring relationer luckrades upp och många upplevde en frihet. Fast hur blev det och hur fria blev människorna? En del bodde i kollektiv och trodde att det var en väg för att förändra världen.Visst tas det upp på ett humoristiskt sätt men det rymmer också mycket allvar.

​Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson har båda uppnått åldern för pension och de tog också upp tankar kring död. Gunilla berättar om när hon hade ett mindre jobb i filminspelning där hon spelade död och låstes in i en kista i en begravningsbil. Skrämmande och obehagligt. Det var ett av flera små berättelser som jag känner ger mycket att tänka på. Jag tänker att det allra bästa sättet att se denna föreställning är att vara några som ser den tillsammans och samlas efteråt, äter en middag tillsammans och pratar om minnen och tankar som föreställningen sätter igång.

Den starkare är rolig. Mycket rolig. Den är komisk, underfundig men med mycket allvar i botten.

Förtrollande spännvidd i gestaltad historielektion – Kung Byxlös med Görel Crona på Göteborgs Stadsteater

by

Text: Margareta Skantze

Regi och skådespelare: Görel Crona

Ljuddesigner: Gabriel Crona

Teknik: Arctur Hernández

Lunchteater vecka 39 2024

Kan märkligt nog inte erinra mig ha sett Görel Crona i aktion live. Därför får det betecknas som en extraordinär händelse när det nu skedde i en av de sprakande uppsättningar hon uppträder med. Fick till och med en pratstund med skådespelaren och regissören efteråt, vars hemsida berättar att musicerande och manusskrivande kompletterar hennes konstnärliga uttryck. Jag associerar Crona främst med kvinnliga huvudrollen i Apelsinmannen, prisade tv-filmen i två delar om den unga Birgitta Stenbergs äventyrliga liv. Även om breda genombrottet kom genom långvarig medverkan i Varuhuset, vill jag lyfta fram tv-serien Den täta elden jämte filmen Komplett galen i regi av Cronas dåvarande make. Efter fem givande år på Dramaten blev hon frilans, bildade produktionsbolag.

Idag föredras intima scener, fast Crona gärna återvänder till Lunchteatern vid Götaplatsen där hon tacksam tar emot publikens varma respons. Kunde bevittna hur åtskilliga damer passade på att strö välförtjänt beröm över den rutinerade skådespelerskan. Några ansåg att Kung Byxlös varit det bästa de sett på Lunchteatern. Inte utan att jag själv blev en aning starstruck när stimulerande samtal oväntat uppstod. Hade önskat att jag varit bättre förberedd och hoppas få se henne göra Selmas samlade vrede nästa gång. Framgångsreceptet utgår från en sällsam scennärvaro besläktad med den hos en otyglad Lena Nyman, en jämförelse 65-åringen bekräftar att hon brukar få höra.

foto Arctur Hernández

Monologen hålls av Drottning Margareta (1353-1412). Hon som tidvis regerade över hela Norden lägger ut texten, ger oss i Görel Cronas imposanta skepnad sin uppfattning om bedrifter och motstånd, strategier och utmaningar. Det är en fullständigt osannolik biografi som förmedlas i minst sagt animerad anda. Huruvida drottningens mål var dynasti eller varaktig fred mellan grannländer är tydligen något historiker debatterat och hon påstås ha gynnat Danmark. Argumentationen inskriven i manus av Margareta Skantze är hur som helst kolossalt övertygande, från sluga dottern till den avskydde Valdemar Atterdag och en jämförelsevis blek skugga till mor (drottning Helvig av Slesvig). Den enormt engagerande texten rymmer såväl feministisk kamp som sorgen över en tronarvinges död och återkommande utfall mot fienden Albrekt av Mecklenburg; han som gav henne öknamnet Kung byxlös.

För att gestalta ett förunderligt livsöde som gjort outplånligt avtryck har Crona tillgång till adekvat scenografi, omsorgsfull ljussättning samt passande musik gjord av sonen Gabriel. Monologens delikata ”soundtrack” bör harangeras särskilt. Tre betydelsefulla vitala komponenter vilka bidrar till att suga in publiken i ett berättande av närmast hypnotisk karaktär, den förmågan besitter den lyskraftiga aktören från Stockholm.

Några nyckelrepliker: ”Lärt mig att krig är odugligt som politiskt instrument” / Riktar sig till sin nyfödde son: ”Vi ska bygga en ny värld där alla kan äta sig mätta”. Och som epilog kliver aktören ur sin roll genom att i vanlig samtalston upplysa om hur och när den porträtterade regenten dör. Uppsättningen har drag av performance över sig. Imiterandet av danska och andra röster, de häpnadsväckande skiftningarna i tonfall, precisa betoningar, pauser, hållningen, utstuderade gester, attacklusta och reflektion. Crona rör sig ledigt från gällaste upphetsning till den mest subtila viskningen. Knepen ur verktygslådan alstrar på egen hand scenisk magi. Mina förhoppningar infriades!

OBS Bilderna undertecknad och Stadsteaterns teknikansvarige tagit är inte från föreställningen, utan Görel Crona poserar på gemensamt initiativ efteråt.