I samarbete med Èncyclopédie de la parole
Koncept: Èncyclopédie de la parole
Konstnärligt koncept: Èlise Simonet
Regi: Joris Lacoste
Ljudtekniker: Viktoria Ottosson
Belysningsmästare: Alice Erzmobeit
Dramaturg: Matilda Klamas
Skådespelare: Kristina Brändén Whitaker, Adam Axelsson, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Styngsberg, Tove Wiréen
Urpremiär: 26/8 2025 Lilla scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 6/9 (med stöd av Institut Francais de Suède
Ibland blir man extra sugen på att chansa, utsätta sig för scenkonst vars utgång är okänd. För att vara ärlig ligger det givetvis i sakens natur att man inte kan veta vad som väntar på scen, såtillvida inte klassiker eller dramatiseringar sätts upp. Vad gäller exempelvis Atalante skall det dock mycket till för att locka mig tillbaka. Känns som om jag blivit bränd efter några alltför märkliga och halvdana scenkonstverk. Och för ett par år sedan sågs en monolog av Virginia Woolf, var författarskap jag värderar högt, oöversatt som jag hade ringa utbyte av. Nappade den gången på pressinbjudan till monologen som ingick i Gothenburg Fringe Festival vars tioårsjubilerande event invigs i helgen.
Fick felaktigt för mig att Jukebox GBG ingick i nämnd festival. Korrekt är att èncykopédie de la parole gästade Folkteatern senast 2016, då som en del av Göteborgs Dans- och teaterfestival. Hade inte satt mig in i vilka de är eller hur de jobbar. Det var ämnet i sig som utgjorde lockbete, inte minst för att Språket numera är mitt favoritprogram i P1. Detta tack vare vad jag kan få lära mig (även om jag borde bli bättre på att lägga lärdomen på minnet) och för formatet, den mysiga stämning som präglar lingvistiska resonemangen i studion. Framgår med önskvärd tydlighet av rubriken att jag verkligen uppskattade resultatet, tonaliteten i spretande och stundom härligt utflippade scener i den speciella uppsättning som inleder höstterminen på Folkteatern. Inte utan att en undrar om skådespelarnas kunskaper i franska, eller har en ytterst språkbegåvad dramaturg haft en nyckelfunktion?
Föreställningen har en tidsram på knappt en timma. Förutsättningar såsom exempelvis inhämtning och bearbetning av manus redovisas av Kristina Brändén Whitaker, på vars lott det fallit att inledningsvis vara värd. Vi får reda på att deras process tagit fasta på HUR något sägs i minst lika hög grad som VAD som faktiskt yttrats, ett påpekande premiärpubliken omgående blir varse. Att ansträngningar för att få fram avsedd satsmelodi (påpekande av Malin Morgan) utgjort en drivkraft, sätter minnesvärd komisk standard på produktionen. Skrattas hjärtligt och breda leenden uppstår åt grundackordet i detta collage. Hög tid att konstruktionen förklaras, idén bakom. En av skådespelarna menar att aktiva åskådare får en ”liten kabaré av Göteborgs-bilder” . Saknar för övrigt bilder från Lilla scen Ni får hålla till godo med exteriörer tagna förmodligen under tidig fas i arbetet.
Med Jukebox har det franska teamet rest, spelat in och framträtt med ihopsamlat verbalt stoff i arton länder. Joris Lacoste borde jag kanske känna till. Läser mig till att denne regissör och dramatiker varit involverad i en lång rad verk, ofta av performance-karaktär, och att han senast i somras uppmärksammades för en uppsättning på teaterfestivalen i Avignon.
Marknadsföringen upplyser om att ett bejublat teaterkompani återkommer till staden jag alltid bott nära, närmare bestämt i två av grannkommunerna och i princip tillbringat hela yrkeslivet i plus ett antal terminer på universitet. Dessutom blivit ett par års boende sammanlagt i Hisings Backa och Lunden samt otaliga resor till ett rikhaltigt utbud av kultur och krogar, nöjen och sport, motion och handel.
Skådespelarna och kanske också konstnärliga teamet tycks ha gjort omfattande fältstudier i framför allt offentliga miljöer. Utgångspunkten kretsar kring frågeställningen hur låter människorna i staden. Vilka ord och samtal florerar runt omkring oss, på spårvagnen, på Way Out West, i Kommunfullmäktige men också under yogapasset, i väderleksrapporten, hos Youtubers och vid Saltholmens(?) kallbadhus. Vid varje stol ligger den meny det hintas om under devisen ”du bestämmer, vi spelar”. Visar sig vara en lokalt utformad dokumentlista innehållande tjugosju titlar med platsspecifikation jämte årsangivelse. Som ett slags ord- tombola med vinst varje gång. Tappade räkningen på hur många av de oerhört väl inrepeterade scenerna som hanns med. Tippar på att närmare ett tjog av dem gestaltades.
Ibland hade man önskat mer info. Vilka har förlagorna varit, vem imiteras och vilkas anföranden eller konversationer ges ett karikerande drag? Kan förvisso finnas en poäng i att de som varit upphov till, i somliga fall, echaufferad argumentation på ibland komiskt bred Göteborgs-dialekt anonymiserats. Någon enstaka gång rör sig samtalsämnet ute i den läskiga omvärlden. Oftast handlar formuleringarna om närliggande ting, upplevelser i såväl vardag som vid särskilda tillfällen. Man blir otroligt nyfiken på tillvägagångssätt vad beträffar tjuvlyssnande på stan. Håller det för sannolikt att ensemblen spunnit vidare på vad som snappats upp, både förstärkt och förlängt vissa uttryck, konversationer och anföranden.
Attraheras påtagligt av formatet, av vad de tjugosju situationer härbärgerar. Att föreställningen för oss roade av dramatiserad återgivning av hur folk pratar med varandra, riskerar att bli underhållning för stunden är något man måste acceptera, Känslan av att kalasa på försvinnande gott lösgodis är oundviklig. Kan tänka mig att skådespelarna som blivit uttagna till respektive scen, fått rådet att föreställa sig hur det var, när de avlade inträdesprov på det som hetat Scenskolan. Den gången var antagligen rytm, betoningar och pauser lika viktiga som i denna språkligt inriktade Jukebox. Oftast används mikrofon (står i stativ) och ibland ett notställ för eventuellt manus. Och ensemblen sitter uppradade på stolar. I övrigt finns ingen rekvisita varför aktörerna stundtals kan förefalla ha en del gemensamt med komiska stå-uppare, med den skillnaden att här finns dramatisk utbildning och andras texter framförs.
Går inte att ta miste på hur den lysande heterogena ensemblen fröjdas åt utmaningen, hur mycket man njuter av att få exponera sitt hantverk. Uppsättningen hade kunnat bli pannkaka, om inte uttolkarna av det uppfångade talspråket i såväl staden som på sociala medier jämte tillägg som Sjörapporten från 2017, tillsammans med regissör och team vässat sitt språköra maximalt. Var och ens kroppar ger oefterhärmligt understöd till manus. Utforskandet av stilnivåer och temperament sker med enorm finess, naglar fast vår koncentration med en beundransvärd intensitet. En fröjd att uppleva denna sällsamma skådespelartriumf. Här gavs utrymme för passionerade ända-in-i-kaklet satsningar i stimulerande fysisk teater. Några lämnade scen för att på ett lustigt sätt återvända eller rulla runt på golvet eller gnida sig mot en vägg för att därpå inta horisontalläge. Regissörens instruktioner eller egna lösningar? Varje sätt att angripa scener funkar.
Slår mig nu att den otroligt synkade och texttrygga ensemblen har kvinnlig övervikt. Vore kanske orättvist att lyfta fram någon eller några extra då samtliga förtjänar högsta beröm. I gemensamma talkörer sitter varje fras med imponerande samklang. Hur många som behövs i de situationer/ sammanhang som kan heta Jag ska bo i himlen eller Rätt in i brasan varieras fyndigt. En del monologer är hysteriskt roliga då överspel uppmuntrats. Karin Lycke har jag sett i en handfull starka porträtt på scener runt om i Göteborg medan Malin Morgan nog ser Folkteatern som sin bas numera. Här har hon gjort egenskriven monolog, spelat dockteater, ingick i ensemblen i snabbproducerade lyckade Corona-projektet Don Quijote jämte åtskilliga andra pjäser och hade ena huvudrollen i komplext relationsdrama på film av Petra Revenue. Hon har också kunnat beskådas på Backa liksom den lika erfarna Tove Wirréen. Denna triss i alldeles förträffligt skådespeleri bildar collagets centrallinje.
Adam Axelsson har gjort bestående avtryck i två spektakulära projekt signerade Konst AB, vilka för mig varit antingen flipp eller flopp.. Här levereras ett par kul tillyxade porträtt på ett magnifikt vis. Bisarra talet till brudparet sticker ut. Rookien i gänget är Ludvig Stynsberg, vars spirande förmåga märktes i dennes praktik i Bröderna Mozart och på allvar som opålitlig autist i uppslitande Norén-drama i kombination med servering av fine dining i fjol; båda uppsättningarna hos Folkteatern. Nu får han sitt definitiva genombrott. Vilken karisma! Kristina Brändén Whitaker slutligen känner vi som konstnärlig ledare för GEST (Gothenburg English Studio Theatre(. Vad jag kan erinra mig premiär för min del vad gäller att bevittna agerande på svenska. I likhet med Morgan har hon medverkat i åtskilliga film och tv-roller. Hon som skaffat sig teaterutbildning i England, övertygar i detta rapsodiska inventerande av språkliga stilnivåer. Så många lager, så mycket smartness och så otroligt skickligt användande av verktygslådorna scen-proffsen förfogar över!!! Jukebox GBG vill ni inte missa.
