Teaterkritik

Billy Bloom – ensam som Gud
Av & med: Michal Axel Piotrowski
Originaltext: James St. James
Regi: Fredrik Lundqvist
Medregi och dramaturgisk rådgivning: Joséphine Wistedt
Textredigering: Zuzanne Ohlson
Foto: Viveka Thalin
Premiär på Turteatern 16 oktober 2014

Rummet är ödessvart och ganska kalt. Det enda som finns är flyttkartonger på scen. Det är ett och annat klädesplagg som tittar upp och några plastblommor, ur de tråkiga kartongerna. Det är ingen direkt trevlig känsla som infinner sig i maggropen. Plötsligt från ingenstans så börjar en hand växa upp ur en av lådorna som ett sökande periskop. Vi skrattar lite för det ser trots allt lite skojigt ut, även om vi inte vet om någon verkligen medvetet blivit instängd i lådan. Längre fram förstår man att Billy är instäng i sin egen kropp mycket mer än i vilken låda som helst skulle kunna utsätta honom för.

Sedan börjar Billy berätta varför han som 17 åring nu har flyttat med sin pappa. Därmed blir man något mer bekväm med den förförliga avsaknaden av inredning i detta s.k. hem. Flyttkartongerna ”make sense” som Billy skulle ha kunnat säga eftersom han hela tiden pratar svenska med inslag av amerikanska ord. Ett och annat s.k. ”swenglish” ord uppstår också. Kan man engelska, svenska och amerikanska, så piggar definitivt detta upp de 80 minuterna utan paus. Några hade dock svårt att hänga med.

När Billy berättar om sin skolgång och de trakasserier som förekommer, slås man av den frånvaro av civilkurage som finns. Även om vi själva inte slår eller hånar, är vi ju lika medskyldiga om vi blundar för mobbning och påhopp. Lärare försvinner ur rum och klasskamrater minns inte händelser. Man undrar också över hur en annan människas uttryck av sin personlighet, kan vara så provocerande. Varför hatar man bögar som vill klä sig i klänningar? När Billy klär ut sig till det mest ”hetero-manliga” han kan tänka sig för att smälta in, dvs pirat, blir han påhoppad i alla fall. Varför? Därför att han inte kan vara något annat än det han är, d.v.s. en transvestit. Man genomskådar honom naturligtvis. Din inre känsla av dig själv speglas naturligtvis på din utsida. Billy vill bara få vara sig själv, men t.o.m. hans mamma och pappa har svårt för hans val av tillhörighet. Hur kan man förlåta sina föräldrar för det? Men Billy verkar älska sina föräldrar i alla fall. Något jag inte tycker att de förtjänar.

Avståndet mellan skådespelaren och publiken var väldigt kort, vilket gjorde att man verkligen kände hans smärta. Dessutom inbjöds vi att tycka, tänka, säga och agera något på scen. Man kom helt enkelt inte undan. Hans smärta kröp sig in under skinnet på oss.

Jag måste erkänna att det mot slutet kändes väldigt personligt när skådespelaren proklamerade sin ”fabulousness”. Det blev helt plötsligt mer honom än Billy. Självklart ska man använda sig själv som referens i skådespeleriet. Man det är viktigt att kunna särskilja på sig själv och rollen. Jag vet inte heller om jag ”köper” att man vill kasta skit på hela världen för att faktiskt få rätten att vara den man är. Den fria tolkningen här gjorde inte helt sin rätt, kan jag tycka.

Att gång på gång säga ”f*ck you” gör mig inte heller speciellt provocerad. Det är väl snarare mänskliga rättigheter och fakta kring olikheter som behövs som argument för att förklara fördomen kring transvestisms. Kanske skulle man lagt in något annat där? Att spotta ur sig skit är naturligtvis försvarbart och förstående, men inget svar på fördomen. Jag tycker att skådespelarens i övrigt hade ett kroppsspråk, mimik, ombytlighet och förmåga att fängsla oss helt själv, som var ”absolutly amazing”. Att inte en enda gång komma av sig kan anses som en mycket stor prestation. Dessutom gav hans framträdandeteknik oss stort andningsutrymme i det oändliga elände han fick genomlida. Han gav oss olika typer av humoristiska befrielser. Han kunde både skratta med oss och åt oss i ironi och sarkasm. Det gav en det andningsutrymme och befrielse man behövde för att över huvudtaget kunna ta in den tragedi han genomlidit som transvestit.

Foto: Viveka Thalin