Teaterkritik

Winterreise
Av: Elfriede Jelinek
Översättning: Maria Tellander
Regi: Christina Ouzounidis
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm den 22 februari 2016

Det är aldrig lätt när teater, dramatik och poesi, ska mötas i existentiell psykoanalys. Trots det mycket svåra upplägget av 8 scener med långt avstånd till förankring sinsemellan, får vi möta fantastiska monologer. De är i särklass med enastående här och nu berättelser, hämtade hur en österrikisk värld. Det kräver dock att publiken att ha förmågan att lägga till både början och slut till monologerna, eller att man våga sväva fritt i ovisshet.

Att bemötas av en stora frysboxar på scen det första man gör, kan gör vilken teaterbesökare som helst lite skeptisk, även om kvällens föreställning har utlovat en vinterresa genom sin titel. Men det är klart att den infrysta världen som hämtas därur påminner mycket om varje enskild människas frysta möjligheter att uppfatta sitt eget stigmatiska jag. Kritiken mot samhället ligger inte långt efter. Brutalt knivskarpt får det mesta sig en ordvändning för att sedan stampas på eller slängas bort på högen av frågor.

Tre skådespelare går inledningsvis in i otakt in på scen i ett svartlila sken. När musik spelas och någon annans röst får höras, stannar de upp och därefter pratar de i mun på varandra. Kan det var vår självupptagenhet i den egna verkligheten som spökar? Slutligen lyckas de åtminstone finna en gemensam scen där det i alla fall kan förstärka och fylla i varandras tankar i en samklang som enbart trampar lite lätt den andra på tårna. De skrattar åt hur historien väljer att vilja upprepa sig, på samma sätt som de avbryter varandra. Kanske skulle vi kunna göra nya fel, om vi kunde lära oss av tidigare misstag?

Det tuffaste med scenerna är att replikerna är fantastiska på många sätt, men väldigt invecklade. Ofta kryper en ”punchline” in som är just slående och träffande rakt under bältet, men som i nästa stund har vänts på, klippts sönder och byts ut mot en annan. Eftersom tempot är väldigt högt, hinner man inte heller alltid med att tänka färdigt och placera syftet med orden. Det är på gränsen till att man blir överstimmulerad. Jag är inte ensam om att känna hur ögonen drar och att jag nästan skulle behöva vila en stund. Jag orkar helt enkelt inte att svälja och bearbeta alla ord och dess ordlekar. Luften tar dessutom nästa slut i salen.

Allra mest slående denna kväll är skådespelarnas närvaro på scen. De är oerhört tighta med varandra och jag gläds åt deras energi, utstrålning och förmåga att kunna minnas monologer som är mer än 10 minuter per person och gång. Inte en enda gång under kvällen finns det en skymt av tvekan från dem. De är slående starka i sina tolkningar, som vilken isbana som helst på olympisk nivå. ”Isen är beviset på att något varit flytande”-

Det är frusterande hemmavant, men ändå skräckinjagande hur vardagliga ämnen om exempelvis tiden, isen, främlingar och modern, kan beröra både ytligt men också finna nya vrår av berättigande. Man blir illa berörd samtidigt som man ändå måste kosta på sig ett makabert leende. Men vi får inte glömma att ”tårar kan man kosta på sig när man inte har råd med något annat”.

Till den ovane teaterbesökaren skulle jag vilja säga. Föreställningen har oerhört ”mycket kött på benen”. Orden svämmar över i alla former ett ord kan studsa för att sedan nudda vid dig och ändå drunknar du nästan. Ta på dig flytväst och lär dig flyta, så löser det sig. Dock är föreställningen nästan 3 timmar lång, vilket jag tror man ska upplysa om på teaterns hemsida (fann jag ingenstans) eftersom den informationen vid ingång faktiskt skulle annars kunna skrämma bort en kortdistansare.

Foto: Elisabet Sverlander

Minnesstund
Regi och scenografi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Kostym Charlotta Nylund
Mask Maria Reis
Urpremiär 19 februari på Kilen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: den 20 februari 2016

Det kommer stunder i människors liv, där sorg och elände blir för mycket för tanken och själen. Vi ruckar på hur det är, hur det skulle kunna ha blivit och vad vi kan komma undan med att tror på. Man välja olika vägar att gå för att stå ut. Beroende på vem vi är väljer vi skilda livsstrategier.

I ”Minnesstund” träffar vi en familj som alla försöker minas och glömma en son, en bror, en vän eller kanske till och med en främling, som han verkligen var. För nog är det så att när en människa inte längre finns att se i ögonen och vi ändå försöker hålla dem kvar i vårt inre. Då är det väldigt lätt att bygga upp en fantasivärld kring dess betydelse för att överleva. De blir finare, snyggare, godare och mer framgångsrika än de troligtvis har varit. Förtjänare inte ett människoliv det? Dessutom kan man ju fråga sig om våra ”verkligheter” verkligen överensstämmer med varandra eller om skyddsnäten redan sätter gränser.

Sackarias är död och sörjs av sin familj. De tänker på det som varit och försöker finna någon form av frid. Gemensamt vill de ge honom en betydelse, även om sorg och sår över den han var sipprar igenom. Alla har de skilda bilder av honom och olika typer av relationer. Ingen av bilderna de ger till oss, gör att helhetsbilden går ihop om vem han var. Det är på ett mycket tragikomiskt vis vi får lära känna de närmaste till den avlidne. Vi skrattar där vi kanske inte borde, men kan inte låta bli eftersom vi känner igen oss i de gemensamma livslögnerna kring hur vi tvingas tala för gott om någon som är död. Dessutom är det ju förfärligt att någon man borde stått nära, men inte haft så mycket till övers för, inte längre finns. Hur rättar man till sådant? Man ljuger naturligtvis.

Jon utsätts för att bli en nära sörjande till någon han inte tror sig känna. Han kan inte leva med att säga sanningen (” Jag minns inte Sakarias”) och såra, samtidigt som han blir smickrad av att ha fått betyda så mycket för någon. Gestaltningen av den ofrivillige vännen görs med stark förvirring och splitring, man bokstavligen känner hur obeslutsamheten och dubbelheten skär i Jon (Bahador Foladi). Men ingenstans står han någonsin upp för sig själv. När flickvännen Rosemarie (Emelie Jonsson) irriterat lockar på honom som om han vore en olydig hund, känns han personlighet närmast trolig med hans rätta jag. Rosemarie ger skenet av att var betydligt rakare, även om hon gärna byter åsikt var tionde minut. Trovärdigt beskrivs hon som en person som fyller i sanninger efter sina egna behov, och frågan är därmed om inte hennes lögner är lika stora, även om de mestadels bara påverkar henne själv. Fadern Hugo är den ende av karaktärerna som någonstans vågar erkänna att sonen och han inte kommit bra överrens. Skådespelaren ger oss en mycket gnällig, självupptagen och bitter liten man.

Hugo är en person som man mycket lätt kan tycka illa om och skrattar mest åt, eftersom Per Sandberg ger oss en man som vi redan träffat i landet bland offerkoftor. Minnas (Katarina Ewerlöf) livslögner skapar allt för många tragedier för övriga karaktärer, men mitt i allt det där räddandet, ser man en övergiven kvinna som inte upplever att hon haft något annat val. Katarina gestaltare en krossad kvinna som flytt till lögner, för att inte hela familjen skulle falla ihop. Ewerlöf är lika övertygande och fantastisk i sin tolkning som alltid.

Att Jons vän Kujje (Kristofer Kamiyasu) aldrig får komma till tals, för att han inte passar in i familjebilden gör ont. Man vill gång på gång, gå in och hjälpa karaktären att ordna bokstäverna så att hans ord kan finna varandra i en meningsfull ordföljd. Karaktären får aldrig helt ge sin bild av Jon, trots att vi förstår att de nog är han som besitter den största kunskapen. Empatin lockas fram i mig och jag skulle gärna ge honom gratis tallektioner.
Mest fundersam under kvällen gör systern Lethe (Kristi Stubø) mig. Jag kan inte finna hennes berättigande. Jag vet inte om det är för att jag inte berörs av hennes bild av brodern eller om hennes syften att finnas med inte är tillräckligt stort i förhållande till de andra. Rollkaraktären är helt klart mycket mer intressant än de övriga.
Det är skrämmande hur livslögner och strategier, skapar både gemenskap och främlingsfientlighet mellan oss. Vi kan gå med på varandras vita lögner, eller till och med livslögner, så länge de inte krockar med våra egna. Det är således okej att vi dansar efter varandras fejkade pipor, bara inte i otakt och trampar på varandra tår.

I rollerna: Bahador Foladi, Emelie Jonsson, Katarina Ewerlöf, Per Sandberg, Kirsti Stubø, Kristofer Kamiyasu

Foto: Bengt Wanselius

Contractions med Teater Splendid
gästspel i Göteborg
Föreställning som recenseras: 19 februari 2016

De flesta arbetsplatser är hierarkiskt inrättade, även min. Några få har ansvar, fördelar uppgifter genom ordergivning. Den stora massan utför i grupp eller enskilt sina tilldelade uppdrag. Om misstänksamhet florerar blir de anställda sannolikt övervakade. På senare år har nya management-teorier gjort insteg, i syfte att skapa en mer horisontelll organisation. Teambaserade arbetssätt i all ära. Det primära är till syvende och sist att goda resultat levereras. Om inte, är risken överhängande att även chefen avsätts av vinstmaximerande ägare. Mot denna bakgrund upphör jag aldrig att förvånas över hur psykopater kan få fäste på arbetsmarknaden.

Lena Åkerstedt framstår i Contractions som en förädisk fullblodspsykopat. Hon viker inte en tum från sitt behärskade uttryck, eftersom hon utan att blinka hänsynslöst tolkar företagets anställningskontrakt. Hennes underlydande säljare, spelad av Maria Ljuslin, är energisk och duktig. Vad chefen vänder emot säljaren Emma – vars tillkämpade leende blir ett kännetecknande drag – är en förbrytelse mot kontraktet. Emma vill inte påstå att hon är vän med alla på avdelningen. Vad värre är, hon förnekar in i det längsta avsteg, från paragrafen om romantiska kärleksalstrande relationer med kollegor. Detta blir hennes öde. Pjäsen består av ett tiotal scener mellan de två kontrahenterna, vars ojämlika ställning är själva drivkraften i dramat.

Kammarspelet av en 35-årig prisad dramatiker i översättning av Henric Dahl, testades först som Reading på en vetenskapsfestival. (Pjäsen har i Sverige satts upp också av engelskspråkiga ensemblen GEST.) Efter positiv respons har mycket meriterade C O Evers regisserat stycket för frigruppen Splendid. Med stöd av Göteborgs Stad, Göteborg & CO samt ABF, har man valt att först lägga uppsättningen som gästspel på Teater UNO i Göteborg. Salongen har uppskattningsvis en kapacitet på endast trettio stolar,vilket således innebär ett intimt format. Ehuru bisarr och i ett avsnitt till och med morbid, hade jag väntat mig mer av manus. Kom på mig med att vid ett tillfälle skratta åt ett absurt inslag, men aningen futtigt är mitt omdöme. Dramatiken tätnar fram till ett obevekligt crescendo, när det brister för Emma. Anser att regissören borde gjort mer av denna nyckelscen, så att den inte passerar förbi relativt obemärkt. Vidare anser jag att optimalt vore om timslånga Contractions utökades med publiksamtal. Vilka fördelar respektive risker finns med kärlek på jobbet och varför tillåts chefer med ett osunt kontrollbehov? Frågeställningar som kan utgöra grunden för en hälsosam diskussion. Istället slutade pjäsen med en cirkelrörelse, där vi själva fick fundera vidare på förtryckets mekanismer.

Vad att säga om de båda aktörerna? Spelstilen var konsekvent, enligt regissörens förmodade anvisningar. Hantverket väl utfört utan att avsätta djupare spår. Åkerstedt ges en möjlighet hon tar, nämligen att briljera med oförtruten överlägsen hållning, trots maniskt insmörjande av handsprit och total ordning i sina pappershögar. En hurtig skrivmaskinsvals med pling interfolierade förresten musik av Carlos Gardel och Björn J:son Lindh. En inte alls oäven uppsättning, men jag hade väntat mig att bli mer drabbad.