Tankar om Winterreise av Elfriede Jelinek på Teater Galeasen

Winterreise
Av: Elfriede Jelinek
Översättning: Maria Tellander
Regi: Christina Ouzounidis
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm den 22 februari 2016

Det är aldrig lätt när teater, dramatik och poesi, ska mötas i existentiell psykoanalys. Trots det mycket svåra upplägget av 8 scener med långt avstånd till förankring sinsemellan, får vi möta fantastiska monologer. De är i särklass med enastående här och nu berättelser, hämtade hur en österrikisk värld. Det kräver dock att publiken att ha förmågan att lägga till både början och slut till monologerna, eller att man våga sväva fritt i ovisshet.

Att bemötas av en stora frysboxar på scen det första man gör, kan gör vilken teaterbesökare som helst lite skeptisk, även om kvällens föreställning har utlovat en vinterresa genom sin titel. Men det är klart att den infrysta världen som hämtas därur påminner mycket om varje enskild människas frysta möjligheter att uppfatta sitt eget stigmatiska jag. Kritiken mot samhället ligger inte långt efter. Brutalt knivskarpt får det mesta sig en ordvändning för att sedan stampas på eller slängas bort på högen av frågor.

Tre skådespelare går inledningsvis in i otakt in på scen i ett svartlila sken. När musik spelas och någon annans röst får höras, stannar de upp och därefter pratar de i mun på varandra. Kan det var vår självupptagenhet i den egna verkligheten som spökar? Slutligen lyckas de åtminstone finna en gemensam scen där det i alla fall kan förstärka och fylla i varandras tankar i en samklang som enbart trampar lite lätt den andra på tårna. De skrattar åt hur historien väljer att vilja upprepa sig, på samma sätt som de avbryter varandra. Kanske skulle vi kunna göra nya fel, om vi kunde lära oss av tidigare misstag?

Det tuffaste med scenerna är att replikerna är fantastiska på många sätt, men väldigt invecklade. Ofta kryper en ”punchline” in som är just slående och träffande rakt under bältet, men som i nästa stund har vänts på, klippts sönder och byts ut mot en annan. Eftersom tempot är väldigt högt, hinner man inte heller alltid med att tänka färdigt och placera syftet med orden. Det är på gränsen till att man blir överstimmulerad. Jag är inte ensam om att känna hur ögonen drar och att jag nästan skulle behöva vila en stund. Jag orkar helt enkelt inte att svälja och bearbeta alla ord och dess ordlekar. Luften tar dessutom nästa slut i salen.

Allra mest slående denna kväll är skådespelarnas närvaro på scen. De är oerhört tighta med varandra och jag gläds åt deras energi, utstrålning och förmåga att kunna minnas monologer som är mer än 10 minuter per person och gång. Inte en enda gång under kvällen finns det en skymt av tvekan från dem. De är slående starka i sina tolkningar, som vilken isbana som helst på olympisk nivå. ”Isen är beviset på att något varit flytande”-

Det är frusterande hemmavant, men ändå skräckinjagande hur vardagliga ämnen om exempelvis tiden, isen, främlingar och modern, kan beröra både ytligt men också finna nya vrår av berättigande. Man blir illa berörd samtidigt som man ändå måste kosta på sig ett makabert leende. Men vi får inte glömma att ”tårar kan man kosta på sig när man inte har råd med något annat”.

Till den ovane teaterbesökaren skulle jag vilja säga. Föreställningen har oerhört ”mycket kött på benen”. Orden svämmar över i alla former ett ord kan studsa för att sedan nudda vid dig och ändå drunknar du nästan. Ta på dig flytväst och lär dig flyta, så löser det sig. Dock är föreställningen nästan 3 timmar lång, vilket jag tror man ska upplysa om på teaterns hemsida (fann jag ingenstans) eftersom den informationen vid ingång faktiskt skulle annars kunna skrämma bort en kortdistansare.

Foto: Elisabet Sverlander