Minnesstund
Regi och scenografi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Kostym Charlotta Nylund
Mask Maria Reis
Urpremiär 19 februari på Kilen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: den 20 februari 2016
Det kommer stunder i människors liv, där sorg och elände blir för mycket för tanken och själen. Vi ruckar på hur det är, hur det skulle kunna ha blivit och vad vi kan komma undan med att tror på. Man välja olika vägar att gå för att stå ut. Beroende på vem vi är väljer vi skilda livsstrategier.
I ”Minnesstund” träffar vi en familj som alla försöker minas och glömma en son, en bror, en vän eller kanske till och med en främling, som han verkligen var. För nog är det så att när en människa inte längre finns att se i ögonen och vi ändå försöker hålla dem kvar i vårt inre. Då är det väldigt lätt att bygga upp en fantasivärld kring dess betydelse för att överleva. De blir finare, snyggare, godare och mer framgångsrika än de troligtvis har varit. Förtjänare inte ett människoliv det? Dessutom kan man ju fråga sig om våra ”verkligheter” verkligen överensstämmer med varandra eller om skyddsnäten redan sätter gränser.
Sackarias är död och sörjs av sin familj. De tänker på det som varit och försöker finna någon form av frid. Gemensamt vill de ge honom en betydelse, även om sorg och sår över den han var sipprar igenom. Alla har de skilda bilder av honom och olika typer av relationer. Ingen av bilderna de ger till oss, gör att helhetsbilden går ihop om vem han var. Det är på ett mycket tragikomiskt vis vi får lära känna de närmaste till den avlidne. Vi skrattar där vi kanske inte borde, men kan inte låta bli eftersom vi känner igen oss i de gemensamma livslögnerna kring hur vi tvingas tala för gott om någon som är död. Dessutom är det ju förfärligt att någon man borde stått nära, men inte haft så mycket till övers för, inte längre finns. Hur rättar man till sådant? Man ljuger naturligtvis.
Jon utsätts för att bli en nära sörjande till någon han inte tror sig känna. Han kan inte leva med att säga sanningen (” Jag minns inte Sakarias”) och såra, samtidigt som han blir smickrad av att ha fått betyda så mycket för någon. Gestaltningen av den ofrivillige vännen görs med stark förvirring och splitring, man bokstavligen känner hur obeslutsamheten och dubbelheten skär i Jon (Bahador Foladi). Men ingenstans står han någonsin upp för sig själv. När flickvännen Rosemarie (Emelie Jonsson) irriterat lockar på honom som om han vore en olydig hund, känns han personlighet närmast trolig med hans rätta jag. Rosemarie ger skenet av att var betydligt rakare, även om hon gärna byter åsikt var tionde minut. Trovärdigt beskrivs hon som en person som fyller i sanninger efter sina egna behov, och frågan är därmed om inte hennes lögner är lika stora, även om de mestadels bara påverkar henne själv. Fadern Hugo är den ende av karaktärerna som någonstans vågar erkänna att sonen och han inte kommit bra överrens. Skådespelaren ger oss en mycket gnällig, självupptagen och bitter liten man.
Hugo är en person som man mycket lätt kan tycka illa om och skrattar mest åt, eftersom Per Sandberg ger oss en man som vi redan träffat i landet bland offerkoftor. Minnas (Katarina Ewerlöf) livslögner skapar allt för många tragedier för övriga karaktärer, men mitt i allt det där räddandet, ser man en övergiven kvinna som inte upplever att hon haft något annat val. Katarina gestaltare en krossad kvinna som flytt till lögner, för att inte hela familjen skulle falla ihop. Ewerlöf är lika övertygande och fantastisk i sin tolkning som alltid.
Att Jons vän Kujje (Kristofer Kamiyasu) aldrig får komma till tals, för att han inte passar in i familjebilden gör ont. Man vill gång på gång, gå in och hjälpa karaktären att ordna bokstäverna så att hans ord kan finna varandra i en meningsfull ordföljd. Karaktären får aldrig helt ge sin bild av Jon, trots att vi förstår att de nog är han som besitter den största kunskapen. Empatin lockas fram i mig och jag skulle gärna ge honom gratis tallektioner.
Mest fundersam under kvällen gör systern Lethe (Kristi Stubø) mig. Jag kan inte finna hennes berättigande. Jag vet inte om det är för att jag inte berörs av hennes bild av brodern eller om hennes syften att finnas med inte är tillräckligt stort i förhållande till de andra. Rollkaraktären är helt klart mycket mer intressant än de övriga.
Det är skrämmande hur livslögner och strategier, skapar både gemenskap och främlingsfientlighet mellan oss. Vi kan gå med på varandras vita lögner, eller till och med livslögner, så länge de inte krockar med våra egna. Det är således okej att vi dansar efter varandras fejkade pipor, bara inte i otakt och trampar på varandra tår.
I rollerna: Bahador Foladi, Emelie Jonsson, Katarina Ewerlöf, Per Sandberg, Kirsti Stubø, Kristofer Kamiyasu
Foto: Bengt Wanselius
